Hur jag minns Ilja Grigorjevitj Ehrenburg

aug312012

Skrivet av Vladimir Oravsky

Litteratur - Porträtt

Ilja Grigorjewitsch Ehrenburg 1943. Элиягу Гершевич ЭренбургIlja Ehrenburg blev 76 år gammal. Han dog den 31 augusti 1967, alltså på dagen för 45 år sedan. Prostatacancer. Trots att han var sexuellt mycket aktiv och myten säger att rikliga sexuella aktiviteter bör ha samma skyddande effekt mot prostatacancer som niqab och abaya mot malignt melanom. Även Frank Zappas liv togs i beslag av samma sjukdom. Och Herbie Manns och flera andra pojkars, kända även för att de var omsvärmade av ett större antal groupies.

Inte många av dagens svenska unga är bekanta med Ilja Ehrenburg och hans verk, och kanske lika bra det, men visst hade han anknytning även till Sverige. Hans bok De heligaste ägodelarna handlar om en svensk tändstickskung, som dör på ett hotellrum i Paris. Boken finns på svenska, utgiven år 1931 och den återfanns på Ivar Kreugers sängbord, bredvid den självmördade tändsticksmagnaten Kreuger, den 12 mars 1932. Mysko, inte sant?

Ehrenburg och den ökände stockholmske socialdemokraten Hjalmar Mehrs hustru Liselotte Mehr, hade ett kärleksförhållande, något som Hjalmar, lustigt nog, inte verkade protestera emot. Och andra sidan, relationen varade inte längre än så där 12 till 15 år.

Ilja Ehrenburgs roman Otepelj utkom i två delar; del ett år 1954 och del två 1956. I svensk översättning heter den Vårbrytning, vilket går att leva med, även om en ordagrann översättning kanske vore något mer täckande, inte minst med hänsyn till att romantiteln Otepelj, det vill säga ”Töväder”, blev ett vida känt begrepp som kom att täcka en hel politisk epok i Östeuropa. Det var dock inte Ehrenburgs roman som kom med tövädret utan Sovjetunionens dåtidens mäktigaste man, det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare, Nikita Chrusjtjov, som på det ryska kommunistpartiets 20:e kongress i februari 1956 inte skrädde orden när han tog avstånd från den stalinistiska personkulten och avslöjade stålmannen Stalin som en ynklig despot.

Sex år senare gav Chrusjtjov sitt samtycke till att Aleksandr Solzjenitsyns fånglägersskildring En dag i Ivan Denisovitjs liv skulle tryckas i en tidskrift. Denna novell blev en omedelbar succé, och jag minns mycket tydligt den dag när min far kom hem med den slovakiska översättningen i bokform och lade den på bordet med en ceremoniell gest, som betydde att vår familj tillhörde den exklusiva klubb som hade omedelbar tillgång till böcker tryckta i upplagor som långt ifrån täckte efterfrågan, och att, det var det viktigaste, från och med nu skulle allt bli annorlunda i det kommunistiska Tjeckoslovakien.

Minst tio grannar och bekanta visste redan att vi hade boken, och med detsamma upprättades en lista över i vilken ordning de skulle låna den. Jag fick lov att läsa den allra först, och jag läste den samma kväll. Jag minns hur jag några timmar senare berättade för mina föräldrar att jag inte fann den speciellt avslöjande och inte speciellt spännande heller. Jag erkände att jag, kort och gott, inte förstod uppståndelsen kring ett sådant tecken på frihetens uppståndelse.

På den tiden läste jag med förkärlek så kallad skräp- eller skall vi säga kiosklitteratur, även om den inte salufördes i kiosker och andra av staten kontrollerade ställen. Min far kivades med mig genom att låtsas intressera sig för hur många döda och lemlästade det fanns i häftena jag läste: ”Det finns en hel del obehag, tortyr och död i En dag i Ivan Denisovitjs liv, så nog borde den vara nästan lika bra som det mesta du läser”, provocerade fadern.

Jag minns detta mycket klart, och denna dag tillhör de kanske 200 särskilda dagarna i mitt liv som jag minns alldeles tydligt. Dagen när jag fick läsa Ilja Ehrenburgs Otepeljminns jag inte alls.

Under andra världskriget var Ilja Ehrenburg verksam som journalist på Östfronten. Hans artiklar publicerades i tidningarna Pravda (Sanningen) och Krasnaya zvezda (Röda stjärnan) och de fick snabbt beteckningen Katiusja, som var ett lika skräckinjagande som dödsbringande sovjetiskt raketartillerisystem. Dagens historiker menar, att den sanslösa grymhet som Röda armen blev känd för under stridståget mot Nazityskland, var kraftigt inspirerad av Ilja Ehrenburgs texter. Här följer ett litet axplock: 

”Vi vet nu att tyskarna inte tillhör människosläktet. Ordet ’tysk’ är den giftigaste förolämpningen. Låt oss inte prata. Låt oss inte krångla till det. Låt oss döda i stället. Om ni inte dödar tyskarna, kommer tyskarna döda er. Tysken kommer släpa er familj till det äckliga Tyskland och där kommer den att torteras. När du har dödat en tysk, döda omedelbart en annan.”

”Soldater, glöm inte! Där i Tyskland gömmer sig tyskar som dödade ditt barn, våldtog din fru, syster och brud, sköt till döds din mor och far, brände ner ditt hus. Behandla din fiende med otröstligt hat. För rättvisans skull och som ett minne över alla de som mördades av fascistiska bödlar, är din plikt att tränga in i den fascistiska bestens lya och straffa brottslingarna. Blod av våra stupade kamrater i kampen, de mördades lidande, stön av de levande begravda, mödrarnas tröstlösa tårar, allt det förpliktigar dig till obarmhärtig hämnd.”

”Tyskarna kommer att förbanna den stund, de trampade på vår jord. Tyska kvinnor kommer att förbanna den stund de födde sina söner – barbarer. Vi kommer inte att smutskasta. Vi kommer inte att förbanna. Vi kommer att döda.”

”Döda! Det finns inte en enda tysk som är oskyldig, varken levande eller ännu ofödd. Följ kamrat Stalins order och krossa för alltid det fascistiska odjuret i dess lya. Bryt med våld de tyska kvinnors rasstolthet. Ta det krigsbyte som du har rätt till.”

Sådan var Ilja Ehrenburg. Älskad och hatad. Men sedermera drar historiker fram händelser som ordentligt skakar även helgonet Mahatma Gandhis gloria… Det finns knappast några solar utan fläckar. Åtminstone inte i vårt solsystem.

Vladimir Oravsky