Michael D. Main – från språk till Språk

aug202012
Skrivet av Freke Räihä
PDFSkriv ut

Michael D. MainMichael D. MainMain är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med den så kallade 'Hingemetoden' – här översatt till ”Gångjärnprincipen”. Mer om författaren går naturligtvis att finna på dennes hemsida – http://michaeldmain.com/ där också en del citat är hämtade ifrån.

Förgrundsfiguren för den så kallade ”Gångjärnsprincipen”, Heller Levinson, uttalade sig så här om Mains debut: ”Jag hämtar mig fortfarande efter chocken – den språkliga-intellektuella-visuella Stormen. Absolut Praktfantastisk Bok! Vackert exekverad – jag åser produktionen av en Enastående bok som en Essentiellt Revolutionär Handling i kampanjen att bärga den mänskliga anden.”

Säger du, Michael, att du vill eller behöver reparera det språkliga i poesin som du hävdar håller på att dö av sin egen vikt. Gäller detta också poeter som Bernstein vars poetik du tycks ställa dig i diametral motsats till. Om Bernstein talar om en slags motstånd till estetik tycks det vara som att du talar dels mot samtidens gravsättning och dels för en ny människa som finner sina rötter bland orden för att växa mot en revolutionär rösthimmel inom räckhåll där språket återfår sin roll som medvetandegörare istället för att vara en pelare av reklam mot oförlösta egon och konsumtionen av dem.

Jag tror inte att språket 'i sig' håller på att dö; snarare skulle jag vilja säga, att de 'användningsområden' som vi har språket till har 'övergått' vår kapacitets förmåga att utvecklas som kompetenta och värdiga varelser 'inne i' likaså som 'ur' Språket. Och jag känner att, från och med detta nu, måste vi både leva i och använda språket med en överlägsen skicklighet, annars kommer vi att gå under. Det är den metod med vilken vi når nya insikter samt löser viktiga problem. Måste det innebära att vi stiger upp till himlen? Nej. Men, här, där vi befinner oss nu åtminstone, kan vi inte fortsätta på den väg därpå vars förmodade kantstolpar vi har placerat ett övermodigt förtroende.

Varugörandet av fras, företagens marknadsföring, och därmed adjungerad mening, ersättandet av ett substitutionellt 'maktord' istället för en autentisk symbolik … som vi alla vet, har denna fas av förfall redan nått sin höjd för decennier sedan. Så hur är det idag? Vad vi nu bevittnar är vardagliga handlingars ceremonibefriade begravning. Ingen färdighet existerar i dessa tomma rituella skal: endast bedövade fingertoppar. För att uttrycka det på ett annat sätt, är fordonet framför din bil alltid en likvagn, och liket i den är en gummiballong. Vid trafikljuset kan du stanna till och gnugga handflatorna över ballongens yta. Och vi kan alla utstöta tarvliga skratt över dessa skärande skri. 'Ordet' har gröpts ur till avmagrade avskalade 'brev' som SMS. Denna meddelandehantering är normalt inte kommunikation alls, utan den är ett 'ryck' som förekommer i den kommunicerandes kropp efter den inbegripna medvetenheten om det giltiga språkspelets död. Precis som om det vore en obevakad död kropp kvarlämnad för att svälla i solen, ligger 'Ordets' förbrukade skal stinkande runtomkring oss, trängande i vårt medvetande, begränsande medvetenheten, vilket får oss att titta rakt fram för att undvika smärtan i att verkligen fullt ut behöva befolka mordets 'scenrum'.

Här i Amerika, där jag bor och arbetar, har vi sett hur poesin har drabbats av ett liknande öde det senaste halvseklet. Det har gått så långt nu, allt, konstens form och utförande inte längre kan 'repareras'. Vi är sedan länge bortom 'den' möjligheten. Vanan, såsom den har förfallit i decenniers halveringstid av akademisk 'stelhet', har lett till en dödsmarsch av utövare ner i havet. En marsch i allt större antal, kan jag tillägga. Och jag väljer förstås att säga 'utövare' här, och inte 'konstnärer'. Men jag skulle vilja påstå att om vi bestämmer oss för att 'vända oss till det', så kan språket 'utifrån dess egna premisser' själv återframkalla våra intentioner, revitalisera vår kapacitet och återingjuta en kraft i oss riktad mot helt nya praktiker. Vi har sett efter 'marknadens' hjärta – verkligheten som produkt, dikten som pris, som objekt av objektiv 'produktion', som inympat tecken på karriärism, som ett sålt råvarubörsbudskap, en konferensbiljettskvittens, eller som ett bifallande befattnings- och spårmissiv. Och vi har blivit helt blinda. Konsten måste inbegripa en angelägenhet. Åtminstone. Men här ser vi bara affärer. 'Tvätta, skölj och upprepa.'


Omslaget till Quintet For The ApocalypseOmslaget till Quintet For The ApocalypseSå, kan Språk få oss att se, ålägga oss att leva igen? Jag tror att det kan det. Dess makt är inneboende, 'utifrån sina egna premisser' så att säga, och, på ett högst verkligt sätt, kommer Språket som en gåva, en förmån för vår genre av varelser i denna speciella typ av universum. Vårt är en sorts kosmos i vilken, på grund av sin unika 'Röstkvalitet', vi fann oss, en gång för årtusenden sedan, 'själva' inte endast stående upp utan också talande. Det mänskliga sinnet, skulle man kunna gissa, är ett kuvert. Språk kan existera som det alltid olästa men alltid kvarvarande brev inuti det. Idag är detta kuvert fyllt med spån. Det är den samtida 'språkpoetens' roll att tömma det förrådda och komprometterade kuvertet, att inhämta potentialen hos de bokstäver som ännu inte har tryckts på papper av praxis, vana, och fixerad grymhet. Med 'grymhet' menar jag de frasers frätande kraft som, trots dess brutala beståndskraft, dock alltid 'kommer till korta' … ord som insisterar på att köpa besittningsrätt även när de ståndaktigt vägrar att beteckna och informera med auktoritet och vitalitet.

Skulle du, utan att återcitera dig själv eller någon annan litteraturteoretiker, kunna berätta och gestalta vad den här ”Gångjärnprincipen” har för avsikt att genomföra och kanske förevisa en modell för tanken så som den ter sig för dig?

Upphovsmannen till ”Gångjärnprincipen” och dess poetik är den amerikanske poeten Heller Levinson. Förtydliggöraren och författaren till den första formella teoretiska essän om ”Gångjärnprincipen” är amerikanske förläggaren och poeten Michael Annis. Jag kan säga att både Annis och Heller Levinson, med exakthet, har angett den inneboende karaktären hos ”Gångjärnprincipen”, samt hur de uppfattar att den kan tillämpas med olika modeller i den poetiska texten. Men det är också sant att Annis teoretiska text – “An Introductory 'Manual' for Hinge Theory: Linguistic Metamorphosis Through Hinge Theory Dynamics” || Howling Dog Press: 2009 – kommunicerar att både teorin kring och tillämpningen av ”Gångjärnsprincipen” kan antas vara en processteori som måste utvecklas i händerna på varje ny 'utövare': varje författare som trillar över den uppmanas att anpassa dess element till sina egna.

Med hänsyn till de omständigheter som anges ovan, är jag inte i stånd att själv definiera ”Gångjärnprincipen” eller förtydliga dess avsikter 'per se'. För detta har, tydligt, redan åstadkommits. Så från den fördelaktiga plats där jag upplever ”Gångjärnprincipen”, tar jag det på mig själv, att i de ursprungligt applicerade poetiska texterna i min första publicerade bok, skjuta mig fram längs förföriska inbjudningar och konsekvenser av teorin.

Så, för att då erbjuda en inblick i hur jag har tolkat intentionerna i teorin –

Jag tror att ”Gångjärnprincipen” mycket väl kan vara en avgörande poetisk teori för vår tid. Det finns ett inslag av vitaliserande genialitet i ”Gångjärnprincipen” som jag tror att poesin kräver i detta skede både i den mänskliga kulturens historia, och i språkkonstens tillämpade praktik. Medan ”Gångjärnprincipen” också gör anspråk liknande de i teoretisk språkvetenskap, tror jag att det är riktigt att konstatera att professionella lingvister kommer att hitta fel hos några av de specifika punkterna i dess argumentation. Inte heller kan jag kan försvara ”Gångjärnprincipen” som varande en hård språkvetenskap, eller en kodifierad karta in i lingvistisk praktik. Även om jag med auktoritet skulle kunna göra det, skulle jag inte vilja – för det finns vissa 'mekanistiska' föreställningar och aspekter av ”Gångjärnprincipen” i Heller Levinsons programförklaring som, även om jag har stimulerats av den initialt, inte utgör vad jag själv allra mest vill undersöka och manifestera i en framåtgående rörelse.

Ändå tror jag att ”Gångjärnprincipen” – om vi begränsar dess räckvidd till sfären hos en filosofisk teori om poetik – står som tillräckligt revolutionerande vid denna tidpunkt för att förtjäna mitt genuina intresse. Den manifesterar några av de primala idéer om språket som för första gången togs fram i de europeiska avantgardiströrelserna för ett antal decennier sedan, men gör det på ett sätt som revitaliserar och på nytt kartlägger dessa koncept för det 20:e århundradet. Den är dessutom inbjudande snarare än explicit hotfull, inte heller är dess informerande ideal knutna vare sig till ytliga eller logistiska politiska syften. I denna mening, är ”Gångjärnprincipen” en lockande farkost. Här tänker jag på ”Gångjärnprincipens” krav på en språkerfarenhet och praxis som grundar sig på och i 'sinnena' i ens fysiska kropp, en poesi som är bunden till grundstommen för ljud, rytm, improvisation, och dans (därav dess band med den amerikanska jazzens idiom). Dessa aspekter för sig själva är, förstås, inget nytt, men den insisterande förnyelsen av den vitaliserande vikten av dessa inslag skulle lika gärna kunna vara 'nya' vid denna tidpunkt – med tanke på de sterila, livlösa poetiska resultaten som liksom blivit torkade torra genom akademisk stringens under de senaste 60 åren i Amerika.

Michael läser inför apokalypsenMichael läser inför apokalypsenEn av de mest spännande aspekterna av ”Gångjärnsprincipen” är för mig är dess starka krav på en föreställning av ”ett mem som rider på genen”, av språket som vitalt, informerande 'koden', precis som DNA instruerar form och ger en kod för utvecklandet av ben och kött. Med ”Gångjärnsprincipen” stöter vi på ett implicit förtroende för vår förmodade språkförmåga att, från dess egna håll, blåsa livets andedräkt in i det mänskliga medvetandet. Tillsammans med detta finns där ett påstående om att omfamna den drivande kraften i ordet. Denna kraft karakteriseras som sexuell, generativ. Dess 'drivande' element inte är linjära, inte bundna till konventionella tid/rumsföreställningar. Den är inte förutsägbar. Utövaren räknar, nej, han 'förväntar' sig att den måste utvecklas under hans fingertoppar när han komponerar. Det är känslan av en effekt, ett språk så starkt att 'det' komponerar 'denne', så att säga, under dennes process att artikulera varje ny text. Detta 'drivande' element är mycket synbart i Heller Levinsons två initiala 'gångjärnsböcker'. Heller Levinsons facilitet med språket är oförutsägbart, ibland spännande och så explosivt för sinnena som det är cerebralt till sinnets momentum. Men detta 'momentum' är enkelriktat och multivalent. Med Michael Annis tillämpning av ”Gångjärnsprincipen” – i sina egna texter – möter läsaren ofta vågade, angelägna kommunikationer, som vore de sexuella upplivanden, detta uttrycks i termer av frigörelse och aspiration. Detta inbjuder i läsaren i en ny form av rättmäktig 'jämnvikt'. Heller Levinson och Michael Annis, som de två första ”Gångjärnsutövarna”, skulle aldrig kunna tänka sig att skära bort poetiken från kroppen.

Just nu bor och arbetar Michael Annis i Colorado, i den amerikanska västern. Så om man tänker sig en totempåle i vilken den vertikala 'stapeln' av 'maktnärvaro' har slagits av blixten, kan man överväga ett tillbakadragande från den statiska kolonnen. Och så föreställ er den här kolumnen, denna linjära påle av språkliga arketyper, en gång fast i marken lika säkert som ett träd är fast i jorden, men förställ er att dessa krafter helt plötsligt släpptes loss i poetens arbetande, levande medvetande. Språkets kraft, uttryckt som en ny multivalens av betecknande bland beteckningar, blir fri att generera ett nytt ”byråorgan”, som inbäddat i författarens ryggmärg. Utövaren blir en fruktsam reproducerande byråkrat, med språket vid rodret. ”Gångjärnsprincipens” praxis är att som åskledare att bjuda in det fulla deltagandet hos meningens elementära krafter.

Och så om man tänker sig att forma intentionen att formulera sådana nivåer av kraft med integritet, insikt, om man önskar att skriva med en flytande men mycket fokuserad poetisk röst … kan detta mycket väl bjuda in till en livstid av glädjerika strävanden i den litterära konsten som är väl värda att beakta. Vilket leder mig till ett sista ord: ”Gångjärnsprincipen” är ingenting annat än att det handlar om att förföra glädjen tillbaka in i den poetiska konsten och, genom konsekvens, in i vår mänskliga fålla. ”Gångjärnsprincipen” skulle insisterande fråga:

– Är vi nöjda att leva med glädje, i konsten som i livet, som ett minne blott?

Varifrån kommer då du, vilken är din historia och vilken slags formella och informella meriter har skapat den persona som du nu här ger uttryck för?


Rilke ur kommande  History of Love Rilke ur kommande History of Love I dag är jag en 56-årig Språkpoet, utbildad vid Indiana University (Bloomington, Indiana, USA). Med en kandidat i Engelska (1979) och en Master i Informationsvetenskap (1981). Engelskautbildningen i mittvästerns Indiana hade, vid denna tidpunkt, just blivit 'revitaliserat' av några 'unga lejon' till professorer från östkusten. Det var en spännande period för hela skolan. Som ung man, studerade jag litteratur under en av dessa lärare – harvardutbildade Paul John Eakin. Eakin ingöt i mig ett permanent intresse för koncepten och uttrycken för självet, subjektet och personen; relationen mellan narrativitet och identitet; autoetnografiska och narrativa metoder, så väl som etiken kring livsskrivandet. Jag studerade filosofi och metafysik under Reinhardt Seigbert Grossman, vars specialiteter var ontologi och fenomenologi. Jag tog också semiotikkurser under Thomas Sebeok, och hade turen att ha ett antal cafékonversationer med Douglas Hofstadter precis efter att han hade vunnit Pulitzerpriset för Gödel, Escher, Bach: an Eternal Golden Braid. Slutligen, och inte utan en viss betydelse, så studerade jag Gelug-skolan i den tibetanska Buddhismen under 15 år – både inne i och utanför klassrummet – med vägledning av H. H. Dalai Lamas äldre bror Tagster Rinpoche (Thubten Jigme Norbu, före detta abbot i Kumbumklostret, Tibet). Varenda en av dessa män hade en oerhörd influens på utvidgandet av mitt sinne som ung man.

Efter att jag tagit ut mina examina, levde och arbetade jag heltid bland akademiker i ett av de största forskningsbiblioteken i USA under 18 år mellan 1980 och 1998. Under den här tiden var jag aktiv inom den alternativa konstkulturens intervjuskrivande och kritik, tjänande under många år som ledarspaltsskribent för en tidning inom Alternative Press Syndicate. Detta arbete ledde i sin tur till att jag fick en Individual Artist Fellowship från Indiana Arts Commission. Eftersom U. I. härbärgerar en opera- och musikskola av världsklass var jag också motiverad till att möta upp så mycket musik som bara möjligt. Då, 1996, var jag en av de första författarna i USA som startade en litterär webbstudio vilken erbjöd multimediatext och grafiska presentationer. Denna cykel i mitt liv slöts 1998, då jag, mer motiverad att arbeta med datorteknologi, initierade ett karriärskifte och migrerade till en roll som professionell informationsutvecklare och mjukvaruskribent för affärslivet.

Så det är korrekt att hävda att jag, vid olika tidpunkter i mitt liv, levt som en långvarig 'insider' inom forskningsakademian, likaså under en längre tid arbetat inom 'Fortune 500', den amerikanska företagseliten, och, nu framträder som en radikaliserad 'outsider' i egenskap av Språkpoet inom en avantgardistisk poetik. I dag är jag en västkustförfattare, levande och skrivande i den lilla kommersiella krabbfiskestaden Newport, Oregon. Följande den amerikanske poeten Robinson Jeffers exempel – denne levde en bit norrut från Big Surkusten i Kalifornien – ville jag ha omedelbar tillgång till en oförstörd Stillahavskust. Jag förväntade mig, och fick rätt i det att, havets vrål mot min dörr skulle ge mitt skrivande en ny vitalitet.

Innan 2009 inspirerade flertalet 1900-talspoeter mig, däribland Rilke. Då, tidigt under 2009, åstadkom jag vad som, fram till det året, var det absolut bästa jag gjort under mitt skrivande liv – en cykel av nyrilkiansk poesi med rötter i mytisk-tematisk presentation. Efteråt var jag nödsakad att reflektera över det faktum att det inte verkade finnas något kvar att åstadkomma. Men, viktigast av allt, insåg jag att de främsta bland dessa dikter, tveklöst jämförbara med Rilkes egna vision och utförande, likväl endast var 'bestånd' av 'imitation'. Och därför varken tillräckligt eller 'helt och hållet' mina egna! I mitten av 2009, tog jag det fasta beslutet att sluta upp med traditionell vers, och i stället förbinda mig till att arbeta fram en helt unik röst. Även om jag blivit välstimulerad av andra mycket undersökande röster ur avantgardet sedan 2009, har jag aldrig blivit coachad av någon av dem, inte heller har jag accepterat någon av de ofta antaget nödvändiga 'fördelarna' med pedantiska, eller på annat sätt varumärkesbildande 'lärare' i poesi. Mitt vägval måste vara ett absolut singulärt upptäckande i varje vändning. Teknikens stringens måste vara en av kunskap märkt ur egna rangvinklar. När och om jag märker att det inte ter sig så, slutar jag upp att skriva för ett tag, jag tar ett steg tillbaka, till dess att ögonblicket infinner sig då jag fullt ut kan återträda stigar mot tekniker som förnyar marken igen. I dag känner jag att en genuin avantgarderörelse av språkpoeter kan förkroppsliga ett realistiskt prospekt för att framodla sakkunniga nivåer av revolutionär språklig praktik.

Min första språkpoetiska bok – ”Quintet For The Apocalypse”publicerades i juni 2012. Denna bok är ett starkt politiskt ställningstagande med fokus på det öde som väntar ekologin, ekonomierna, kulturerna, och, ja, språkets dom. New York-baserade abstrakta fotografen Henry Avignon, som själv ställde ut på Arcima Galleri i Paris 2011, bidrog med den exceptionella konsten till denna bok.

(Kopior av boken beställes enklast genom förläggaren Michael Annis Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den .)

Min färdigskrivna andra bok – ”History of Love” – ligger nu (2012) hos förlagen för publicering i USA. Dess poetik är märkbart annorlunda i relation till den som är synbar i den första boken. En helt annorlunda stil, intention och typ av undersökning. Brittiska konstnären Alison Lola Linnitt medverkar med sparsmakade och kontemplativa fotografiska bilder i detta verk. De senaste språkdikterna synbara i min tredje bok – ”(In)Sens(e)lms” – ser jag – just nu – som ett åtaget men pågående undersökande. Ännu, är poetiken här fullständigt annorlunda från den som erbjuds i bok ett och två. Jag tror att den troligen representerar ett signifikant steg. Den tyskfödde organisk-abstrakte målaren Manfred Evertz har inledningsvis avtalat att göra konst för ”(In)Sens(e)lms”. Evertz, som ni kanske vet, bor och arbetar i Norge. Det tredje bokprojektet kommer helt och hållet att arbeta med att låta dikterna ärva den formskiftande förmågan hos typsnitten och den fysiska formen hos det universum vi bebor och bevittnar, medan dess framsteg dyker under den lexikala strunt vilken strandsätter ordvändbara betydelser. Jag skulle bli själaglad om den först publicerades i Europa.

Och på detta vis rör jag mig framåt …

Att föra läsaren till en fylligare insikt och uppskattning av sådana realiteter implicerar ett behov av till synes våldsamma omstörtningar och övergångar inom en konst som konsts språkström – så jag känner att placera musik och glädje i textflödet är ett sätt att förmedla detta raseri i uttryck som seismiska, språkliga spel.

Rilke ur kommande History of Love, fotoglyf Alison Lola LinnittRilke ur kommande History of Love, fotoglyf Alison Lola LinnittSådana spel sker i en existentiellt manifesterad 'yttre loop', själva textkompositionens loop i sig som steg upp till ytan på skärmen eller på sidan där, även om verslinjens ytor kan, växelvis, rotera in och ut och utifrån in, kommer det ändå att förbli en känsla av balans (om inte trygghet) där läsaren kan bäras på moderns rygg av den levande artefakten, fordonet, dikten … en konstform vars implicita löfte mot varje läsare inte är att brytas sönder i obetydlighet, nihilism, rädsla eller förtvivlan.

För att uttrycka det på ett annat sätt, slottet Liv & Språk ruttnar om luften inte cirkulerar, om ugglans vingar inte längre hörs ila ut och in genom de öppna fönstren, och om ett gränsvärde av de varelser som bor inom ett stenkast från vallgraven har glömt hur – eller är rädda för – att håna bort gnägget från den tunga, dominerande scenhästen.

I de bitar som utgör ”(In)Sens(e)lms”, mitt tredje bokprojekt, arbetar jag med att gripa och manifestera ett poetiskt språk som verkar spontant i medvetandet innan det når den punkt där den interna 'censuren' av sociokulturell grammatik och lexikon 'formaterar' språket till en 'godkänd' uttrycksform.

Jag söker vad jag skulle kunna kalla en ”LDI” – ett ”Language Dance Imprint” – som sjunger vid själva grunden för medvetandet såsom sinnet upplevs i dess ögonblick för ögonblicks språkliga avancemang mot en personlig konceptuell verklighet, vilket jag också anser att mitt myntande av nya ord är ett uttryck för. Det skulle vara ett misstag att definiera detta som ett 'drömtillstånd': det är, om något, det motsatta, ett slags upplysningstillstånd där den kännande varelsen lever och vrider på golvbrädorna med språkrötter som där växer upp ur träet.

Fast att jag anser att mitt arbete är Språkpoesi, är mitt mål inte här att bidra till så kallad 'antipoesi', inte heller avser jag att på något sätt fostra en nihilistisk hållning. Mitt mål är stimulans, föryngring och reparation av den språkliga medvetenheten, vilket leder till en reaktivering och en ny giltig intellektuell och litterär kultur.

Jag ser inte mitt arbete som nonsens eller grötrim. Såsom Charles Bernstein, ändock, söker jag och avser komik varande både lingvistiskt 'utsäde' som stärkande medel och känslomässigt reparativt. Precis som Bernstein, har även jag för avsikt att 'ventrilokvisera' disharmoniska röster. Men jag pekar inte mot det låga, det tafatta eller säkra.

Om vi försöker visa språkets misslyckande endast genom det patos en 'antihållning' som sysselsätter sig med komiska, annars dödliga instansieringar av vårt eget misslyckade språk, om vi upphör att tro att språket är ett adekvat instrument för uttryck och mänsklig kommunikation framkallar vi fasansfulla riken av isolering, och, i slutändan, har vi endast kvar att befalla över vår egna fullkomliga 'oanvändbarhet' som mänskliga varelser.

Kanske är det det här som är målet: att framtvinga en omskolning av den kritiska känsligheten mot en större komplexitet och en bredare kontextualisering, eller snarare en ny idé kring kontext, sett till mognad som något varken fängslat formligen inne i språket i en text, eller utanför den i samhället.

Intervju och tolkning: Freke Räihä

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Litteraturens porträtt

En vital sjuttiofemåring: John Steinbecks ”Vredens druvor”

Publicerad i Porträtt

“Californians are not going to like this angry novel” förutspådde recensenten i New York Times den 16 april 1939 när John Steinbecks ”The Grapes of Wrath” just hade kommit.Han fick rätt. Det stormade genast kring den socialrealistiska krönikan om familjen ...

Det menings-fulla (menings-fyllda) hos Roberto Bolaño

Publicerad i Porträtt

Eftersom jag inte har spanskan i mitt eget språk så sker det mesta av min läsning om den chilenskt födde författaren Roberto Bolaño genom artiklar som förekommer i den engelskspråkiga pressen, där tyvärr, bland de flesta, historien om hans liv ...

Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt

Publicerad i Porträtt

Ensam sittande i en halvtom bar på Sveavägen för många år sedan så händer följande: Dörren öppnas och in kommer en man klädd i sammetsröd manchesterkostym och en stor vid, svart hatt, och ansiktet med maskaran svart under ögonen. Mannen ...

Stefan George den esoteriske fadern – mästaren – novisen

Publicerad i Porträtt

The first claimed that we could have an objective knowledge of the world uncontaminatet by the point of view of any observer (Leibniz). The second claimed that we could have objective knowledge of nothing (Hume).

… Så stjärnorna vi ser, när ...

Drömmaren människan

Publicerad i Porträtt

Den spanske 1600-talsdramatikern Calderón de la Barca har skrivit den långt ifrån bortglömda pjäsen La vida es sueño (Livet en dröm). Är det således en dröm vi lever i, och vad kan vi uträtta medan vi lever?

Vad vore människan utan ...

Lars Ahlin – och det sociala korrelatet eller Inga ögon väntar mig

Publicerad i Porträtt

det är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande ljusa dager, det är, på en kylig vinterhimmel, det blå virrvarret av klara stjärnor. Ty vi vill ha nyansen också, inte Färgen, ingenting annat än nyansen, Så fly så långt ...

Kärlek, vin, och poesi Verser och anekdoter ur Athenaios

Publicerad i Porträtt

I förordet till några i Tidningen Kulturen 7 nov. 2013 översatta antika dikter på temat pederasti och hebefili hävdades att en viss romersk efterbildning modifierar sina grekiska förebilder ”med ett för den grekiska kärlekslyriken främmande etiskt tonfall”. Sådana generaliseringar ...

Vem var geniet som fascinerade Goethe?

Publicerad i Porträtt

 Fjärran från staden Shiraz i Persian, på Beethovens torg i Weimar, den första europeiska kulturstaden enligt Unesco, ser man två stolar utplacerade. Stolarna står mittemot varandra på en matta av sten med persiskt mönster, en vänd mot öst och den ...

En annan bild: ”Tag och skriv” Ekelöf och självbiografin

Publicerad i Porträtt

                  … ”Men störst av allt är ändå kärleken” till Gunnar Ekelöf. Ena är du där eller också förstår du inte alls vad jag menar. Lever för tillfället i Skrifter (bok 6), läser, bläddrar, läser, bläddrar och läser igen.