I malströmmen, intervju med Stefan Foconi

jul272012

Skrivet av Guido Zeccola

Litteratur - Porträtt

Stefan Foconi. Foto: Marianne MannsåkerStefan Foconi är född 1955 i Uppsala men är bosatt i Stockholm. Han började ganska sent som författare men sedan debutten med boken ”Lergök” 1991 har han givit ut ett tiotals böcker: poesier, romaner, essäer. De senaste två böckerna ”Om trädgårdskonsten” och ”Hade en bror” kom ut på förlaget Themis. Jag träffade författaren för en intervju.

Din senaste bok, Hade en bror, får kanske många att tänka på deckare, men det är ju inte alls en vanlig deckare, utan en roman där mörkret och ljuset inte balanseras mot varandra, utan blandas till en skymningsfärg, genom en rytm som alstrar varm medkänsla snarare än spänning. Dessutom känner man som läsare här redan från början till att alla inblandade tillhör din familj och vänkrets. I boken blir en man mördad. Mannen är din egen bror. Det måste ha varit fruktansvärt att skriva boken...

- Det var en kloakvandring. Min bror mördades i Kristianstad första augusti 2004. Jag intervjuade därefter ett hundratal personer, medan de ännu mindes detaljer, för att förstå vad som hänt, utan tanke på en bok. Drygt fem år senare kunde jag dock inte vänta längre. Bölden måste punkteras och jag själv varje dag på nytt halas genom Inferno. Det är en text som ytterst handlar om vad ett människoliv är värt, som gestaltar relationen sanning kontra lögn i ett förhållande, som sticker ut hakan när det gäller samtiden, verkligheten, den första gången i världshistorien när merparten av individerna i ett samhälle som vårt faktiskt lever utan metafysik, mitt ett vådligt narcissistiskt experiment.

Jag minns en episod i Samuel Becketts liv. Han knivhöggs en gång av en man på gatan, blev som tur var inte dödad, men jag minns att Beckett letade efter mannen i flera år, inte för att anmäla honom, utan för att ställa honom en enda fråga: varför gjorde du det? Ja, varför mördades din bror?

- Brottsrubriceringen är mord, och sådana preskriberas inte längre, men för den skull finns ingen mördare juridiskt sett. Vi är alla oskyldiga till dess motsatsen bevisats. Min brors flickvän anhölls, skäligen misstänkt för att ha giftmördat honom, men släpptes i avsaknad av teknisk bevisning och erkännande. Det är ett indiciemål, med förundersökningen lagd på is. Hade en bror är som sagt en roman, en vittnesmosaik, inte minst en inövning i en så småningom mördad ung mans psykopatologiska flickväns röst och tonfall. Boken har dessvärre åtskillig samhällelig relevans. Gestaltningen innebar ett för mig högst ofrivilligt utforskande av en vit fläck på Sveriges karta, om det 70:de ouppklarade mordet bara i Skåne, om vår epoks naiva fixering vid tekniska bevis, om privatlivets och livslögnens anatomi och inte minst om individens gåtfullhet. Vem var till syvende och sist min bror? Vilka är i grund och botten våra drivkrafter?

Du har skrivit flera romaner förr. Du var 36 år när debutboken Lergök utkom på Bonniers, som första delen av en trilogi som också omfattar Inga vildar och Vitahusår. Andra prosaböcker är Rå umbra bränd umbra och Om trädgårdskonsten, samt diktsamlingen Människa strax. Vi kan strax tala mer om de andra böckerna, men jag vill att du först säger mig något om den underbara Om trädgårdskonsten. När jag för ett tag sedan ville låna boken bad bibliotekarien mig kolla bland hobby- och faktaböcker … Nej, Om trädgårdskonsten handlar inte riktigt om botanik, utan om din relation till Trädet. Du gör det med en nästan orientalisk förmåga att se på relationen mellan människan och växten som båda ingående i naturen. Alltså är naturen för dig helheten och alltet och inte en viss plats som tillhör landskapet?

- Om trädgårdskonsten är den första av fyra planerade tematiska essäer om människans villkor, huvudproblematiken i respektive bok successivt alltmer central. När jag är klar med den fjärde finns inte ett jota mer att säga om oss själva och jag kan äntligen få gå till mina fäder, eller mostrar och fastrar. Skämt åsido är den gränsöverskridande essän en hotad art idag, livsviktig för hela litteraturen. Den okonventionella essän tillåter ett långsamt utredande av fenomen som inte kan utläggas på fem sekunder och är öppen för vilka stilistiska och motiviska infall som helst. Den litterära reflektionen bör inte minst påträffas här. Att så ha en riktig trädgård, och stor, att skapa sig en ordning och som resenär en elementär förankring … Jag behövde väl i en kris ”befolka” det yttre, fast jag numera slarvar med det planterade så gott jag bara kan. Om träden kan jag säga så pass som att de är tappra och håller klaffen. Jag går ut i trädgården för att ta reda på var jag befinner mig. Om trädgårdskonsten är en protest mot s.k. trädgårdsböcker. Att försöka skriva är att inte infria genreförväntningar.

Rå umbra bränd umbra är en realistisk reportageroman – nästan manuset till en film – där du följer en ledtråd som guidar dig till dina släktingar och förfäder i Umbria, det gröna Umbrien, den medeltida region som är fylld av helgon och målare. Vad finner du i ”skuggan” (Umbria kommer från latinets Umbra, som betyder skugga) av släktforskningen?

- Min far var svårt sjuk och vi inledde en förutsättningslös brevkorrespondens om hans uppväxt mellan världskrigen i en ärkefascistisk familj. Varför blev han som han blev? Varför lämnade han Italien för att komma bort från sin familj? På vilket sätt påverkade denne i det nya landet vänlöse patriark min egen uppväxt? Jag ville också skriva på ett helt annat vis än i trilogin, där det enda subjektet är en kärnvapenbestyckad ubåt, måste säga emot mig själv, gå i ny riktning, börja – eller snarare fortsätta – att låta mig omslutas av hela litteraturens ofantliga mantel, ytterligare impregneras av berättelser, miljöer och anfäktelser.

Och Människa strax?

- Det är dikter i dödens närhet, om dödens transformering av de levande, ett ämne som plötsligt fått ny brutal sprängkraft, ja, en katastrofal sådan, i dagens Syrien, tyvärr. Jag nämner det landet eftersom samlingen är översatt till arabiska och redan skulle ha publicerats i Damaskus, fast människor där – även lyrikintresserade – självfallet fått lindrigt sagt annat än utländsk poesi att tänka på, trots eller p.g.a. dödens just nu exceptionella påtaglighet. Jag är verkligt bekymrad för min översättare, en riktigt arg ung man.

Med tiden har du blivit mycket mer filosofisk skriver du någonstans, men jag tror att du alltid har varit det. Du har undersökt förhållandet mellan varelserna i skapelsen …

- De tre första böckerna handlar om parasitiska relationer. Det rör sig om en pseudoevolutionär sarkastisk undersökning med Ronald Reagan – president när jag i Istanbul 1985 påbörjade arbetet – som ”skapelsens krona”. Jag gillade att insätta honom – mitt under pågående kalla krig – i toppen på den kedja av organismer, från ”lågt” till ”högt”, mellan världens tillkomst och undergång, som här presenteras. Jag har i tre böcker med Tomas Andersson, om Iran, Egypten och Turkiet, implicit granskat Västs förhållande till andra kulturer, eller min egen förmåga att förstå andras traditioner och utsattheter, ska i essäerna fortlöpande analysera olika aspekter av naturen, inklusive vår egen djuriska sida, är överhuvudtaget intresserad av kulturhistoria, av artikulationens förutsättningar, av att bryta upp och komma tillbaka, av människans pendling mellan framträdande och försvinnande, av att fortsätta fundera på det faktum att jag av allt att döma har levt. Jag inbillar mig att praktiskt taget varje litterärt avstamp egentligen kräver att få vecklas ut i mer än en bok. Tillvaron är nämligen så dialektisk.

Om du inte blivit författare, vad hade du då sysslat med?

- Ingen aning. Jag har valt bort allt annat. Fast kanske bildkonst. Det är vad jag donade med som tonåring och det är trots allt en snarlik verksamhet.

När du håller på med ett manus, tänker du då på en speciell läsare, någon särskild individ eller grupp som du riktar dig till?

- Nej, ingen.

Frågan låter kanske banal, men arbetar du på en ny roman just nu?

- Ja, en mycket omfattande sådan om ett centralt 1900-talsämne, en fet volym – bland många ännu opublicerade sådana – tänkt att tackla frågan vad det kan ha inneburit att ha varit man under förra århundradet. Utöver denna roman skriver jag på en diktsamling, ett kondenserat försök att skapa ett nytt svenskt idiom, vidare den andra essäboken och som om inte detta vore nog även en monografi om staden Istanbul med vännen Tomas, plus en fjärde bok om Mellanöstern med honom – vi ska också göra en teveserie om hela regionen – och ytterligare ett par tre-fyra saker. Jag arbetar ständigt och behöver kunna hoppa från manus till manus, genre till genre, varelse till varelse, form till form och universum till universum. Det enda jag inte längre sysslar med – utöver möjligen undervisning i ämnet – är dramatik, precis som jag aldrig går på teatern frivilligt. Dramatik skulle annars ha passat mitt temperament utmärkt, och jag är därför ännu sårad av att ingen av mina pjäser blev spelad. Jag älskar att hata dramatiken, fast läser den gör jag förvisso ännu, klassikerna. Men visst kan jag nuförtiden vistas utanför litteraturen. Det idoga resandet och att leva på flera platser, blockvis, har i bästa fall en gnutta skjutit upp seniliteten, tvingat mig att vara så öppen jag klarar visavi den andre. Jag är fortfarande nyfiken, vill gärna lära mig och bekämpa melankolin, skulle helst fortsätta, om det går, att utvecklas som person. Det är idag underbart att slippa ifrån skrivandet mellan varven, men bara för att strax återvända dit. Kompositionella problem, val av rytm, syntax och vokabulär är existentiella för mig. Jag vet vad jag ska använda mina återstående år till och börjar faktiskt få bråttom. Jag har befunnit mig nedsänkt i skapandets malström i mer än 30 år nu och uppslagens antal eller intensitet har egendomligt nog inte avtagit alls, varken suget, våldsamheten eller graden av absorption. Jag kan nog tala om att vara besatt. Uppdraget består i att låta sig drabbas av det mänskliga, att via det till synes aparta eller självklara envist, motvalls och obönhörligt borra sig ner till det essentiellt mänskliga. Varför nå läsarna där de väntar sig att få kontakt? Hellre än att göra det bekvämt vill jag vålla oro och motsägelse, så split, hellre granska det åsidosatta eller tabuiserade, hellre vägra ansluta till den sympatiska våglängden och reproducera en auktoritetstro som bygger på egen förträfflighet när livet inte är sådant. Tanken på konsensus gör mig illamående. Varför inte hellre framhärda ensam men tydlig?

Guido Zeccola