Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju med Mohamed Omar

jul262012

Skrivet av Guido Zeccola

Litteratur - Porträtt

Mohamed Omar på bibblan i UppsalaMohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot judarna som folkgrupp. För någon vecka sedan gjorde han det som har kallats avbön http://fib.se/webbkroenikan/item/1594-antisemitismen-skadar-palestiniernas-sa

Jag träffade Omar för att ställa honom några frågor.

Omar, du har varit en hyllad poet, författare och essäist i många år. Du var till och med i den svenska PEN-klubben. Plötsligt hände något hos dig efter massakern i Gaza i december 2008. Händelserna i Gaza upprörde hela världen men du gick över gränserna så att säga. Varför gjorde du det?

- Gazamassakern utlöste undertryckta känslor som oroat mig under en lång tid. Jag kände att jag anpassade mig efter andra, att jag inte var mig själv. Jag har också sedan ungdomen lidit av en självdestruktiv och självföraktande sida. Det har gjort att jag ibland haft svårt att trivas i det trevliga och artiga umgänget. Jag kände mig som en bedragare där jag satt på de småborgerliga middagarna. Tänk om de visste vilket monster jag är!, kunde jag tänka.

Jag tror att denna sida har sitt ursprung i en olycklig kärlek.

Det fanns någon inom mig som inte ville tro att det fina och trevliga kunde vara sant, som ser det vackra som en falsk yta. Det var en inre röst som sade: ”Du luras, du är rutten på insidan. Du förtjänar inte att bli omtyckt. Allt är ett ynkligt spel. Det är fånigt och falskt. Bara den som lider, bara den som blir hatad är sig själv och äkta”.

Jag utsatte mig i ungdomen för stora faror. När jag tänker på vad jag varit med om, vilka mörka gränder jag varit i klockan fem på morgonen, är det ett under att jag lever idag.

Jag har förstås också en småborgerlig sida som tycker om ordning och trivsel. Särskilt sedan jag blev pappa har min småborgerliga Dr Jekyll-sida vuxit och fått övertaget över Mr Hyde. Jag tror – och hoppas - att Gazamassakern inföll samtidigt som småborgaren sade adjö till den försmådde älskaren som ville hämnas på alla lyckliga och krossa alla idyller.

Det som hände under Gazamassakern var att jag utförde en självmordsattack. Den som sprängde sig själv var den olyckligt käre, misantropen som inte kunde anpassa sig till en småborgerlig tillvaro. Jag dödade honom genom att bli honom. Jag sade: ”Visa mig vad du går för!”

Mina dikter som jag skriver nu är ganska småborgerliga. De anknyter till en uppsalatradition och innehåller motiv från min tillvaro som taxichaufför. Jag kör på nätterna. Jag står utanför krogar och nattklubbar och väntar på mina kunder.

Hur upplevde du den svenska mediavärldens behandling av dig när du talade i vrede i samband med Gazamassakern?

- En av de saker jag lärt mig under dessa tre år är att det svenska kulturlivet är väldigt intolerant. En annan sak jag har lärt mig är att jag är glad över att bo i Sverige. Varför? Därför att med all vår intolerans så är vi ändå tolerantare än på många andra platser. Det är ganska bekvämt att bli hatad i Sverige jämför med i till exempel islamiska länder. Jag har inte blivit hängd eller halshuggen, bara utfryst och förtalad. Ingen har krökt ett hår på mitt huvud. Detta trots att jag har hädat mot det som vi håller allra mest heligt. Ändå kunde jag fortsätta att leva ett normalt liv. Jag har arbetat på en friluftsgård i Fjällnora utanför Uppsala. Jag har också kört taxi. Överallt har jag blivit bemött med respekt. Även på arbetsförmedlingen och på socialkontoret. Efter att jag blivit av med alla mina jobb gick jag nämligen till socialen för att få hjälp, och det fick jag. Som avskydd hädare och antisemit hade jag trots allt samma rättigheter som alla andra medborgare. Det imponerade på mig. Vi bör aldrig upphöra att kritisera vårt samhälle men vi ska heller inte glömma vad som är bra.

Du hade även tidigare  kritiserad Israel och visat sympatier för de extrema falangerna i den muslimska världen och inte sist dina ståndpunkter om kvinnor och homosexuella har varit minst sagt mycket kontroversiella. Något som inte passade i detta land. Har det bara varit jantelagen som kritiserade dig för vissa positioner?

- Jag tror att en del av upphetsningen kring min ”islamism” inte beror så mycket på vad jag faktiskt skrev som på människors förutfattade meningar om ”islamism”. Det är ett ord som framkallar bilder av våld, barbariska straff och kvinnoförtryck. Men i mina artiklar försökte jag nyansera begreppet, jag försökte skapa en egen ”upplyst” islamism med sufismen, islams mystik, i centrum. Men tills slut kändes ordet som en onödig belastning. En sekulär stat är trots allt bäst, även för religiösa människor. I en sekulär stat får de tro som de vill. När man talar om en islamisk stat måste man alltid ställa frågan: Vilken islam? Det blir aldrig bara islam eller allas islam som dominerar staten. Det blir någons islam. Det är inte särskilt trevligt för de som tolkar religionen annorlunda, som hamnar utanför. När det kommer till staten Israel är jag kritisk, men jag är också kritisk till islamisk fundamentalism, särskilt wahhabismen, och denna kritik fanns faktiskt även i min bok Islamisten! Få brydde sig om det. Israel är för övrigt inte den enda stat i världen som gjort sig skyldig till etnisk rensning. Pakistan som grundades samma år, 1948, massakrerade och fördrev hinduer och sikher.

Du har ofta ändrat åsikter, för ofta om man vill vara ärlig. Risken är att folket, det vill säga människorna som inte känner dig personligt inte tar dig på allvar när du, som nu, visar ha blivit en ny människa. Du kan inte svara med att säga att du bara struntar i det de andra tänker om dig, därför att detta svar kan tolkas som infantil. När vi söker sanningen, eller en sanning som kan tillfredställa oss, måste vi vara beredda att fel och misstag kan förekomma. Men viktig av allt är när vi erkänner misstaget och försöker vidare. Detta hjälper oss att bli vuxna, eller snarare att nå en vishet som grundas på berggrunden och inte på sanden. Har jag fel?

- Det kan vara infantilt att skita i andras åsikter. Sålunda är Céline infantil när han utropar: ”Anarkist är, var, förblir jag och skiter i folks åsikter …”

Jag nämner detta eftersom jag råkar veta att du har intresserat dig för Céline.

Nu är jag inte den enda poeten i Sverige som ändrat åsikter. Fast jag är nog den som har haft de mest upprörande och hädiska åsikterna. Min diktarkollega Marcus Birro har också ändrat åsikter. Han går motsatt väg. Jag rör mig bort från den organiserade religionen, från en alltför utåtriktad och självsäker religiositet, till en mer dämpad och sökande inställning. Birro åkallar sin ”mullrande och dömande” Gud i var och varannan mening. Men han är försiktigare än vad jag var. Han uttrycker sig dunklare. Det var en kris som förde honom till kyrkan. Men jag misstänker att hans kris var som Gazamassakern för mig, en yttre och konkret händelse som lösgjorde något mycket djupare. Birro har också blivit alltmer antivänster, jag känner mig tvärtom nära en viss sorts vänster, den antiimperialistiska kretsen kring Jan Myrdal. Jag har respekt för Birro. Hans dikter är bra. Jag tycker också om hans sätt att upphöja småborgerligheten och göra den intressant.

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Det är så många dumskallar och rena brottslingar som talar i hans namn. Jag vill ge honom lite ro, skona honom från min egen dumhet. Han har så många att skämmas för redan så han ska åtminstone inte behöva skämmas för mig. Birro tycker att vi pratar för lite om Gud. Det beror kanske på att han inte har upplevt vissa islamiska miljöer där man tjatar och skriker om Gud hela tiden. Gud blir där till en utpressningsmetod, ett sätt att psykiskt misshandla och kontrollera människor. Fick han uppleva något av detta så kanske han skulle uppskatta det svenska sättet att viska om Gud så det knappt hörs.

För Strindberg var ”karaktörslöshet” något mycket positivt. Med karaktärslös menade han en människa som hela tiden är öppen för nya kunskaper och kan byta åsikt, som aldrig slutar vara nyfiken. Jag försöker att vara karaktärslös i Strindbergs mening.

Det kan vara så att jag har förlorat i trovärdighet. Å andra sidan kan jag ha vunnit i trovärdighet. När jag nu talar om islamisk fundamentalism kanske folk tar mig på allvar. Jag har prövat den. Jag vet vad jag talar om. Det har gjort att jag förstått värdet av en sekulär stat. I en sådan stat kan ingen myndighet bestämma vilka religiösa uppfattningar som är ”ortodoxa” och vilka som är ”kätterska”. I en islamisk stat skulle jag riskera att avrättas som kättare.

Är du medveten om att många människor inte kommer att förstå eller tro på din förändring? Vad svarar du till dem?

- Det kan inte vara lätt att hänga med i svängarna! Jag förväntar mig inte att alla eller ens många människor ska tro på mig. Jag klandrar ingen. När jag nu kastar bort islamismen och ber om ursäkt för att ha sårat judarna och skadat palestiniernas sak är det för att jag själv finner det nödvändigt och riktigt. Jag frågade ingen innan jag gick ut och blev ”radikal muslim” eller började torgföra antisemitiska idéer. Och jag frågade inte heller någon innan jag gör det jag nu gör. Jag välkomnar med glädje dem som intresserar sig för det jag skriver. Men jag anpassar mig inte efter någon. Den som läser mig gör det på egen risk. De kanske blir besvikna, kanske upprörda.

De som känner mig väl har alltid tyckt att jag var löjlig som insisterade på att kalla mig islamist. De verkligt hårdföra fundamentalisterna har hela tiden betraktat mig som hedning. Men jag ville inte kasta bort islamismen förrän jag var säker på att det skulle uppfattas som helt och hållet mitt eget beslut och inte som att jag ger efter för påtryckningar. Min stolthet kräver det.

Jag har gjort bort mig, det erkänner jag. Det erkände även Céline efter sina rasande antisemitiska pamfletter. ”Det är dumt, dumt”, konstaterade han. Jag har varit stor i munnen, jag har gått till ytterligheter, och det har gjort mig löjlig.

Du har ofta umgåtts med de så kallade högerradikala människorna. Å ena sidan kommer många att bli glada över dina nya positioner, å andra sidan kommer du att bli betraktad som en förrädare. Vad har du att säga om detta?

- Denna relation har överdrivits. Det finns väldigt mycket ryktesspridning och osakliga påståenden i omlopp. Jag har inte kunnat bemöta alla.Personer från dessa ”högerradikala” miljöer har tyckt om vissa av mina åsikter, men inte alla. Jag har ofta blivit kritiserat, lika ofta eller mer än jag rosats. Jag som har en iransk far, som är adopterad av en afrikan och har en afrikansk fru, har svårt att passa in i de rent nazistiska miljöerna, och det har aldrig varit min ambition. De som du kallar ”högerradikala” är inte en homogen grupp. Det är en mycket splittrad ideologisk miljö. Man kan inte dra dem över en kam. Många av dem är ointresserade av rasteori och är motståndare till nazismen.

Som poet och journalist är jag nyfiken på många slags människor. Jag lyssnar på dem. Jag tar inte avstånd från någon, men jag kan ta avstånd från åsikter. Människor förändras. Jag jagar inte bort människor vare sig de är höger- eller vänsterradikala. Mitt enda kriterium är att människor är fredliga, hövliga och visar respekt.

För att bli en förrädare måste man först ha varit lojal. Det har jag aldrig varit. Jag har skrivit saker som vissa så kallade ”högerradikala” har tyckt om. Inte mer än så. Jag har aldrig varit en del av något parti eller organisation. Jag har aldrig lovat dem någonting. Många andra med helt annan ideologisk bakgrund har också tyckt om vissa saker som jag har skrivit.

Poet, essäist och redaktör för en fin tidskrift som Minaret. En annorlunda röst i detta sekulariserade och gudlösa samhälle. Allt detta är enormt viktigt och, enligt min åsikt, till och med viktigare än politiken. Nu som du har gjort avbön för vissa ”positioner” gentemot Judendom och Islam kan du tänka dig koncentrera dig på det du kan bäst?

- Jag längtar efter att få dra mig tillbaka till en kammare och bara gräva ner mig i något smalt ämne. Men jag känner att jag har ett ansvar att deltaga i debatten om islam. Något som stör mig oerhört är wahhabismen, en fanatisk sekt som gör anspråk på att vara ”den sanna islam”. Den är skyldig till övergrepp på så många människosjälar och så mycket förstörelse av islamisk kultur. Väldigt få talar om detta. Det var många fundamentalistiska muslimer, särskilt wahhabiter, som blev skadeglada när jag knuffades ur tevesofforna. I deras ögon var jag en ”kättare” som vilseledde muslimerna från den rätta vägen. De menade att jag ”förvirrade” muslimer. De varnade för mig moskéerna. Jag tänker fortsätta undergräva deras verksamhet så mycket jag kan genom att insistera att islam kan tolkas på många olika sätt och genom att försvara förföljda minoriteter.
Men jag hoppas också kunna behaga dig med andra slags texter och även dikter.

Guido Zeccola