Strindberg och Österrike

jul062012

Skrivet av Kurt Bäckström

Litteratur - Porträtt

August Strindberg porträtterad som naturalist darwinist och symbolist. Karikatyr av Oskar Andersson - WikipediaEfter svåra motsättningar i äktenskapet med tal om skilsmässa kom August Strindberg och hans österrikiska hustru Frida till den österrikiska byn Dornach i december 1893 efter en kort och olycklig period i Brünn (nuvarande Brno i Tjeckien). Hustrun var gravid men hade önskat göra abort, vilket avstyrts av hennes nio år äldre syster Marie Weyr. Stämningen mellan makarna var dålig, ekonomin ännu sämre.

Frida Uhls morfar och mormor, Cornelius och Marie Reischl, bodde här i ett gods, där inget saknades av vad materiellt kunde önskas. Kost och logi av högsta kvalitet erbjöds. Strindberg fick även möjlighet att ta sina dagliga promenader i en ny och naturskön omgivning. Till en början fungerade det sociala livet på bästa sätt. Morfar Reischl och Strindberg spelade schack , enligt författarens utsago lät denne sin motståndare vinna. Husets bibliotek var lika välfyllt som ladugård och tjänstebostäder. I ett brev till vännen Adolf Paul skrev Strindberg: … Jag bor nu vid Donau, arbetar mycket, tänker mera, läser otroligt. Landskapet skönt, huset stort…

Men även om Strindberg stortrivdes med ett materiellt välstånd han inte var bortskämd med äcklades han samtidigt och han längtade bort. Värst av allt: han kände att han förlorat greppet hemma i Sverige, där nittiotalisterna med den forne vännen Heidenstam i täten hade tagit över. Carl Larsson bad i brev att vännen skulle återvända till och rädda Sverige ur jolm och tarvlighet. Svaret blev kaxigt att Sverige inte längre behövdes, eftersom han nu hade förläggare i Berlin, Paris och Milano.

En motgång blev det svala mottagandet av Antibarbarus, som han hoppats skulle revolutionera naturvetenskapen. Inte minst störde korrekturläsarens och vännens Bengt Lidforss kritiska recension i Dagens nyheter. Strindbergs framförda teser har av samtida liksom sentida fackfolk dömts ut. Nobelpristagaren The Svedberg fastslog: Vad som är riktigt däri är icke nytt och vad som är nytt är icke riktigt. Strindberg gav dock inte upp utan skrev en fortsättning på Antibarbarus.

FridaStrindbergs intresse för måleri, ”symbolisttavlor”, och fotografi utvecklades. Han skapade fotografier utan kamera och lins,celestografier, genom att exponera plåten några minuter mot stjärnhimlen . Avsikten var att visa att lins, kamera och öga skapar en synvilla.

Det som oroade allra mest var åtalet mot En dåres försvarstal, som översatts till tyska från franskan. Anledningen var en anmälan från En tysk moder med stöd i Lex Heinze, som egentligen var riktad mot prostitution och sedeslöshet. Den tyska utgåvan fick som följd att Strindberg, förläggaren Julius Steinschneider och översättaren Wilhelm Kämpf åtalades för spridande av otuktighet och sedlighetssårande skrift. Boken konfiskerades. Strindbergs reaktion var stark, dels kom ångesten från det parallella fallet med Giftas tillbaka – fängelsestraff i Tyskland vore fasansfullt – dels innebar det att förväntade inkomster uteblev. En konsekvens var även ett gräl med morfar Reischl , som ville att Strindberg skulle inställa sig till ett förhör i en domstol. När Strindberg vägrade fick han tillsammans med hustrun flytta in i ett annex, das Häusl. Fridas älsklingsdjur åsnan Lumpi, fick flytta ut.

Den första tiden i den nya bostaden blev emellertid lugn och ganska lycklig. Makarna förenades i renovering av huset och man anlade även en trädgård. Och den blivande fadern gladdes åt fruns graviditet, kvinnan var aldrig så skön som när hon väntade barn. Men familjelivet var inte tillräckligt. Han följde noga livet i Ferkeln i Berlin, inte minst vände sig hans intresse mot hatobjektet nummer ett, ”sprutludret” Dagny Juel, och hennes make, den forne vännen Przbyszewski. Halvt på skämt, halvt på allvar, framförde han i ett brevtill Bengt Lidforss en idé om ett nytt alternativ som skulle vända sig mot både familjeliv och ungkarlsliv: ett högt stående och manligt kloster.

Med barnet kom problem . Christine, som av fadern kallades Kerstin, alltså namne med Strindbergs och Siri von Essens första dotter, som lämnades bort till en barnmorska och som avled efter något dygn , föddes den 26 maj efter en besvärlig förlossning, under vilken pappan förringade hustruns smärtor, som han påstod var njutning för föderskan. Tiden som följde var påfrestande. Dotterns skrik, förmodligen förorsakade av kolik, och moderns svårigheter att amma störde föräldralyckan. En moder som inte själv kunde amma förvandlade Strindberg ett drygt decennium senare till en vampyr i kammarspelet Pelikanen.

Rättegången mot En dåres försvarstal skulle äga rum den 17 juli (någon dom kom aldrig) och skräcken inför den och en ny rädsla som bestod i hustruns, svärmoderns och bybefolkningens uppfattning att han var sinnessjuk förmörkade tillvaron. Själv såg han på läget med andra ögon: …barnet skriker av hunger sedan amman fockats, dag och natt. Fru och svärfru slåss och kallar varandra luder…

Trots allt förblev relationen till svärmodern Marie god. Hon kom att framstå som en modersgestalt för honom och hon blev en viktig katalysator för Strindbergs intresse för religion och mystik, i första hand gällde detta Emanuel Swedenborg. Hennes betydelse för Strindbergs religiösa omorientering blev betydande.

Strindbergs museum i SaxenÅr 1892 hade Strindberg av Ola Hansson och dennes hustru Laura Marholm lockats att resa till Berlin, där hans dramer Fadren och Fröken Julie hade spelats och väckt uppmärksamhet. Nu i augusti var Paris ständigt i hans tankar. Dramat Fordringsägare hade gjort succé och kanske kunde han nu med hjälp av denna språngbräda nå nya högt satta mål. Ungdomsvännen Leopold Littmansson hade genom brevväxling informerats och lovat att hjälpa till med husrum den första tiden. Avfärden skriver Strindberg om i sin roman Klostret: Endast känslor av tacksamhet och vemod grepo honom; och ett ögonblick drog bandet vid hustru och barn så att han tänkte kasta sig i vattnet. Men så togo skovelhjulen några kraftiga tag framåt , bandet töjde sig, sträcktes – och brast.

I Paris väntade en fördjupad Infernokris och uppbrott från Frida Uhl. Sensommaren och hösten 1896 besökte Strindberg än en gång Oberösterreich, denna gång byarna Saxen och Klam, där han träffade svärmodern och hennes tvillingsyster Melanie, som i likhet med systern var strängt religiös. Stunder med Kerstin förgyllde vistelsen. Men bybefolkningen såg på honom som en knivbeväpnad kuf. Den största besvikelsen var att hustrun inte dök upp; han hade en svag förhoppning om detta men hon fanns i Tyskland hos den nya kärleken, Frank Wedekind, med vilken hon fick sonen Friedrich. Eftersom denne fötts inom nio månader efter skilsmässan fick han familjenamnet Strindberg, vilket denne gentlemannamässigt inte opponerade sig mot.

Äktenskapet med Frida Uhl, kontakterna med hennes familj och besöken i Österrike, även ett kort sådant hos svärföräldrarna i Mondsee, gav material till dramasviten Till Damaskus, och romanerna Inferno och Klostret.

I Saxen, ca sex mil utanför Linz, finns sedan 1997 det hittills enda Strindbergsmuseet utanför Sverige. Här finns bl.a. originalbrev, manuskript och en multimedial installation. Museet är öppet för besök maj – september.

Kurt Bäckström