Sartre ska vi inte heller glömma

jul012012

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Porträtt

Jean-Paul SartreRöken är tät. Sorlet stiger och sjunker som sjudande vågor på ett vindpinat hav. Glasen töms i rask takt. Vissa repliker i de disparata och vilda samtalen skär som slipade svärdsklingor genom röken och får flera att för en kort stund lystra till. Vad sade han? Vad menar hon egentligen? Någon vid ett annat bord kastar sig oväntat in i debatten. Rösterna höjs, argumenten blir fränare och temperaturen stiger oroväckande snabbt inne i bistron.                   

Och där inne, i ett undanskymt hörn, sitter han med en pastis bredvid sig. Den lilla karakteristiskt krumma kroppen, alltid lätt framåtböjd – oavsett om han sitter eller går med kvicka steg som om han snubblade fram på sin egen framtids morgondagar. Och så den alltid lika oväntade snabbheten i hans rörelser; de skelande ögonen med de ständigt skitiga glasögonen som hela tiden kasar ner mot nästippen och – förstås – en evig Gauloises vippande i mungipan. Han utstrålar total koncentration, absolut närvaro – där finns något närmast diamanthårt i blicken. Han kan befinna sig mitt ibland pratande, bråkande eller skrattande människor och ändå förbli fullkomligt fokuserade på vad han skriver eller läser. Nu, mitt i bistrons tumult, far pennan med rasande fart över pappret.                 

Idag är det svårt att fullt ut förstå hur stor och inflytelserik han en gång var – som författare, som filosof, som aktiv vänsterman. Och ännu svårare är det att förstå hur Jean-Paul Sartre så snabbt kunnat bli så fullkomligt förbisedd – liksom medvetet gömd för att bli glömd.

Han, fyrbåken som lyste starkt i decennier och efter vilka mängder av intellektuella tog ställning för eller emot, mannen som alltid vågade säga och ge uttryck för vad han ansåg vara sant och riktigt. En intellektuell som gick sin egen väg, och bröt ny mark. Han vars ord gav riktning åt och bränsle till den intellektuella debatten i hela Västeuropa och även på andra sidan järnridån.                     

Det var som en filosofisk krevad, inte jämförbar med någon annan liknande händelse i modern tid, som satte igång en omvälvande och omfattande förändring av livsåskådningsdebatten i de flesta läger och länder. Det var inte långt efter krigsslutet, närmare bestämt måndagen den 29 oktober 1945. Föreläsningen hölls i regi av Club Maintenant i Centraux-huset. I allra sista stund enades Sartre och arrangören Beigbedeer att föreläsningen skulle få rubriken ”Existentialismen är en humanism”. Folkmassan var enorm. Det tog den lille korte Sartre nästan en hel timme att tränga sig förbi och lyckas ta sig in genom dörren och fram till scenen. Först trodde han att det var protesterande kommunister som samlats utanför. Där tog filosofin en ny väg, en oväntad öppning erbjöds.                     

Eller som Boris Vian två år senare satiriskt skriver i kultromanen ”Dagarnas skum”: filosofen ”Jean-Sol Partre fick ta till yxan” för att ta sig fram till scenen och somliga åskådare anlände ”i likvagn” medan andra kom ”med fallskärmar från specialplan” alltmedan ytterligare ”andra försökta ta sig in via kloakerna”.               

Själv minns jag tydligt när den stora – och kanske slutgiltiga? – biografin om Sartre kom ut, skriven av den briljanta Annie Cohen-Solal. Den översattes samtidigt till en mängd språk. Hon kuskade världen runt och kom till Sverige direkt från Japan. Det var det elfte av tolv inplanerade länder hon besökte på raken.

Jag skulle göra en intervju som skulle in på kultursidan i Expressen nästa dag. Vi åt gott på Restaurang Eriks – alltså Lallerstedts – på båten vid Strandvägskajen och samtalet blev efter några få trevande artigheter allt intensivare. Ung som jag var blickade jag nog lite väl djupt i hennes skimrande mörkgröna ögon; hon däremot blickade trött och rätt sliten efter de hårda veckorna djupt ner i glaset med en utmärkt Château Larmande vi tagit in till lammsadeln.

Men jag var den förste hon mött under denna världsturné som läst boken grundligt och på allvar och inte bara bläddrat i den på journalisters sedvanligt slappa vis. Så även hon hade utbyte av samtalet – det vet jag då vi sedan höll kontakten flera år efteråt innan hon sedermera försvann till USA. Hennes nästa och sista punkt på dagsprogrammet var en inbjudan från Svenska Akademien. Ute började plötsligt regnet ösa ner. Himlen öppnade sig. Det fullkomligt vräkte ner som en vägg av vatten. Vi beställde ännu en flaska vin, även om jag mest höll mig till Ramlösa.

Annie Cohen-SolalAtt få tala om Sartre, som jag en gång läst med sådan brinnande iver och som gett så många viktiga insikter och perspektiv, med någon som visste så mycket, som med stor möda och förslagen fiffighet letat reda på mängder av tidigare obekant material och kartlagt okända och spännande händelser, som träffat alla inblandade som ännu levde – det var en i sanning fascinerande och närmast elektrifierande upplevelse. Vi rökte snart ikapp. Hon bjöd på sina Gitanes, jag på mina Prince som hon tyckte var överraskande goda. Och orden blev bara fler. Och sedan ännu fler och alltmer hetsigt varma och fulla av glöd och engagemang. Hon vaknade till liv; tröttheten var som bortblåst. Ämnena började slingra sig i krokiga banor, tog av på fascinerande sidospår. Och snart var det som om Sartre själv satt med vid bordet och såg på oss med en stillsam min och ett roat men vasst blänk i det skelande högerögat.

Tiden försvann utan att vi märkte hur minuterna rasade iväg med samma furiösa fart som regnet därutanför föll. Oväntat upptäckte vi att hon var över en timme försenad. Taxi beställdes. Telefonsamtal ringdes. Vi rusade ut i regnet, in i bilen och jag släppte sedan av Annie Cohen-Solal i Gamla Stan vid Börshusets ingång. Hon anlände en och halv timme efter avtalad tid. Och där i mörkret och hällregnet stod Sture Allén – då Ständig sekreterare – och höll med ena handen upp den tunga dörren och i den andra hade han ett gigantisk paraply som han artigt höll över hennes huvud när hon försvann in i det gamla anrika huset.

En och halv timme för sent är kanske inte så farligt. Jean-Paul Sartre kom inte alls. Han tackade som bekant nej till Nobelpriset.

Så nej, Sartre ska vi inte heller glömma.

Crister Enander

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den