Efter Auschwitz är bara konsten möjlig. Intervju med Nicola Lagioia

jun042012

Skrivet av Guido Zeccola

Litteratur - Porträtt

Nicola LagioiaNicola Lagioia är ett av de mest intressanta namnen i den nya italienska litteraturen. Lagioia har gett ut ett flertal böcker, från Tre sistemi per sbarazzarsi di Tolstoj (Tre möjligheter för att bli av med Tolstoj) till Babbo Natale (Jultomten) och nu Riportando tutto a casa som Helena Monti har översatt till svenska med titeln Allt kommer tillbaka och Astor förlag nyligen publicerat.

Nicola Lagioia (på italienska betyder hans efternamn Glädjen) är född 1973 i Bari (Apulien) men bor i Rom. Jag träffade honom för en intervju.

Riportando tutto a casa (Allt kommer tillbaka) är en generationsroman, den är nästan självbiografisk. En resa mellan fantasi och verklighet där slutpunkten tycks mig vara mer en besvikelse än en initiation som exempelvis vissa kultromaner av the beat generation; titeln på boken anspelar faktiskt på en berömd sång av Bob Dylan: Bringing it all Back Home. Du skriver att din bok var ett sätt att återerövra ett trauma utan dess omständigheter. Det verkar vara en bra definition för ängslan om vi tänker på Maurice Blanchots “Den absoluta ångesten: glömskan utan glömska, glömskan utan möjligheten att kunna glömma.”.

– Ja, du har rätt. Men skillnaden mellan miljön där mina gestalter lever i är en helt annan än the beat generations. Den amerikanska ”revolutionen” på 1950- och 1960-talet var en revolt mot Onkel Sam, mot krigets Amerika, mot de gamla och falska myterna om samhällsställningen och alla stereotyper. Det fanns dock ett hopp, det fanns nya idéer, ja kaotiska i bland och ibland mycket bestämda om vad som var nödvändigt att göra.

Ungdomarna i Allt kommer tillbaka växer upp i ett ideologiskt vakuum, det är därifrån som ångesten kommer. Medan i de tidigare generationerna, även i den från '68, fanns riktiga förväntningar och en revolt mot föräldrarnas gamla ideal kring samhälle och politik. Historien som jag berättar är dock en historia om kontaktsvårigheterna med den vuxna världen.

Ungdomarna har blivit lämnade att rå om sig själva för att föräldrarna bara bryr sig om sina egna karriärer och möjligheten att bli rik.

Minst två av ungdomarna i min bok är proletärer som plötsligt får massor av pengar i fickan. 1980-talet var ett decennium av kulturell och politisk upprepning – efter engagemanget under det tidigare decenniet.

De kommersiella tv-kanalerna börjar då ersätta det politiska mötet, den reaganianska hedonismen och yuppisarna (som hos oss hette paninari) blir subjekt i samhället, likaså den ekonomiska nyliberalismen. Unga människor var på drift, utan ideal och utan märkbara fiender. Det var inte lätt att fly från ångesten för en nollframtidsgeneration.

Men även idag är situationen inte så annorlunda. Snarare tvärtom.

1980-talet är också de tunga drogernas decennium, heroinet kommer då till södra Italien. Optimismen var bara en ytlig beläggning, kärnan var desperationen.

Bari som är min och romanens stad, var då en sorts Matrjosjka eller Babusjka med ett litet finfint city med olika affärer som sålde de mest åtråvärda konsumtionsobjekten och en ödslig periferi däri verkligheten var något helt annat.

Det är i dessa förorter som personerna i boken skaffar sig erfarenheter som ofta är farliga men som ändå är annorlunda än dem som de upplevde på citys gator.

Tycker du att denna “Mittens förlust”, denna själlöshet bara berodde på nyliberalismen? Fanns det inte andra orsaker också? Och vidare, började inte denna “kris”, mycket tidigare?

– Jag vet inte. Jo kanske det. Men jag kan ge dig ett exempel: mina föräldrar upptäckte sexualiteten under den sexuella revolutionen i Italien. Jag är född 1973, samma år som Sista tangon i Paris av Bertolucci. De berättade ändå för oss att det viktigaste var att ta en akademisk examen. Det gjorde vi, men sedan hittade vi ändå inga jobb. Vi är födda in i ett mycket mer öppet samhälle, det är sant. Vi hade då en välfärd som våra föräldrar bara drömde om när de var unga, men våra perspektiv var begränsade, vi hade inga konkreta hopp. På många sätt har vi gått bakåt istället för framåt.

En svensk journalist, en tjej, frågade mig igår om varför kvinnorna i min bok inte tycks ha något arbete, är inte detta något som speglar lämningarna av ett patriarkalt samhälle, frågade hon? Ja det stämmer, och jag måste erkänna att jag inte hade lagt någon särskild vikt vid detta. Därför att för kvinnorna är livssituationen fortfarande så. Om hon skulle gå på en anställningsintervju är det då inte ovanligt att hon som kvinna skulle få frågan om hon tänker bli gravid.

Det som verkligen är konstigt är att homologationen mellan de olika klasserna i samhället, som Pasolini skrev och debatterade om, denna sorts gudsförklaring av konsumtionsobjekten, har gått framåt ytterligare men man har samtidigt fått denna generation av konsumenter att tappa fotfästet.

Du skrev en annan bok: Babbo Natale(Jultomten). Din tes är att Coca Cola har kolonialiserat vårt undermedvetna. En tes som liknar den av Jean Baudrillard apropå USA. Har det inte varit just denna kolonialisering som orsakat den desperation du skriver om?

– Ja. Att skriva om åttiotalet är för mig ett sätt att verkställa en arkeologi över nuet, ett sätt att koncentrera mig på nuet. Den nyliberala ekonomin, som föddes då, kommer just nu och slår oss rakt i ansiktet som en boomerang. Jag tillhör en TV-generation, jag menar att vi konsumerade de olika tv-programmen passivt, utan att fråga oss varför, vi sökte underhållningen eller ett sätt att gömma oss, att glömma vår egen tomhet. Idag spelar Internet kanske samma roll, jag vet inte. Men de jag kallade Paninari, alltså de italienska yuppisarna – ja för dem var det livets mening att identifiera sig med konsumtionsobjektet. Det är fruktansvärt! En kultur som snarare var reaktionär än omstörtande.

Italien är ett land med en mer än tvåtusenårig kulturhistoria men det är ständigt på efterkälken i relation till det nya, på så sätt är Italien ständigt oförberett. Den tidiga 1900-talets modernitet kom sent och skapade å ena sidan avantgardet men å andra sidan också fascismen. På samma sätt kom den kommersiella televisionen till oss många år efter USA och detta orsakade det som man kallar videokrati, och vår brist på förberedelse gentemot konsumismen banade väg till den ångest som i dag suger ut själen.

Nu någonting annat. Litteraturen. Vid sidan om de stora författarna, döda eller döende, som Italien har haft under 1900-talet, finns det några bra författare även idag, finns det hopp?

– Ja, men inte nödvändigtvis genom litteraturen. Litteraturen påverkar inte sakernas tillstånd, tycker jag. Litteratur kan vittna men kan inte bidra att störta ett samhälle eller en regering. Om du tänker på Thomas Mann och hans Bergtagen eller på Primo Levi och Är detta en människa? Dessa författare har vittnat om någonting mycket märkvärdigt.

Och detta trots nazismen och kriget. Jag är väldigt förtjust i en författare från Chile som gick bort ganska ung – Roberto Bolaño.

För mig är Roberto Bolaño en av världens främsta författare. Han var mycket politiskt engagerad men, om du läser böckerna han skrivit, finner du knappast en antydan till politik. En bok kan vara djupt engagerad bortom författarens intentioner. Men att skriva för att förvandla världen, nej, det tycker jag inte är litteraturens uppdrag.

Det berömda dilemmat: 'Är poesin möjlig efter Auschwitz?' har blivit dementerat inte bara av en poet som Paul Celan, men också av en antisemit som Céline som skrev pamfletter som Bagatelle pour un massacre, men både före och efter kriget skrev han också massor av böcker där inte finns ett spår av antisemitism...

– Man dömer en författare efter sina verk, inte för dennes biografi. Det är bara den stora biokonsten, musiken, den stora litteraturen och så vidare som kan motstå horrören. Det är bara konsten som kan ge oss tillbaka blicken och rädda oss från krig och slöseri. Ju mer en epok är svårhanterlig, desto viktigare blir samtidigt de stora poeternas och författarnas vittnesbörd.

Konsten är en ständig kritik mot makten, därför att den använder sig av ett språk som är antitetiskt makten; en makt, en politik som talar genom paroller, genom reklamspråket och ett monolitiskt språk som bara upprepar sig hela tiden.

Nej, efter Auschwitz är bara konsten möjlig.

Guido Zeccola