Porträtt

Den europeiska tomheten

Litteratur - Porträtt

Skrivet av Anders Björnsson

maj162013

Joseph Roth 1926. Wikipedia”Den civiliserade människans väsen är feghet.”
(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)

 År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför tidiga ålderdoms konservativa förvillelser: om flykten som inte har något slut, flykten vartsomhelst och in i intet, in i massgravarna, sedan åter upp ur massgravarna. Romanen har aldrig blivit översatt till svenska, däremot till norska och intressant nog av Arnulf Øverland, fem år efter utgivningen.

En fem år äldre herre än Roth var Øverland själv. När Flyktningen Franz Tunda kom ut på Aschehougs förlag utpekade han i ett entusiastiskt förord om Roth som ”representant for den nye ungdom”, tämligen obekymrad om att författaren närmade sig de fyrtio med stormsteg och förtegen om att den tyska ungdomen, i den mån den inte hade försvurit sig åt Hitler och nationalsocialismen, var en tämligen desillusionerad skara, som hade ött sina bästa krafter på inbördes strider och en systemkritik utan måtta men kanske inte helt och hållet utan reson i Weimarrepublikens samhälle.

Vid denna tid var Øverland ännu kommunist. Han tillhörde Mot Dag, en intellektuell gruppering ungefärligen motsvarande den svenska Clartérörelsen, den som var en skapelse av Karin Boye och kretsarna runtomkring och i nära förbindelse med henne. I mitten av trettiotalet skulle Arnulf Øverland lämna sin revolutionära övertygelse, alldeles i motsats till diktarkollegan Nordahl Grieg som vanns för Stalins socialistiska experiment och redovisade sin övertygelse i bekännelseromanen Ung må verden endnu vaere från terrorns år 1938, men i likhet med Grieg skulle han framträda som motståndsman under den tyska ockupationen av Norge – på traditionell vers och på äkta riksmål. Det skulle gå att skandera, memorera! Till London gick kung och regering i exil, och Nordahl Grieg kom att stupa under en brittisk flygräd över Berlin.

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

Litteratur - Porträtt

Skrivet av Ivo Holmqvist

maj092013

Marcel Proust av Jacques-Émile Blanche. Musée dOrsay Paris Foto WikipediaI mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset gjorde det först sedan författaren  försäkrat att han själv skulle stå för kostnaderna för tryckningen som blev betydande eftersom hans manuskript sällan var tryckklara. En utställning på Morgan Library i New York kring Proust och hans verk har just avslutats, men man kan se hur originalmanuskripten ser ut på en video som Bibliothèque nationale i Paris (där de förvaras) har lagt ut på nätet.

Algot Ruhe skildrade 1939 i en trevlig artikel sitt möte med Marcel Proust vars namn han första gången blev bekant med sent på hösten 1913 sedan han fått syn på  en stort uppslagen intervju i kvällstidningen Le Temps. Men det dröjde ännu sju år innan han träffade honom, och Ruhe hann under tiden bli känd som ”svensken som är på jakt efter Marcel Prousts adress”, och när han fått tag på den, som ”svensken som väntar på att Marcel Prousts bil ska komma och hämta honom”. Det gjorde den alltså 1920, sent på året. Proust i sin våning på rue Hamelin nära Triumfbågen överlät åt sin gäst att smaka på supén som den trogna hemföreståndarinnan Céleste dukat fram, men han var välvilligt konversant. Båda hade utbyte av besöket. Proust uppträder i Ruhes roman ”Under kärlekens vingspets”, och Ruhe uppträder maskerad till norsk filosof i ”På spaning efter den tid som flytt”.

Det är efter hand många svenskar som skrivit om Marcel Proust och hans romancykel, bland andra Knut Jaensson (i ”Sanning och särprägel”), Hans Ruin, Sven Lindqvist, Mikael Enckell, Gunnel Vallquist (i ”Följeslagare”), Sara Danius (”Prousts motor”, om Proust modernistiska intresse för maskinerna, särskilt bilar) och Kristoffer Leandoer (ett kapitel i essäsamlingen ”Huset som Proust byggde”), och bland längre studier Olof Lagercrantz vägledning ”Att läsa Proust” och Sigbrit Swahns ”En väg till Proust”, följd av hennes ”Marcel Proust och vännerna” och nu senast ”Intellektuella i tid och otid. Med Marcel Proust och andra förgrundsgestalter i 1900-talets Frankrike” – mer om dem nedan.