Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra kroppar

 

ImageImage
Speculum veritatis
Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett förslag, men baksidestexten "We must be willing to pay nature its due" tyder på att översättningen snarare skall vara: "Skulden till naturen" (Nature's due), nämligen vår skuld. Kanske är titeln en vits: båda tolkningarna kan vara avsedda. Men under alla omständigheter handlar boken just om oss och naturen, den är ett försök att hela vår kultur genom att visa på att skillnaden mellan naturen och oss, mellan natur och kultur, inte är så stor som vi har inbillat oss. - Goodwins text är mångenstädes så tät och vältalig, att den kräver att bli direkt citerad. Brian Goodwin har gjort en lite ovanlig karriär. Han är född 1931 i Montreal i Kanada och studerade biologi där men har sedan läst matematik i Oxford och disputerat i Edinburgh för den kände embryologen och vetenskapsfilsofen C H Waddington. Han har varit professor vid "the Open University" i England och har tillhört "the Science Board" vid Santa Fe-institutet i New Mexico, en högborg för komplexitetsforskning. Fastän pensionerad förestår han nu en ettårskurs i "holistisk vetenskap" för Master of Science vid Schumacher College i Devon i England, som specialiserat sig på detta slags vetenskap. En känd tidigare bok av honom är How the Leopard Changed Its Spots (1994).

 

Modernitetens vetenskap
Om man vill tänka nytt, måste man vara klar över de gamla tankarna. Som andra före honom framhåller Goodwin trettioåriga kriget som en vändpunkt, som undergrävde den gamla tron på kyrkan och monarkin och de klassiska auktoriteterna. Ett "fönster öppnades plötsligt mot en ny metod att utforska världen", "modernitetens" naturvetenskap, begynnande med Galilei, Descartes och Newton. En parallell till detta ser Goodwin i dagens situation: vi har nått gränserna för modernitetens sätt att relatera oss till världen och har hamnat i en ny period av mörker och svårigheter, nu dessutom med alla ekologiska och klimatologiska problem och utrotandet av djurarter, språk och kulturer.

Goodwin ser också förelöpare till dessa två tänkesätt. Modernitetens vetenskap hade en föregångare på medeltiden med bl a Roger Bacon, Abelard och Occam, och den riktning som tankarna börjar ta i dag har likheter med renässansens tänkande och med den värld som framträder hos Shakespeare.  Slående är rubriken på en uppsats av Steven Goldman: "From Love to Gravity", en rubrik som också fått ge namn åt Goodwins första kapitel. Kärlek var nyckelordet under renässansen för den kraft som höll samman världen. Den "moderna" vetenskapen talade i stället om gravitation. Men skillnaden är inte så stor, som man skulle tro, eftersom gravitationen förbinder kroppar genom tomrum och på så sätt kan framstå som en mystisk kraft. Tanken på en sådan kraft väckte också mycket motstånd i samtiden (en svårighet som senare tappades sedan bort).

Därmed försvann emellertid föreställningen om en skapande kraft i naturen. För renässanstänkarna var världen förståelig, skapande och meningsfull, för vår tids vetenskapsman är den bara förståelig. Men dagens moderna vetenskap punkterar (impales) sig själv genom sina motsägelser, menar Goodwin. Dess begränsningar börjar nu överflygla dess effektivitet. Begränsningar som föder nya tankar, tankar som Goodwin presenterar i en tät, avklarnad, pedagogisk framställning. Åter har ett fönster öppnats.

Sammanfattande och inledningsvis beskriver han situationen så här:
"Västerlandets vetenskap" har nu nått den punkt, där [...] forskarna finner det nödvändigt att gå utöver sin önskan om säkerhet och leva med sin nya förståelse av verkligheten genom att bli deltagare i de oväntade kvaliteterna hos naturens kreativitet. De håller på att bli en del av den oförutsägbara hemligheten (magic) i den naturliga processen, men utan att förlora det väsentliga i det vetenskapliga sättet att vinna pålitlig kunskap genom konsensus i en praktikens gemenskap."
Detta är dock en skönmålning. Så borde det vara, men tyvärr är det ju sällan så. Paradigmbyten går inte så fredligt och harmoniskt till, i varje fall inte i Sverige.

 

ImageImage
Aurora consurgens
De nya tankarna
Den västerländska vetenskapens första uppvaknande till världens svårbestämbarhet skedde med Einsteins relativitetsteori. Det andra och mer svårsmälta alarmet kom med kvantmekaniken. Den springande punkten för Goodwin är att kvantmekaniken avslöjar en verklighet som är holistisk. Partiklar som är förbundna med varann kan i kvantvärlden påverka varann omedelbart och på hur långa avstånd som helst. Eller som det heter med en lite ogemytlig formulering: "Kvantvärlden styrs av principerna om 'nära intrassling' (intimate entanglement) och samordning mellan dess komponenter, en icke-lokal förbundenhet resulterande i en holistisk, korrelerad ordning, som utsträcks över varje distans." Det är långt från 1800-talets mekanistiska universum, men det gör ju, kan det sägas, den problematiska gravitationen mer acceptabel! Om detta mer längre fram.

Dessa egendomligheter antogs bara gälla kvantvärlden, medan vår vanliga värld betedde sig "normalt". Men det stämmer inte, visar det sig. Och därmed lämnar vi den analytiska, atomistiska, deterministiska vetenskapen, som varit förhärskande sedan Galilei och som relativitetsteorin och kvantmekaniken fullföljde - även om konsekvenserna av den senare pekar därutöver. Lämnar, och övergår till en vetenskap som begrundar helheter och processer och söker få grepp om dem.

Första gången man insåg att vardagsvärlden inte är förutsägbar och möjlig att kontrollera kom på 1960-talet, då vädret visade sig vara "kaotiskt". Det hade man i och för sig alltid vetat, men då trott att det berodde på att man inte hade tillräckligt med observationer och tillräckligt starka datorer.  Men nu visade det sig att även processer som kan beskrivas med matematiska ekvationer, kan bete sig oförutsägbart. Vädrets oförutsägbarhet i det långa loppet beror på den interna dynamiken i vädret självt. Den styrs av vad som kom att kallas en "strange attractor", en sådan som aldrig återkommer till samma aktivitet, samtidigt som den förblir inom vissa gränser. Detta kallas, kanske något oegentligt, "deterministiskt kaos": skeendet är oförutsägbart, men det är förståeligt och kan förklaras i efterhand. Känd är särskilt den fjärilsformade attraktorn, som beskriver vädrets beteende och fått namn av dess upptäckare Edward Lorenz.

Men denna oordning i vad som troddes vara ordning hade i själva verket upptäckts redan i slutet av 1800-talet av den franske matematikern Henri Poincaré. Oskar II (!) hade uppsatt ett pris för den som kunde visa, om solsystemet var stabilt eller inte. Poincaré bevisade matematiskt, till mångas förvåning och besvikelse, att det var instabilt. Det finns kaotiska element i planeternas rörelser och om dessa överstiger ett kritiskt värde, kan planeten bli utkastad från solsystemet!

En fjärde överraskning bereddes vetenskapen genom plötsliga övergångar från ett tillstånd till ett annat. "Fasövergångar" som från is till vatten och vatten till ånga var naturligtvis kända sedan tidigare (om också inte förstådda), men det var inte supraledaren för elektrisk ström och än mindre "Beloussov-Zhabotinskijs reaktion", där en blandning av vissa kemikalier spontant producerar rörliga mönster av former och färger. När Beloussov ville publicera sin upptäckt blev han refuserad med motiveringen att hans upptäckt var omöjlig; Stalinpriset fick han först efter sin död. Men liknande övergångar förekommer också i biologin, när fiskar eller fåglar förenas till stim eller flockar, som rör sig med samma häpnadsväckande snabbhet och säkerhet som individuella organismer. Samma sak med bin, myror och termiter, som skapar mirakler av samordnad aktivitet. Individuella myror beter sig kaotiskt, men när myrtätheten överskrider cirka 20 % av maxtätheten i en koloni, uppstår plötsligt en ordning och rytm, som kan te sig som en fasövergång.

Sådana oväntade, ordnade mönster är kända som emergenta egenskaper. Och de är vanliga i naturen, särskilt i levande system. Ett grundläggande fall är när komplexa organismer skapas genom samspelet mellan många celler under ett embryos utveckling. "Världen ses nu som full av emergenta egenskaper, något som är forskarens sätt att erkänna kreativiteten hos naturens processer", konstaterar Goodwin.

Hur förhåller sig nu denna emergens till Darwins lära om naturligt urval? Det är klart, menar Goodwin, att naturligt urval på intet sätt förklarar uppkomsten av myrornas rytmiska aktivitet i myrstacken. Den måste ha uppstått spontant från samspelet mellan myrorna. "Det är ett exempel på självorganisation i ett komplext system som ursprung till en biologisk form. Det är klart att varje biologisk form måste uppstå spontant, innan den kan väljas [...]." Det behövs heller "ingen arkitekt eller chef för att forma och dirigera processen".

Till detta kommer att naturen är full av "fraktala" mönster, där delen liknar helheten, som kronan på ett träd, rotsystemet på en växt, blodomloppet eller Amazonflodens bäcken. "De kan alla förstås som mönster som använder ett minimum av energi för att uppnå det mest effektiva flödet genom ett system. [...] Det fascinerande ämnet naturens formgivning, hur vi människor kan uppnå energieffektiviteten, resursuthålligheten och den funktionella skönheten hos de naturliga fenomenen, skall utforskas genom hela denna bok som ett huvudtema", slutar Goodwin kapitlet "From Love to Gravity".

 

ImageImage
Den filosofiska halshuggningen
Hälsa och hjärta
Så långt Goodwin om vägen från kärlek till gravitation och om övergången i dag från en mekanistisk till en holistisk vetenskap. Därmed har han tecknat en helhetsbild, och mot den bakgrunden kan han i de följande kapitlen fördjupa sig i en rad mer speciella problem.

 

Följderna av detta nya perspektiv i biologi, särskilt för hälsan, undersöks i kap. 2 "Health: Coherence with Meaning". Det gäller vår egen kropp: hjärtat, cancer, endorfiner, födan. Hjärtslagens rytmik har tidigare tänkts vara ett mönster av regelbundenhet och ordning, men så är det inte. I stället varierar denna rytmik betydligt, mer hos friska individer än hos personer med hjärtåkommor. "Det friska hjärtat uppehåller en fortlöpande känslighet för oförutsägbara krav på det från resten av kroppen genom att fortlöpande ändra sin rytm, så att det aldrig fastnar i ett särskilt mönster av dynamisk ordning." Ett sådant "kaotiskt" beteende tycks återspegla en egenskap hos hela organismen som övergår beteendet hos dess delar. Att på det sättet se helheten i egenskaperna hos en del är diagnostekniken hos t ex den traditionella kinesiska medicinen. Alltför stor ordning eller felaktig ordning är ett tecken på fara.

Brian Goodwin talar här utifrån egen erfarenhet: i inledningskapitlet har han berättat om hur han med blödande aorta till nöds räddades till livet. Han är därför fullt på det klara med värdet av västerländsk vetenskap.  Själv har jag också liknande erfarenheter.
En sådan inre variation finner man inte bara i hjärtat utan också i hjärnan, hormonsystemet, immunsystemet, tarmkanalen o s v. Det tycks som om den friska kroppen utmärks av en kombination av ordning och kaos, som om hälsan är en "strange attractor", som kroppen konvergerar mot.

Cancer vill Goodwin se i sitt sammanhang, både när det gäller uppkomst och bot. Cancer framstår, menar han, som en ny cellart, som utifrån sin livsmiljö rör sig mot nya former av liv. Och den kan ibland botas "spontant" genom olika slag av stimulans för hela kroppen, som ändring av diet eller av livsstil. (Det sägs, kan man tillägga, att den som svarade på cancer genom att resa jorden runt, reser fortfarande.) Umgänge med andra människor och djur har en allmänt helande effekt.

Goodwin kommer också in på maten och hälsan och utslungar en bannbulla mot genmodifierat utsäde. Alltsedan galna kosjukan och Barbara McClintocks påvisande av geners rörlighet, har farorna med sådana manipulationer blivit alltmer uppenbara.
I stället talar Goodwin för ett uthålligt jordbruk och friska ekosystem.

Vetenskap om kvaliteter
Kapitel 3 handlar om en vetenskap inriktad på kvaliteter. Grunden är ett nytt tänkande om hur vi lär känna och förstå emergenta egenskaper i komplexa system. Det finns en lång tradition i västerländsk vetenskap, som har uppfattat sinnesvarseblivning som i huvudsak ett passivt inregistrerande av egenskaper i yttervärlden. Men organismer är aktörer som aktivt engagerar sig i sin egen livsföring; de är inte passiva mottagare av sinnesintryck. Det är organismens aktiva deltagande i upplevelsen av världen, som ger upphov till det direkta vetandet om hur det känns att se eller höra eller känna. Detta står nära fenomenologin hos Husserl, Heidegger och Merleau-Ponty, samtidigt som det bryter mot kognitionsforskningens betonande av neurofysiologiska processer som basen för medvetandet.

Och vidare: det är aktörens intention som bestämmer hur organismen engagerar sig i världen och observerar de stimuli som särskilt angår den. Utan sin avsikt skulle den bli överväldigad av mängden. Så har vi här en grund för en naturvetenskap om kvaliteter, som ser organismer som intentionella aktörer med direkt erfarenhet av och kunskap om kvaliteterna hos det som de uppmärksammar i världen. Goodwin kan också hänvisa till ett lite tarvligt försök - att avläsa stämingsläget hos grisar - som visar att det föreligger ett betydande mått av konsensus och, som det tycks, objektivitet på detta område.

ImageImage
Alchemia
Organismer gör sig själva och skapar därmed mening
I kapitel 4 "Evolution and Meaning" slås de riktigt stora slagen. För det första visas begränsningarna i två traditionella betraktelsesätt. Av gammalt har man skilt mellan naturvetenskap och humaniora, varvid termen 'mening' har reserverats för humaniora, medan naturvetenskapen tänkts syssla med blinda, mekaniska aktiviteter, som är meningslösa. Betydligt senare men lika ingrodd är tanken på gener som helt bestämmande för organismens utveckling: DNA är den ritning, efter vilken "byggnaden" uppförs. Organismen är "ett slags supermolekylär maskin, vars delar är inskrivna i den genetiska koden".

Men, visas det, "berättelsen" om generna har förändrats, och detta har fört med sig "en ny era i biologin". För det första har människan inte mer än 2 % fler gener än chimpansen och inte så många fler än små växter heller. Och för det andra kan gensekvenser avläsas på ett otal olika sätt. Vår framgång med att klarlägga genomet bör lära oss ödmjukhet, lära oss förstå hur stort gapet är mellan genetisk "information" och biologisk mening.

Och därmed har Goodwin introducerat meningsbegreppet i biologin. Man skall inte fråga sig, understryker han: Vad är meningen med livet? utan i stället: Vad är ett meningsfullt liv? Och via Saussure och strukturalismen kommer han fram till en "biologisk hermeneutik". Vi behöver bara omskriva den hermeneutiska processen från en läsares tolkning av en skriven text till "ett studium av den process, varigenom organismer skapar mening av sina genetiska texter genom att uttrycka dem i en form (morfologi och beteende) i enlighet med deras livsmiljö och historia."

Men, måste vän av ordning fråga sig, om det inte är DNA som bestämmer, vem eller vad är det då? Och Goodwin blir inte svaret skyldig, fastän begreppen växlar. Från en tjeckisk föregångare, Anton Markos, citerar han:
"Den främsta uppgiften för en hermeneutisk biologi bör vara att göra sig fri från det genocentriska synsättet, som tar genomet som ett recept för att bygga kroppen. Den skall ställa frågor om byggmästaren (the builder), som bara tar genomet som ett lexikon över språket, som receptet är skrivet på."

"DNA är sålunda långtifrån att vara den algoritm som föreskriver hur kroppen kommer att se ut och hur den kommer att bete sig. Den är en genuin text att läsas av en informerad (eller bättre, initierad) läsare. Cellen, kroppen, är en in-formation av upplevelse."

"Byggmästaren" är emellertid inte en separat enhet i en cell, understryker Goodwin, utan det är "den dynamiska processen som läser ord från det genetiska lexikonet och producerar proteiner som är passande för sammanhanget i organismens utveckling och funktion."

Var kommer då ordningen i cellen från?
"Den kan inte mekaniskt reduceras till molekylerna, som bygger upp den, utan den uppstår från sammanhängande relationssystem mellan molekylerna på en högre nivå, som i vetenskapen vanligen kallas ett fält. Precis som i språket ett invecklat mönster av ord används för att uttrycka en enkel, klar mening, så ger i en cell ett invecklat mönster av molekyler upphov till sammanhängande tillstånd i cellen, medan den undergår differentiering till ett särskilt tillstånd [i kroppens utveckling]. [...] Vid umgänget med en välskriven och välstrukturerad text behöver läsaren inte vänta tills det sista ordet är läst för att fatta meningen. [...] På samma sätt är hela organismen närvarande i det befruktade ägget, men organismens specifika natur [...] blir klarare allteftersom utvecklingsprocessen fortskrider. [...] Hermeneutisk biologi börjar frambringa en konvergens av dessa processer, så att levande natur och kultur ses som uttryck för liknande aktiviteter, varigenom aktörer skapar relevant mening."

Eller som det heter redan på kapitlets inledningssida:
"Det framgår att när organismer, som utvecklar sig, läser sina genom och gör dem meningsfulla genom att konstruera sig själva som sammanhängande, funktionella helheter, lämpade för sin omgivning, antingen de är maskar eller växter eller människor, är de inbegripna i att skapa mening genom att använda ett språk av relationer, som har djup släktskap med talat språk."

 

ImageImage
Gaia
Natur, människa, kultur
Organismen är, menar Goodwin, "den fulländade hantverkaren, som skapar former som är på en gång effektiva och vackra. [...] Hantverkstraditionen i den mänskliga kulturen har uppnått liknande nivåer av estetisk och effektiv form och funktion i traditioner av krukmakeri, vävning, konstruktion av bostäder, användning av land, byggande av båtar o s v." Men insikten att varje art har utvecklat ett språk, "från vilket mening framkommer under processen att skapa den individuella organismen, betyder att vi nu tar vår plats som bara ett annat exempel på detta uttryck av levande mening". Men jämfört med andra varelser har vi blivit klumpiga och destruktiva i skapandet av våra artefakter. Vi använder inte resurser och energi effektivt och misslyckas ofta med den estetiska kvaliteten i våra skapelser.

 

Det här leder till insikten att den överlägsenhet, som människan tillskrivit sig som innehavare av språk och kultur, medan naturen bara är en komplex mekanism, "är nu helt klart ytterligare ett misslyckande i vår förståelse av evolutionsprocessen. Det är naturen som inte bara äger språk, kultur och konst utan samtidigt skapar sin egen funktionella skönhet med effektivitet och harmoni." Och det gäller inte bara estetik utan också etik. Om vi inte lyckas "reducera våra fotsteg på planeten till den nivå, som uppnåtts av andra organismer, [...] har vi misslyckats med att uppfylla vår bestämmelse." Hermeneutisk biologi utmanar nu alltså tron på människans överlägsenhet över andra varelser på grund av sitt språk "genom att låta förstå att vad vi i grunden uttrycker är vad alla organismer uttrycker, nämligen förmågan att åstadkomma relevant mening i skapad form." Vår kulturella stil i industrisamhället kan emellertid "inte mäta sig med den nivå av verkande skönhet, som uppnås av andra arter. [...] vi behöver mäta vad vi åstadkommer gentemot dem som är oss överlägsna och försöka efterhärma dem".

Nu är väl detta resonemang lite orättvist vad gäller människan. För människan skapar ju sig själv utifrån det befruktade ägget med samma effektivitet och självklarhet som alla andra varelser. Hennes artefakter är ju sedan en annan sak, men där har Goodwin naturligtvis rätt. Dessa har tillkommit på helt andra sätt än organismerna, och de har därför inte dessas naturvuxna funktionella skönhet. Samtidigt som de stora verken inom de olika konsterna, kan man tillägga, har andra kvaliteter, som naturen kanske inte kan åstadkomma.

Goodwin tar det nu sagda till intäkt på att naturens värld är delaktig i "samma typ av skapande process som den vi upplever i kulturen, så att natur och kultur blir ett".
Därmed skulle det vara slut på den separation som vi har gjort mellan natur och kultur, kvantitet och kvalitet, kontroll och deltagande.  Det är förvisso ett radikalt omtänkande och synsättet kulminerar i titeln på ett kapitel om Goethe: "Nature and Culture Are One, Not Two".

Materialet är kanske lite tunt för en så vittgående slutsats, men det tycks hålla för en formulering i inledningen: "natur och kultur förstås som en fortlöpande och enhetlig skapelseprocess, inte två domäner som är skilda åt av unika mänskliga attribut".  Goodwin har onekligen funnit en minsta gemensam nämnare, som inte tycks ha uppdagats tidigare. Dessutom går tanken samman med en annan idé, som figurerar lite mer diskret i texten och som knyts till filosoferna Whitehead och Hartshorne, nämligen panpsykism. "Vad vi kallar 'materia' är inte längre 'död' utan har potential för upplevelse på vilken nivå som helst av tjänlig (appropriate) organisation"  Man kan här lägga märke till den utmärkta slutformuleringen: det är inte fråga om oorganiserad materia ("högar"; tydligen inte heller om artefakter, som organiserats av andra) utan om helheter som organiserat sig själva.

Form och känsla
Nästa kapitel, "The Life of Form and the Form of Life", fortsätter resonemanget om hur form kommer till. "Vi bevittnar varje dag hur form uppstår: hur regn formas från vattenånga i molnen, istappar från vatten som sipprar fram från klippor; framträdandet av blad och blommor från växternas växande spetsar." Ett nyckelbegrepp är det tidigare nämnda "fasövergång", d v s vad som sker när materien ändrar form, som när is övergår till vatten och vatten till ånga (eller tvärtom). Sådana övergångar sker vid en kritisk punkt och har ägnats omfattande studier, vilka visat sig viktiga för att förstå vad som sker när oordning blir till ordning. Då samlas smådelarna i klungor med en fördelning på storlek, som åtlyder en "kraftlag" (power law), det vill säga det blir många små klungor, mycket få stora och klungor av alla storlekar däremellan, allt på ett sådant sätt att de ordnar sig på en rak linje, när de avsätts på visst sätt i ett diagram.

Dessa överraskande upptäckter av universalitet i fenomenen vid den kritiska punkten var resultatet av intensiva studier under 1960-, 70- och 80-talen "då det gradvis började gå upp för fysikerna, att något nästan mirakulöst händer när en ny ordning kommer till." Den fysiska beskaffenheten hos delarna är i det väsentliga irrelevant. I stället rör det sig om matematik, en matematik som visar att förloppet ser likadant ut i alla dimensioner, d v s det är fråga om en sådan "självlikformighet", som vi känner från fraktalernas värld. "Vad som opererar här är geometri", menar Goodwin, "framträdandet av en ordning som överskrider den fysiska detaljen."

Ett nyckelställe i Goodwins stora projekt att söka principerna, varigenom form kommer till, lyder: "vad är det för handlande kraft (agency) i arbete genom kosmos, som ger upphov till dess fortlöpande skapande beteende, antingen det gäller den döda eller levande naturen? Jag skall föreslå att någon form av känsla, är inblandad, såsom många andra har gjort." Det är den stora, svåra, yttersta frågan, och han söker sig långsamt fram.

För det första gäller det att övervinna den gamla dualismen mellan materia och medvetande, kropp och själ. Ett nyckelbegrepp blir nu "mattering", d v s att något betyder något för någon. Det som betyder något, är då förbundet med känsla, värde, ändamål, betydelse. "Rötterna för vad som betyder något", citerar han från P Caws, "ligger i strukturen hos de biologiska behoven, och det är i den intelligenta tillfredsställelsen av dessa behov som mening först kommer i dagen. När det omedelbara biologiska behovet minskar i vad vi kallar avancerade kulturer, följs dessa komplexa mönster av förståelse för deras egen skull, och fram träder litteratur, musik, konst och vetenskap."

Känslan är alltså närvarande genom hela den biologiska och kulturella sfären som en primär aspekt av upplevelse, konstaterar Goodwin, och detta är nu erkänt, inte bara av vanligt folk, utan också av många filosofer och neurologer. Efter titeln på en bok av Varela och Thompson, The Embodied Mind, blir nu embodiment ett nytt nyckelbegrepp, som kan översättas med både förkroppsligande och inneslutning. I den nämnda boken diskuteras "hur kunskap beror på att vara i en värld som är oskiljaktig från våra kroppar, vårt språk och vår samhällshistoria - kort sagt från vår inneslutning [i denna värld]. [...] Själva ordet 'mattering' för känsla talar om dennas förkroppsligande i materiell form." Tidigare har det talats om hur "organismer har förkroppsligad kunskap om världen, som de lever i. Nu kan det tilläggas att de också har förkroppsligad känsla." Den biologiska formen uppenbarar sig som ett uttryck för mening genom ändamålsenligheten hos kroppsstrukturen och beteendet.

Vi tar för givet att naturen är effektiv och ekonomisk. Men hur vet, frågas det, dessa naturliga processer när de har kommit fram till "så vackra, eleganta, symmetriska former?" Goodwin försöker svara genom att jämföra med en dansare eller idrottsman, som uppträder med mest grace och skönhet, när han/hon kommit in i en sammanhängande rörelse av flow. "Vad vi söker", slutar Goodwin, "är ett sätt att förena medvetande och materia genom känsla eller erfarenhet på ett sådant sätt, att de verkligen hör samman som en enhet."

 

ImageImage
Arbor perennis
Verkan på avstånd
Och därmed är Goodwin framme vid en tankeväckande sammanställning av fall av verkan på avstånd, fall som tycks gå på tvärs mot normala samband av orsak och verkan genom beröring. Det första är Newtons gravitation mellan himlakroppar genom vakuum, som väckte sådant motstånd hos de rättänkande på hans tid. Det andra är det samband mellan magnetiska och elektriska fält, som Faraday upptäckte, när kompassnålen rörde sig, då han förde en ledning med elektrisk ström över den; på den upptäckten bygger hela vår starkströmsteknik. Det tredje är Einsteins omformulering av Newtons gravitation till en ännu mer mystisk egenskap hos rymden själv: den kröker sig under inflytande av kroppar med massa. Det fjärde är kvantmekanikens mystiska icke-lokalitet: partiklar som är förbundna med varann kan i kvantvärlden påverka varann omedelbart och på hur långa avstånd som helst.

Det femte fallet gäller just skapandet av ordning och form i den biologiska världen. Upptäckten av DNA tycktes ge lösningen på det problemet, men det visade sig att även om "orden" i den genetiska texten kunde tydas, så var vi oförmögna att sätta samman dem på det sätt som organismerna gör, när de skapar sig själva. "Vad som hade glömts eller ignorerats var att information bara ger mening för en aktivt handlande (agent), någon eller något med kunskap om hur man skall tolka den. [...] Den organisation som är ansvarig för att göra informationen i generna meningsfull [...] togs för given. Vad är då naturen hos denna komplexa dynamiska process som förstår att göra en organism med användande av den specifika informationen från generna?"

Därmed är Goodwin tillbaka till den fråga som hela hans bok kretsar kring. Och nu blir svaret lite annorlunda:
"Den organiserade dynamiska process som producerar organismens form är känd som ett morfogenetiskt fält, som kan betraktas som det mönster av relationsförhållanden som existerar vid olika organisationsnivåer i en organism som utvecklar sig. Det är en komplex kombination av aktiviteter som har biokemiska, elektromagnetiska, mekaniska, informations- och räknemässiga aspekter, alla integrerade i en självorganiserande process som frambringar organismen som ett sammanhängande helt, organiserad i rum och tid i dess morfologi och beteende."

Här svaras alltså i åtminstone tre begrepp: process, fält och mönster, varvid fält är det nya ess, som Goodwin drar ur rockärmen och som passar även till de övriga fyra fallen. Men det är ingen svårighet att integrera de tre till ett helt. De självorganiserande aktiviteterna är mystiska men inte oförståeliga, konstaterar Goodwin och menar att biologin nu har nått den punkt, där den mekaniska världsbilden misslyckas med att förklara livets grundläggande fenomen.

Här kan man lägga märke till att Goodwin erkänner att den aktivitet han söker inringa är "mystisk". Men den är inte mystisk på annat sätt än allt annat i denna värld: den yttersta orsaken ligger bortom våra erfarenheter och vår möjlighet att nå kunskap, bortom Big Bang. Fältbegreppet kan belysa också ett sjätte fall av verkan på avstånd, ett som är "djupt tabu i vetenskapen", nämligen telepati. Goodwin är inte kategoriskt avvisande, men menar att fokus kan stanna vid experimentella resultat, allt medan vår världsbild, "om så behövs", kan hinna upp fenomenen.

 

ImageImage
Sentinella
Goethe; dagens "stora arbete"
Därmed har boken nått sin höjdpunkt, och de två kapitel som återstår har snarast karaktär av epilog. Kapitel 6 handlar om Goethe, och Goethe är naturligtvis en viktig person i detta sammanhang: snille, diktare och (fenomenologisk) naturforskare i en och samma person. Men den som har läst och skrivit om Henry Bortofts "superba"  bok The Wholeness of Nature: Goethe's Way Toward a Science of Conscious Participation in Nature (1996) har inte så mycket att hämta (Humanist bland naturvetare, 2008, s 99-147).Kapitel 7 heter "Living the Great Work" efter alkemisternas Magnum Opus och avser den kulturella omvandling som förestår oss i dag, dels inifrån som en naturlig historisk process, dels som en yttre nödvändighet, när våra ekosystem kollapsar och klimatet ändrar sig.

 

"Den nya vetenskap, som beskrivits i föregående kapitel blir då den begreppsmässiga och metodologiska grunden för det praktiska arbetet med att bilda och utrusta oss på nytt för övergången till en ny livsstil av samarbete med andra kulturer och med naturen, alla förståda på samma fundamentala sätt som skapande företag."

Men det blir mer fråga om praktiska arrangemang än metodologiska och filosofiska distinktioner. Ett undantag är några lärorika sidor om hur James Lovelock och Lynn Margulis blev utstötta ur vetenskapssamhället för sin hypotes om Gaia, Jorden, som ett enda stort ekologiskt system. Varför? frågar Goodwin och svarar själv: de hade våldfört sig på inte en utan två principer i ortodox vetenskap.

För det första hade de brutit mot Darwinismens princip att livet bara anpassar sig till de givna geofysikaliska villkoren på jorden. Centralt i Gaia-hypotesen är att livet självt kan ändra dessa villkor, så att de blir bättre anpassade för livet självt, ändra syrehalten i luften, salthalten i haven, temperaturen på jorden. Darwinismen kunde inte acceptera något sådant, den hade utvecklats till kyrka och religion. (Icke desto mindre har denna princip till sist blivit accepterad av vetenskapssamhället, menar Goodwin.)

Det andra brottet var användningen av termen 'Gaia' (namnet på jordgudinnan i antikens Grekland), vilket innebar att "jorden själv snarare är ett slags levande varelse än en uppsättning blinda, mekaniska processer". Där har Lovelock själv måst backa, menar Goodwin. (Tilläggas kan att själva tanken på självorganisation, så central i Goodwins naturupfattning, ligger utanför den ortodoxa vetenskapen.)

Det stora arbetet, slutar Goodwin, "kommer antingen att föra oss in i en ny era på jorden eller resultera i vårt försvinnande från planeten. [...] Jag är optimistisk att vi kan gå genom övergången såsom ett uttryck för den ständigt skapande emergensen hos organisk form, vilken är essensen av den levande process, som vi deltar i." Det finns redan samhällen engagerade i samarbete mellan människa och natur, "i vilka det inte längre finns någon distinktion mellan natur och kultur". Renässansen för Gaia

"kommer att leda till vad Thomas Berry kallar den ekozoiska eran, i vilken alla planetens invånare styrs av principerna för jordisk rättvisa i en jordisk demokrati. Vi kan alla uppleva meningsfulla liv och vet att det förvisso inte finns någon sanning bortom magin i skapande deltagande i kosmos liv som innefattar befrielse genom Kaos, överflöd genom Gaia och kärlek genom Eros."

Kan detta verkligen hålla för en varelse som är så medveten om sina möjligheter att göra tvärtom, för ett samhälle som kan tas över av sådana individer (Hitler!) och drivas i helt annan riktning, frågar man sig ängsligt. Innehåller inte Goodwins final åtskilligt av fromleri?

Erland Lagerroth
http://www.lagerroth.com/
Inline article positioning by Inline Module.

Essäer om litteratur & böcker

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen.

Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta är orden från poeten Charles Reznikoff (1894-1976) De sista åren ...

Själslivet, en inaktiv medvetenhet som påverkar beteendet utanför viljans kontroll - Intervju med Daniel Galera

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker


Min farbror drunknade när han försökte rädda en kvinna som föll från klipporna vid Praia de Ferregum en dag med otäck baksjö och tre meter höga vågor som exploderar mot klipporna. Kvinnan klamrade sig fast vid livbojen ...

Till och från modern och språket för evigt bundna och brustna

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

– Tre kvinnor, tre stipendiater!

Utdelningen av Stiftelsen Klas de Vylders Stipendiefond för Invandrarförfattare avslutas med att stiftelsens ordförande Karl Lindqvist med glad stämma understryker könet på de författare till vilka fonden beslutat utdela 50 000 kronor vardera: Sakina Ntibanyitesha, Athena Farrokhzad ...

Sagornas och poesins Värmland

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Det måste ligga i generna.

Eller är det inspirationen från de djupa skogarna,

de gröna slätterna och himlen som speglar sig i de många sjöarna?

Någonstans finns förklaringen att

Värmland väcker sådan lust till berättande

och skaldande bland dem som bott och ...

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte helt varandra.”

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där.

Till vad nytta är dessa uppbyggda?

Och liknar aldrig varandra?

Och är oräkneligt många?

Varför växlar skratt, gråt och bleknande?

Vad gagnar allt oss detta och dessa lekar,

vi som dock är stora och evigt ensamma

och ...

Vederkvickt eller märkt av Rilke

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Och han drev ut mannen och ersatte

öster om Edens lustgård keruberna

tillsammans med det flammande svärdets lågor

att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos 3:24)

Tänker, tänker jag, att jag inte borde ha lämnat Wien i sådant vredesmod, enbart för att bege mig ...

Tillbaka hos Poesin!

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för att gestalta sin upphovsmakares att-få-vara i-världen-vara (synlig, sedd, bekräftad). Nej, ...

Poesi som färd in i det underbara

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Författaren och förläggaren Hesham Bahari har översatt den andra delen av poeten Adonis: Boken – platsens gårdag nu. Här publicerarar vi översättarens förord. Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen för några månader sedan, vi publicerar den igen eftersom har boken ...

Familjeförvecklingar kring en hund

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två av gästföreläsarna som var gifta med varandra kom med tänkvärda ...