Översätta texten eller sätta sig över texten?

sep082006
Skrivet av Hans Färnlöf
PDFSkriv ut

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".


Få områden inom språkvetenskapen är lika svårbemästrade som översättningens fält. När man ställs inför problemet med att översätta en text, vet vi att man tvingas använda en mängd strategier som finns väl beskrivna i olika standardverk för översättning. Exempel på dessa kan vara förändringar i ordföljd, perifraser för att förklara sociokulturella egenheter (hur översätter man t.ex. systembolaget till ett icke-skandinaviskt språk?), grammatiska ombildningar eller betydelsemässiga förenklingar. Men trots dessa medel ställer sig filosofer och forskare sedan sekler tillbaka ändå frågan om man över huvud taget kan översätta en text, d.v.s. om man kan föra över ett skriftspråk till ett annat och ändå vara trogen originalet. Eller är det så, att varje språk uttrycker världen på sitt eget sätt, och att själva språkets utformning ger en specifik världsuppfattning? Är språket i grunden ens mäktigt att återge en ogripbar och - i så fall - utomspråklig värld? Efter att ha reflekterat något över dessa och liknande frågor, inser nog var och en tämligen snart att problemet framstår som olösligt, i den mån vi inte kan ge några säkra svar på frågorna, utan är tvungna att ställa upp bärande hypoteser och rimliga antaganden.

 the_horla_web2the_horla_web2
"The Horla", en målning av
Chris Cooper.

Vad gäller översättning, ligger dock betoningen, eller t.o.m. hela ansatsen, i vanliga fall på själva budskapet, på själva innehållet. Att använda fem, tio eller ännu fler ord för att översätta "systembolaget" medför egentligen inga större problem än möjligtvis det att texten blir något längre på målspråket. Men hur ska en litterär text översättas? Hur ska man översätta en text som lyder under en estetisk intention och där språkdräkten är väsentlig i sig och inte endast fungerar som ett kommunikativt medium? Det förefaller uppenbart att översättaren, förutom att i varje enskilt fall använda sig av olika tekniker av de slag som beskrivits ovan, också måste tillgripa en genomgående strategi, som bygger på en allmän uppfattning om texten i fråga och om översättningens roll i förmedlingsprocessen. Framför allt väljer man således, medvetet eller omedvetet, vilken röst man vill använda sig av. Det är uppfattningen om denna röst, dess möjligheter och begränsningar, som styr översättaren i många av de val denne måste göra. Av allt detta kan man förvänta sig, att det i varje översatt skönlitterärt verk finns åtminstone någon passus, och än hellre ett utvecklat resonemang, kring hur översättaren ställt sig inför sin uppgift. Man förväntar sig likaledes, att kritikern i sin recension av respektive översättning har tagit fasta på all den teori och debatt som kretsar kring språkets avbildning av verkligheten och avtrycket från "översättarens röst". Emellertid förekommer det alltför sällan att översättaren ger sig till tals, och allt som oftast ser man att kritikern utgår från idén man endast kan tolka texten på ett sätt, som därtill endast kan översättas på ett sätt.

Två relativt nyutkomna översättningar ger ett välkommet tillfälle att diskutera dessa frågor. Det rör sig om Stefan Hammaréns poetiska tolkning av Maupassants klassiska novell Le Horla (Horla, Umeå, h:ström, 2004) och Jean A. Gitenets och Sune Watells franska översättning av valda dikter av den finlandssvenske poeten Josef Julius Wecksell (D'amour, de mort. Choix de poèmes, Paris, Harmattan, 2005). Båda förtjänar att uppmärksammas. Nyöversättningar av klassiska verk berikar det litterära fältet, likaväl som de fall där förbigångna författare uppmärksammas. Vad som intresserar oss mest är dock inte författarskapen eller verken i fråga, utan det att översättarna i båda fallen redogör för sina intentioner med översättningen, och således ger läsaren - och kritikern - en möjlighet att inte bara läsa texten, utan även att förhålla sig till den.

Gitenet och Watells utgåva av Wecksells dikter inleds med en biografisk not, vilket ju inte är något ovanligt, men den koncisa levnadsbeskrivningen följs sedan av en karaktärisering av Wecksell och hans verk som sätts i samband med urvalet av dikter. Detta är en första indikation på utgåvans syfte och profil. Liksom titeln angiver, ingår endast de dikter där kärlek och/eller död utgör huvudtemat. Dessa dikter är skrivna från ungdomsfasen i början av 1850-talet fram till diktarens insjukning i sinnessjukdom år 1865 och ger således en sammantagen bild av Wecksells utveckling av nämnda teman. Antalet dikter, 27 stycken, är genomtänkt: det ska ses som en hedersbevisning till Wecksells aktiva levnadsår, som uppgick till just 27. Därefter följer en mycket viktig sida om själva översättningen. Utgåvan är tvåspråkig, men riktad till en fransk, eller åtminstone franskspråkig, publik. Denna upplyses inledningsvis om dikternas språksociologiska status, som speglar den i Finland bildade, svensktalande klassens språk vid denna tid. Dikterna återges i originalversion och kompletteras av noter som förtydligar vissa språkliga egenheter, som arkaiska drag eller stilistiska val. Sedan kommer ett litet stycke med den typ av innehåll man så ofta saknar i översättningar: det om översättarens allmänna strategi, översättarens röst. I den mån det har varit möjligt, säger Gitenet och Watell, har vi försökt respektera dikternas stil och ton; därför har vi inte i första hand försökt att översätta dikterna till modern franska, utan i stället försökt återge grammatiska strukturer och t.o.m., i vissa fall, originalens allitterationer och assonanser. Sålunda återges t.ex. i dikten Näckrosen versraden "sakta och varsamt" med "doucement et délicatement". Andra adverb fanns här tillhanda, men på detta sätt får originalets assonanser (s, a och t) sin motsvarighet i översättningens d, m och nasalljud.

Var då översättarnas anmärkning så viktig? Är det inte självklart att översättaren bör respektera verkets stil och ton? Den första frågan måste besvaras med ja: anmärkningen var viktig, just därför att svaret på den andra frågan inte är självklart. Den andra frågan pekar nämligen på en sammansatt aspekt av översättningens problematik; än mer, frågan i sig illustrerar den idé vi tidigare talade om, en slags idé om en absolut process som behandlar absoluta element. För i den andra frågan gäller underförstått, att verkets stil och ton har en viss relevans för alla läsare, att det är möjligt att överföra dessa till ett annat språk och att det således finns en korrekt översättning, en slags närmast platonsk idéöversättning utifrån vilken man sedan bedömer de verkliga översättningarna. Problemet är bara att en sådan idé är en konstruktion som bygger på en konsensus och varken återspeglar verkligheten eller dikten. Litterär tolkning, och i än högre grad, en översättning av en litterär tolkning, är relativ, och det är i ljuset av denna relativitet som Gitenet och Watell redovisar sina val. Dikternas form, deras prosodi, ljudspel och rytm är för dem så att säga avgörande faktorer, som väger tyngre än målspråkets idiomatik. Som var och en förstår, så handlar det inte för den skull om en översättning "ord för ord", men i de fall där målspråket kolliderar med källspråket, har det senare givits företräde. Så har man t.ex. valt att inleda första och sista strofen i När och fjärran med en typ av omvänd ordföljd som känns lätt främmande på franska ("Nous séparaient" och "Nous séparait" med åtföljande subjekt). Anledningen är dock att man härigenom sätter avståndet mellan diktens två älskande i första rummet, precis som i originalets strofinledningar "Emellan oss..." och "Och mellan oss...". Poängen är här inte att Gitenet och Watell skulle ha tolkningsföreträde, och att deras allmänna strategi, deras röst, skulle vara den enda rätta. Man kunde givetvis påstå, att innehållet i Wecksells poesi är så viktigt och djuplodande att man tyvärr måste ge avkall på versmått, rim, assonanser eller andra formmässiga egenheter för att föra fram dikteras budskap på rätt sätt. Det viktiga är själva programförklaringen, som anger det perspektiv som översättarna har valt att utgå ifrån och som läsaren ställs inför: dikterna har ett visst språk, en viss form, och detta kommer att återges med emfas i översättningarna; formen kommer att bilda en tydlig relief som kan tyckas lösgöra sig något från texten på målspråket, men denna relief är intet annat än den essens från källspråket som översättarna valt att försöka förmedla till läsaren.

Hammaréns poetiskt givna tolkning av Maupassantnovellen Le Horla står på snart sagt alla punkter i bjärt kontrast till Gitenets och Watells översättning av Wecksell. Om Gitenet och Watell söker förmedla en viss objektivitet (inom ramen för deras allmänna strategi som vi redovisat för ovan), Förutom att författaren och verket är långt mer kända, tycks diktsamlingen om Wecksell ha förbigåtts med tystnad, åtminstone i Sverige, medan Hammaréns tolkning vållat viss debatt mellan det etablerade lägret i det litterära fältet och ett något lösare nätverk av Hammarénanhängare, som kommit till tals på diverse webbsidor och i enstaka tidningsartiklar. Vidare skiljer sig översättarens röst flagrant. Då Gitenet och Watell sökt bevara originalets form, så har Hammarén släppt alla tyglar lösa för att tolka, omforma och omarbeta detsamma. Närmast på måfå kan nämnas den korta meningen "J'aime ma maison où j'ai grandi" (ung. "Jag älskar mitt hus där jag vuxit upp") som återges med: "I den som skamkärlek finner förälska sig självt stort, men kanske inte mera än vad jag i mitt hus befäster, varom ett jag vuxit upp från början, ropar ut stället". Originalets stringenta prosa återges genomgående med liknande uttrycksfulla och poetiska utsvävningar. Det är därför både behövligt och välkommet att översättaren i sitt efterord inkluderat en personlig redogörelse för den föreliggande tolkningen. Hammarén tar avstamp i en helt subjektiv upplevelse: han vill återge sin egen känsla, "lika magiskt starkt" som vid första läsningen av novellen. Berättelsen är inte så märkvärdigt skriven, men det finns däri en mystik och den mystiken kan inte överföras medelst en språkligt trogen översättning, menar Hammarén. Det svenska språkets natur skiljer sig så kraftigt från Maupassants 1800-talsfranska att han ser sig närmast tvungen att lägga till och dra ifrån, att tänja ut och dra ihop. Han talar därför också om en "något speciell Horla" och återkommer ett flertal gånger till termerna transkription och tolkning.

Man kan nog ifrågasätta, medger Hammarén, i vilken grad hans Horla stämmer överens med Maupassants, och visst befinner han sig "farligt nära formens yttre gräns", men han argumenterar likväl: "den yttersta varianten är dock alltid att betrakta ifrån översättarens känsla inför ett original". Återigen är för oss inte det väsentliga om Hammaréns tolkning är den enda rätta. Man kunde givetvis invända, att om det "ordkarga" originalet ändå gav en så magisk känsla, kan man då motivera de hundratals större ändringar som Hammarén inför genom att hänvisa till oöverkomliga skillnader mellan franska och svenska språket? Och om man vill återge originalets känsla, en laddad, psykologisk djupdykning, bör man då verkligen inkludera en hänvisning till sitt eget romanförfattande, samt diverse ordlekar och översättningsvarianter, såsom Hammarén gjort? Det intressanta är emellertid, att på samma sätt som Hammarén lyfter fram det (enligt honom) outsagda i Maupassants novell, för han fram det problematiska faktum, att översättning av litterära verk i sista hand är resultatet av översättarens känsla inför ett original. I stället för att söka överbrygga denna relation, utnyttjar Hammarén den till fullo: läsaren ställs inför hans egen Horla. Man kunde inflika, att sammanhanget här egentligen ställer till mer problem än det estetiska grepp som Hammarén valt. När denne omarbetar texten, som han ser som ett "råmanus", gör han egentligen något liknande det regissören genom scenografi, ljus- och ljudspel, gester och rörelser åstadkommer med en iscensättning av en pjäs.

Men omarbetningen vanställer alltså en klassisk prosatext. Det är därför inte förvånande att Carl Rudbeck sablar ned Hammarén i sin recension "Snudd på bedrägeri" (Dagens Nyheter, 7 februari 2005). Det här är inte Maupassant, dundrar Rudbeck, och motiverar sålunda titeln för sin recension. Förvisso kan man ifrågasätta det etiskt korrekta i att tyckas utge Horla av Maupassant, när det i själva verket handlar om Horla av Hammarén (man borde nog i utgåvan ha angett "Horla efter Guy de Maupassants novell" eller använt en liknande formulering). Översättaren redovisar dock tydligt för sina val i sitt efterord, där det framkommer att det är den subjektiva upplevelsen som han sökt att förmedla, och inte en allmän, trogen bild av originalet. Rudbeck anger likväl i sin recension flera exempel på de friheter som Hammarén tagit sig med texten, vilket är något av att slå in öppna dörrar, eftersom det var själva poängen med översättningen. Man kunde, för att utveckla jämförelsen med regissören som omarbetar ett manus, lika gärna anklaga vissa moderna uppsättningar som förflyttar en Shakespearepjäs till att utspela sig i vår tid för att "inte vara Shakespeare". Med andra ord kan man förundras något över Rudbecks argumentation, i det avseendet att den förs som om Hammaréns efterord inte vore skrivet. Rudbeck nämner endast i förbigående något om Hammarén och "sin vad han kallar poetiskt givna översättning", men han tar inte fasta på resonemanget i efterordet. I en artikel från 11 maj 2005 tillhandahåller följaktligen Jonas Thente både stöd för Rudbecks kritik och en välbehövlig nyansering: "Det var en fullständigt usel prestation - som översättning betraktat. Frågan är bara om det verkligen var en översättning". Det är väl snarast en transkription, men inte av originalet, utan av Hammaréns ursprungliga läsupplevelse. Denna överförs direkt till läsaren genom formspråkets galenskap, som illustrerar och förstärker intrycket av huvudpersonens kluvna jag liksom den ambivalenta verklighetsuppfattningen. Läsaren destabiliseras och ställs inför en text som han på samma gång kan känna igen och känna sig helt främmande inför. Han befinner sig alltså i en liknande position som huvudpersonen inför den omkringliggande verkligheten. Det verkar vara denna magiskt starka känsla, som nog bygger på en kraftig identifikation med huvudpersonen, som Hammarén velat överföra till läsaren.

Detta formexperiment har inte enbart mötts av förtrytelse utan också lockat till förförelse. Långt från det etablerade litterära fältet, vilket Rudbeck här får representera, har Hammaréns experimentlusta höjts till skyarna på diverse webbsidor och i enstaka tidningsartiklar. Gemensamt för dessa recensioner är att författarna reservationslöst adopterar Hammaréns idéer om det nödvändiga i att fullständigt omarbeta originaltexten. Enligt David Uppgren ("Horlan och textorcisten", publicerad 27 november 2004 på http://www.dagensbok.com), vars recension får ståta som exempel med sina svårtydda formuleringar, har Maupassants novell "hittills hållits gisslan på svenska", men nytolkningen "innebär att den blodförtunnande vätskan som det svenska språket genom tiderna utsätts för, äntligen tagit slut". Trots att Uppgren syns representera en del av det litterära fältet som vi kan ställa emot den etablerade delen, återkommer således samma bakomliggande tanke: det finns en korrekt översättning, och utifrån en idé om en sådan kan man bedöma översättarens prestation. För Uppgren representerar Hammaréns tolkning den goda översättningen; för Rudbeck gäller givetvis det motsatta.

För båda delar av det litterära fältet kunde man önska att man, snarare än att just bedöma, kunde diskutera översättningar eller tolkningar, resonera kring deras natur utifrån det perspektiv som (förhoppningsvis) redovisas av översättaren. I ljuset av all den problematik som översättning av litterära texter inbegriper, och som så tydligt diskuterats inom översättningsvetenskapen, torde det vara lämpligt att inse, att det inte handlar om att antingen översätta eller sätta sig över texten. Redan att läsa en litterär text är att via sin egen och andras tolkningar sätta sig över texten på olika sätt och i olika mån, beroende på förförståelse, sakkunskap, språkkännedom, världsåskådning, osv. Vid en översättning tillkommer dessutom problematiska parametrar som språkliga former och sociokulturella kontexter. Resultatet blir en av nödvändighet ofullständig, relativ överföring av en tolkning. Vi ser därför fram emot fler översättningar som åtföljs av (gärna inledande) avsnitt där översättaren lägger fram sin estetiska förståelse och därmed också sina estetiska intentioner. Det faktum att vissa översättare kommer att redovisa utgångspunkter som är helt skilda från andras (vilket är fallet med de översättningar som diskuterats här) bör inte vålla oss några bekymmer: genom att visa hur han valt att sätta sig över texten och varför, visar översättaren hur vi på ett eller annat sätt, ur ett perspektiv eller ett annat, kan sätta oss in i texten.

En kortare version av denna artikel publicerades i Svenska dagbladets kolumn "Under strecket" 19 augusti 2006.
Inline article positioning by Inline Module.

Essäer om litteratur & böcker

Det mörka återkommer under långa vandringar på Paris gator

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Per Arne Tjäders bok Gare D’Austerlitz, en bok om Patrick Modiano, är den första som presenterar Modiano och hans litterära geografi och historia för svenska läsare. Två veckor innan boken utkom, tilldelades Patrick Modiano Nobelpriset i litteratur.

På söndagen, ungefär en ...

Kenyansk författare i helt porträtt

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Kenyanska författaren Ngugi Wa Thiong'o ges nu ut i ny svensk upplaga på Modernista. De tre romanerna ”Floden mellan bergen”, ”Om icke vetekornet” och ”Djävulen på korset” skildrar alla den europeiska närvaron i Kenya, från 20-talets första närmanden i en ...

Frånvaron, saknaden och det outtalade. Nära Stig Dagerman

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Platsen är bredvid den ensamme. Den av samvetet ofredade. Den odefinierat skuldtyngde. Den som i sin själs djupaste vatten benämndes som den oönskade. Denna människa som till slut trädde ut ur existensen för egen hand. Det är där. När han ...

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen.

Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta är orden från poeten Charles Reznikoff (1894-1976) De sista åren ...

Själslivet, en inaktiv medvetenhet som påverkar beteendet utanför viljans kontroll - Intervju med Daniel Galera

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker


Min farbror drunknade när han försökte rädda en kvinna som föll från klipporna vid Praia de Ferregum en dag med otäck baksjö och tre meter höga vågor som exploderar mot klipporna. Kvinnan klamrade sig fast vid livbojen ...

Till och från modern och språket för evigt bundna och brustna

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

– Tre kvinnor, tre stipendiater!

Utdelningen av Stiftelsen Klas de Vylders Stipendiefond för Invandrarförfattare avslutas med att stiftelsens ordförande Karl Lindqvist med glad stämma understryker könet på de författare till vilka fonden beslutat utdela 50 000 kronor vardera: Sakina Ntibanyitesha, Athena Farrokhzad ...

Sagornas och poesins Värmland

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Det måste ligga i generna.

Eller är det inspirationen från de djupa skogarna,

de gröna slätterna och himlen som speglar sig i de många sjöarna?

Någonstans finns förklaringen att

Värmland väcker sådan lust till berättande

och skaldande bland dem som bott och ...

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte helt varandra.”

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där.

Till vad nytta är dessa uppbyggda?

Och liknar aldrig varandra?

Och är oräkneligt många?

Varför växlar skratt, gråt och bleknande?

Vad gagnar allt oss detta och dessa lekar,

vi som dock är stora och evigt ensamma

och ...

Vederkvickt eller märkt av Rilke

Publicerad i Essäer om litteratur & böcker

Och han drev ut mannen och ersatte

öster om Edens lustgård keruberna

tillsammans med det flammande svärdets lågor

att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos 3:24)

Tänker, tänker jag, att jag inte borde ha lämnat Wien i sådant vredesmod, enbart för att bege mig ...