En judisk tupp i livets träd om novellen Kuckeliku av Isaac Bashevis Singer

sep182012

Skrivet av Vladimir Oravsky & Kenneth Engström

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Tuppens berättelse genomsyras av ett mörker som kulminerar två dagar före Jom kippurIsaac Bashevis Singer erhöll Nobelpriset i litteratur år 1978. Det sägs att han tillhör den exklusiva skaran av riktigt folkkära och därmed även flitigt lästa Nobelprispristagarna. Isaac Singer var född den 21 november 1902 och vore det inte så att han dog redan som 89 år ung, så skulle han i dagarna fått önska sig något, medan han blåste av lågan på 110 tårtljus.    

Isaac Bashevis Singer är kanske den mest utpräglat judiske av de många författare av judisk börd som intar ledande positioner i nordamerikansk litteratur. I sina verk anknyter han inte bara innehållsligt till judisk tradition: kring den stommen struktureras och formas också han berättelser.

Novellen Kuckeliku (Cockadoodledoo), från samlingen The Seance and Other Stories ur är ett framstående exempel på detta. Kring de senjudiska religionsurkunderna och vishetslärorna i kabbalan väver Singer en moralitet om judisk historia från tidernas begynnelse till oktoberkriget 1973.

Resultatet har blivit en mångtydig berättelse med en hel rad betydelsebärande plan, av vilka de mest omedelbart urskiljbara är det religiöst/mytologiska och det historiskt/politiska, som båda i första hand gestaltar specifikt judiska problem.

Samtidigt finns det dock i novellen ett övergripande, allmängiltigt och existentiellt plan med en problemställning som bäst beskrivs i form av motsatspar: ljus/mörker, liv/död, godhet/ondska, kärlek/hat, manligt/kvinnligt, natur/kultur, fysiskt/andligt, tro/förnekelse, nytt/gammalt osv.

Detta dialektiska förhållningssätt hjälper till att bygga upp novellen, så att varje nivå blir en bekräftelse på alla de andra. 

Hanegället

Liksom kabbalisterna frågar sig Singer: ”Om Gud är god, hur har då ondskan trätt in i den värld Gud själv skapat? Om Gud är barmhärtig, varför är då livet fullt av smärta, lidande och död?” För troende i allmänhet och för ortodoxa judar i synnerhet är detta frågor som ständigt har pockat på svar. Hur behåller man sin tro och sin identitet i en tvåtusenårig landsflykt?

Den judiska historien, oktoberkriget och hotet mot den unga judiska staten utgör en självklar grund för Singer iKuckeliku. Tuppens berättelse genomsyras av ett mörker som kulminerar två dagar före Jom kippur, judarnas heliga försoningsdag. Oktoberkriget kallas också Jom kippurkriget. I Singers novell omtalas Jom kippur som den tid då fjäderfän offras.

Vid historiens midnatt når den judiske tuppens monolog en vändpunkt, och Singer för novellens universella tema till sin spets: ”Det verkade som om världen hade ställt den yttersta frågan och väntade på ett svar: ja eller nej, det ena eller det andra. Det kan inte fortsätta så här. Om det inte blir ett entydigt svar, kommer skapelsen att återgå till ursprungets kaos.”

Men svaret på ”den yttersta frågan” blir inte entydigt. Försoningsdagens visdom innebär inte ett slutgiltigt val mellan ljuset och mörkret, mellan livet och döden. Svaret består av ”en hemlig kunskap” som egentligen inte kan uttryckas i ord, bara i Ordet. För tuppen i Singers novell är Ordet ”kuckeliku”. Så börjar och så slutar hans berättelse.

Med sina fyra stavelser är ordet jämförbart med Tetragrammaton eller ”namnet med fyra bokstäver”, YHVH (Yod, He, Vau, He). Det uttalas ibland Jehova och ibland Jahve. Namnet är också Adonaj (Min Herre!).

Det är ett magiskt ord: det ”riktiga” namnet på en gud eller en föreställning, ett namn som innehåller gudens väsen och som därför har samma magiska kraft som guden själv. För de gnostiska basilidianerna var ordet ”abraxas”. De påstod sig känna till Kristi hemliga ord På korset.

Det finns fler exempel att ta fram, men gemensamt för dem alla är att de är namn som uttrycker det Outsägliga; motsatsernas paradoxala försoning i ”den yttersta kunskapen”; den punkt på cirkeln där allting slutar och börjar. 

Det kluvna trädet

alkemistI en judisk legend berättas att Adam på sin högra sida var man och på sin vänstra kvinna. Gud skilde de två halvorna. I en annan version var Adam och Eva ursprungligen förenade, rygg mot rygg, och Gud skilde dem åt med en yxa.

Gud, eller den Ende, kan inte beskrivas som maskulin eller feminin. Han förenar alla motsatser i en enhet som omfattar manligt och kvinnligt. Om människan skapades till Guds avbild, måste hon därför ursprungligen ha varit tvekönad.

Legenden om Adam och Eva är direkt översättbar till ett större sammanhang: till Livets Träd, det makrokosmos som tecknas i kabbalan.

I begynnelsen fanns bara Gud och Intet. I Intet uppenbarade sig Gud som Ljus - och från Ljuset utgick andra uppenbarelser. De uppträder i kabbalan som grenar eller sfärer på Livets Träd. Från Kether, Trädets krona, och nedåt innehåller varje sfär allt mindre av det gudomliga ljuset.

I begynnelsen var också Ordet, och Ordet var Gud. I begynnelsen av Singers berättelse är Ordet ”kuckeliku”, och därur växer tuppens berättelse.

Tuppen berättar om hur ett sammanhängande universellt mönster fördunklats av landsflykt och språkförbistring. Men trots att tupparna med sina dialekter är spridda över världen, har de ett och samma ursprung: den himmelska tuppens kuckeliku.

Tuppen är bl. a. en symbol för morgonen och ljuset, och därför härstammar han också från den Högste i Livets Träd. Men trots sitt tvekönade ursprung - och trots att han fötts av man och kvinna - representerar han i Singers berättelse i första hand grenarna på Adams sida av Livets Träd. Denna kluvenhet och motsättning är bärande element i novellen och försätter både den berättande tuppen och läsaren i en ironisk situation.

Allt kan förklaras med ett enda ord, säger tuppen. Varför är han då så pratsam? Singer har själv förutsett vår reaktion: för den som har kabbalan i benmärgen behövs bara ett ord, men för den som vill ”förklara” krävs ”en massa ord”.

Den profetiske tuppen

Tuppen är alltså kluven i sitt förhållande till Ordet, medan den himmelske tuppen identifieras med Ordet. Den senare är därför jämförbar med Guds livsalstrande ande, Ruach Elohim, den som svävar över vattnen i Genesis början.

Analogin mellan tankens skaparkraft och den sexuella skaparkraften är slående. Orden ”genius” och ”genital” har för övrigt samma rot. Ordet ”tupp” blir här också synonym för både ordet/intellektet och potensen/skaparkraften.

Som fruktbarhetssymbol återfinns tuppen bl. a. i samband med påsken. Han är gryningens fågel, och som kyrktupp är han den som ”hämtar ljus” och väcker de sovande och de döda. Enligt traditionen var det en tupp som först förebådade Messias ankomst. I västerländsk folklore varslar hanen ont Domedagen och Ragnarök: världens undergång - och förnyelse.

I dessa funktioner återfinner vi novellens tupp. Förutom sin kungliga värdighet har han genom sin härstamning även profetens och magikerns gåvor: sätt honom i en mörk bur, och han kan ändå avgöra hur världen utanför ter sig. Vid historiens midnatt är han också den ende som medger att han hör den himmelska tuppens kuckeliku.

När tuppen berättar om den uråldriga kunskap han bär på, röjer han emellertid en hemlighet. Kabbalisterna hävdar att kunskapen om Ordet inte finns nedtecknad. Insikten om det förmedlas genom muntlig tradition och uppenbaras endast för den som befinns vara värdig.

Tuppen finner dock sin pratsamhet ursäktad, eftersom han tycker sig tala för döva öron.

Den dödsdömde tuppen

Tuppen är kluven i sitt förhållande till Ordet,Varför lyssnar vi då på tuppen, som förolämpar oss när han säger att han talar för döva öron? Till råga på allt skryter han om sina bravader som en Casanova.

I övermorgon är det Jom kippur, försoningsdagen, och i morgon ska han offras. Om och om igen. Enligt gammal sed får de som är dödsdömda kvällen före avrättningen en sista måltid tilllagad på fjäderfä. Det spelar ingen roll om de heter Rosenberg, Sacco eller Vanzetti. Och liksom de, lämnar även tuppen sitt andliga testamente; ett memento till vilket de allihop utan tvivel är auktoriserade.

Novellen är uppdelad i tre delar, vilka i sin tur rytmiseras av en uppdelning på mindre avsnitt eller stycken.

Genom arvet från sina förfäder är berättelsens tupp bemyndigad att föra talan. Hans stamträd är sammansatt av utsökta element: förnuft, intelligens, dvs. kultur som han ärvt från fäderna, och känslor, intuition, dvs. natur som han fått i arv på moderns sida. Utan dessa beståndsdelar skulle han inte vara en hel skapelse, och för mindre än så skulle han inte heller väga plädera.

Natur och kultur är det som Singer genomgående väljer för att rytmisera de tio små stycken som utgör novellens första del. Tuppens språk är ett resultat av klyvnaden mellan natur och kultur.

”Just nu, medan jag talar, börjar det klia på undersidan av min vinge. Jag vill behärska mig, men kan inte. Det kittlar i min strupe, min tunga darrar, min näbb kliar, min kam brinner. Det rister i varje fjäderpenna. Det måste komma ut! Kuckeliku!”

Men även döden kan vara en följd av denna kluvenhet: antingen dör vi därför att tiden har sin gilla gång, eller också faller vi offer för knivar. Resultatet blir detsamma: uppdelningen på kött och ande innebär en förlust av helheten.

Mot detta står tanken på en gudomlig enhet. Även Singer är emot kluvenheten. Han strävar efter en syntes av varje enskilt påstående; precis som tanken på ett gemensamt språk (ett ursprungligt kuckeliku) är en dyrköpt följd av språkets olikheter på det individuella planet - och ett stycke längre ned, på det nationella/ dialektala planet - så blir även varje offers kanonisering en dyrköpt följd av den enskilda offerdöden i en dödscell, eller av individernas massdöd komprimerad i tid och rum i de stora slakthusen, koncentrationslägren.

Denna komprimering, som är det väsentliga i all konstnärlig verksamhet, tillåter konstnären att åstadkomma en överföring, så att ett individuellt öde och en enskild händelse blir liktydig med hela mänskligheten och dess historia.

Tuppen och hans hustrur

På det universella planet upptäcker novellens tupp så småningom att allt i universum är parat: manligt och kvinnligt existerar sida vid sida. Diskussionen om hönan och ägget avvisar han som tomt prat.

”Enligt min åsikt fanns det aldrig något första ägg, och det kommer inte att finnas något sista ägg. Först är sist och sist är först. Förstår ni inte? Svaret är: kuckeliku.”

Återigen detta ord som gör en enhet av motsatsparen. Kuckeliku betyder bokstavligen allt. Men den insikten vill inte omvärlden medge att den delar med den berättande tuppen: Livets Träd är kluvet i en manlig och en kvinnlig hälft.

Tuppen berättar om sina fem hustrur. Den första heter Kara. Hennes namn ger associationer till latinets ”caritas” (tillgivenhet, kärlek) och till hebreiskans Chava, dvs. Eva (liv, livgivande).

Kara är den feta och slöa Urmodern. På Livets Träd har hon sin motsvarighet i sfären Binah, tröghetens och stabilitetens princip. Binah är kaos livlösa vatten, men när hon har befruktats är det i henne allting föds.

I kabbalan är tanken delad i två likvärdiga hälfter: den aktiva kunskapen (kulturen) och den passiva förståelsen (naturen). Deras förening utgör universums grundval. Som den urmoder Kara är, vet hon att hon får sin beskärda del och väntar tålmodigt på att det livgivande frö som är avsett för henne ska nå fram. Hennes modersroll understryks av att tuppen har flera barn med henne än med någon annan.

 livets träd

LIVETS TRÄD

KETHER (Trädets krona)

   BINAH (Förståelse)                                                                      HOKMAH (Kunskap)

   GEBURAH (Makt)                                                            HESED (Kärlek)

TIPHERETH (Skönhet)

   HOD (Majestät)                                                                  NETSAH (Tålamod)

YESOD (Grundval)

MALKUTH (Konungadöme)

Samtliga kvinnliga sfärer på vänstra sidan av Livets Träd kombinerar dock goda egenskaper med dåliga. Föreställningen om kvinnan som jungfru och häxa, mor och sköka, ömsint och grym, kall och passionerad, ologisk men skarpsinnig, passiv men fruktsam finns stadigt inbyggd i kabbalan - och i Singers novell.

Kara är, liksom livsgudinnan Binah, även dödens sfär. Ödets och tidens obevekliga lie. När Karas tid är ute blir hon till ”fyllig soppa” - en skräckfylld bild av människors öden i ett gotiskt tidevarv, då slaktare och ekonomiska genier som Hitler, Ribbentrop och Schacht lät utnyttja sina offer även efter döden i form av tvål beredd på människoskelett, dörrmattor vävda av människohår, lampskärmar av garvat människoskinn och broscher och förlovningsringar stöpta i guld från dem dödas tänder.

Tsip är med sin nervösa läggning motsvarigheten till sfären Geburah på Livets Träd. All destruktiv energi - hat, raseri, grymhet, krig, hämnd - härrör från henne. Hon är den huggtandsförsedda Modern.

Tsips släktskap med Geburah är uppenbart. Den röda hönan beskrivs som ”en häxa med klåda”, och hennes nervösa energi får henne att förtära sig själv, utan någon mening.

Tuppen i Singers novell kännetecknas bl. a. av sin milda fadersauktoritet. Han vill beskydda sina barn och leda dem på den rätta vägen. Dessa egenskaper har även Geburahs manliga motsats i Livets Träd, Hesed.

Samspelet mellan Hesed och Geburah, konstruktivitet och destruktivitet, spelar en avgörande roll för allt liv. I kabbalan balanseras dessa krafter av Tiphereth, som i Singers text motsvaras av tuppens tredje hustru, Chip.

Hon är livets vitala energikälla, och hon är ”full av den barmhärtighet som kommer från den himmelska tuppen”. Chip är i likhet med Tiphereth fredens och vänskapens sfär. Hon representerar balans och harmoni, den ständiga cykeln av födelse, död och återfödelse. Varken Chip eller Tiphereth gör någon åtskillnad i sin kärlek: under deras vingar ryms såväl de egna barnen som de döda tingen, oäktingarna och fienderna.

Pre-pre är tuppens fjärde hustru. På Livets Träd motsvaras hon av sfären Hod. Den kännetecknas av fantasi, inspiration, intuition och insikt - talanger som kabbalisterna skattar högt. Men liksom de andra sfärerna på Evas sida av Trädet har Hod en ond sida, och det är i första hand den Singer tagit fasta på i sin beskrivning av Pre-pre.

Både Hod och Pre-pre känns igen på sina oövervägda och onaturliga reaktioner, sin konstgjordhet, sitt ränksmideri, sin slughet. Hods planet är Merkurius, ofta symboliserad av en hermafrodit. Pre-pre beskrivs som en ”hynda till höna” med manliga drag: hon har tuppkam och stämma som en hane.

Det tvekönade beskrivs vanligen i positiva termer av Singer, inte minst i Kuckeliku. Men även det tvekönade har sin negativa aspekt. Om den skapande Guden är tvekönad, finns det anledning att misstänka att hans destruktiva motsats, Djävulen, också är det. Pre-pre är visserligen inte Lucifer själv, men hon är besatt av honom.

Kluckele, tuppens femte hustru, intar en central position i Singers novell. Hennes motsvarighet Yesod, månens sfär, spelar en lika central roll i Livets Träd.

I Yesod blir barnet fullvuxet och sexuellt och mentalt kreativt. Kluckele, som också är tuppens egen dotter, är bärare av hoppet om återfödelse: hon blir mor till tuppens egna barnbarn. Hon sluter en cirkel, samtidigt som hon påbörjar en ny. Hon är själva grundvalen för ett nytt liv, vägen från en mörk och delad värld mot ljuset och den yttersta kunskapen.

I den mån hon inte själv är Messias, förebådar hon denne som nattens måne varslar om morgonens sol. De kristna kabbalisterna brukar associera Tiphereth (solen) med Kristus och Golgatakorset.

I hebreiskan betyder ”dotter” ofta flicka eller jungfru, och städer, länder och folk omtalas gärna bildligt som kvinnliga väsen. Analogt med detta kan vi utgå ifrån att novellens Kluckele också är den unga staten Israel.

Det hopp tuppen ställer till henne är emellertid inte ogrumlat. Han älskar henne, men misstänker att hennes hjärta tillhör en annan hane: ”den korsögda idioten på andra sidan staketet”. Måhända är detta en syftning på det kristna västerlandet, eller varför inte på Egypten, som ju en gång leddes av ett vindögt statsöverhuvud och som vid åtskilliga tillfällen skrapat med fötterna i sanden och agerat stridslysten tupp.

Ändå är det för Singer genom Israel som judarna kan återfinna sin identitet, sitt sanna jag. Genom henne kan den judiska människan utveckla den gudomliga gnistan inom sig, komma till insikt om sig själv som ett mikrokosmos i ett makrokosmos och vinna kunskapen att universum är en enhet.

AmiensTuppens fem hustrur presenteras i en bestämd ordning: varannan god, varannan med stridens och sorgens färg som kännemärke. Deras egenskaper bildas som permutation av ett antal fasta egenskaper vilkas grundresultat är kärlek och/eller hat.

De fem hönorna är emellertid inte bara bärare av en individs signum. De är, som beskrivits ovan, en täckning av livsträdet och bärare av den judiskt-kristna religionsmyten, från Gamla Testamentets löften till Nya Testamentets födelse, samtidigt som deras historia blir en kommentar riktad till de från diasporan återvända judarna.

Denna mångfasettering är vid sidan av andra förtjänster (språk, rytmisering, ett maximalt utnyttjande av beståndsdelarnas symbolik osv.) ännu ett självklart kännetecken på en fiktions- och dokumentsbildande skaparkraft av världsformat.

Tag till exempel Pre-pre. Hon är en så att säga neandertal höna med förhistoriskt beteende, en King Kong-liknande mutation i vår ”fredliga” civilisation. Denna ”hynda till höna” lyckas slugt - som en herostratiskt beryktad representant för hökarnas falang i Knesset - undgå sitt öde.

Hon provocerar ständigt, och i likhet med sin dubbelgångare i Knesset är hon enögd - både fysiskt och handlingsmässigt.

Att Kara är Gamla Testamentets Eva är redan nämnt, liksom att Kluckele, Karas dotter med blicken riktad mot korset och Nya Testamentet, är en bild av kontinuitet och utveckling.

Återstår alltså Tsip och Chip, vilka som rim binds ihop till två oskiljbara enheter, som t ex. bröderna Romulus och Remus eller varför inte Kain och Abel. Chip, liksom herden Abel, vallar varelser som inte är av hennes egen sort. Hon älskar Tsip, men Tsip är hennes blodsfiende, och visst är Tsip en bild av Kain, i vars smedja det inte bara smids plogar, utan också blodbesudlade svärd.

Liksom Kain, och senare Judas, är Tsip ”rödhårig”, och hennes illavarslande sangviniska temperament har redan lämnat spår på de ägg hon lägger: de är små med blodröda stänk.

Som ung föraktade novellens tupp de kacklande hönsen och deras mångordiga hyckleri. Han ger i berättelsen sin version av den hetsiga och lönlösa diskussionen om den judiska statens rätt, att existera på samma villkor som sina arabiska grannar. Trots att de är folk av samma ursprung, grälar de om hönan och ägget.

Singer låter inte den judiska ungtuppen gå helt fri från skuld. Tuppen säger om sina grannar: ”Det är sant att man inte kan klara sig utan dem. Alla har vi en mamma. Men än sen då? Man kan ju inte bli kvar i äggskalet för evigt.” Ett i högsta grad hökaktigt uttalande för att komma från en tupp.

Med ålderns rätt konstaterar tuppen dock, att han lärt sig att leva med hönsen, även om deras förhållande kanske inte alltid är så värst fridfullt.

Tuppen i paradiset

Judarnas väntan på Messias och freden har blivit lång. Tron kan svikta, förklarar tuppen i Singers novell. Vad tjänar det till att tuppar gal, när det ändå inte är någon som lyssnar? Logik och förnuft förslår inte långt när det gäller att få slut på slakten.

Det är kabbalisternas väl rotade misstro mot logik och förnuft. Det krävs inspiration, intuition och insikt för att den troende ska nå fram till den yttersta kunskapen.

Det är mörk natt, två dagar före Jom kippur. I morgon ska många fjäderfän dö offerdöden. Vi befinner oss i Malkuth, jordens sfär, där ljuset från den Högste bara är synligt som återsken. Kornblixtar ljungar, men det hörs ingen åska. Månen döljs av moln.

Stämningen är olycksbådande. Tuppen frågar sig om slutet har kommit. Det är midnatt och dags för första hanegället, men tuppen har inte lust att gala. I stället hörs vingslag någonstans i hans närhet, och den himmelska tuppen gör sin stämma hörd.

Vingslagen skulle kunna härröra från Malkuths skyddsänglar, keruber, på vilka Herren i Psaltaren sägs fara bland ljungeldar och tjocka moln. Keruber, som också vaktade paradiset, påminner om sfinxen i Thebe. Den hade en kvinnas huvud och bröst, tjurkropp, lejontassar, draksvans och fågelvingar. Den symboliserade de fyra elementen och den rena, kvinnliga essens varav de himmelska sfärerna skapats.

Sfinxen och keruber står för alltings enhet, himmel och jord tillsammans, men de är också symboler får gåtan, universum som det stora mysterium magikern och mystikern försöker lösa.

Keruber omtalas på många ställen i Gamla Testamentet, särskilt i samband med förbundsarken, dvs. den ”låda” i vilken budorden förvarades, och som en Mose på Sinai, står berättelsens tupp på sin gödselstack och tar emot budskapet från den Högste.

Den hermafroditiske tuppen

Tuppen slits mellan tro och tvivel, för trots att fjäderfäna hela livet väntar på att ett mirakel ska inträffa, kan de inte tro på det när det sker. Inte en enda tupp svarar på den himmelska tuppens kuckeliku. Men i en extatisk flykt i en Ljusets sfär högt ovan landsflyktens och språkförbistringens torn, når den berättande tuppen denna natt fram till sin yttersta kunskap. Som den usle flygare han är, förblir tuppen fysiskt bunden till jorden, trots att han har vingar. Det är hans hjärta - fantasins, drömmens och känslans näste - som tillåter honom att nå sin extatiska insikt.

Tuppen offrasI novellens tredje del sluts alla cirklar i novellens/historiens stora cirkel. Varje död utlovas en mening, varje liv en pånyttfödelse. Varje monolog finner sitt eko i en dialog: motsatsernas paradoxala förening i en övergripande struktur. Det finns ägg som är besudlade av blod, men det ägg som har en blodfläck inuti sig innebär ett nytt liv. Svin, hundar och sparkande hästar är - för troende judar - orena djur, men utan dem skulle Noaks ark aldrig nå sitt Ararat.

Judarna har avskilts från sina semitiska systrar och bröder, men de har ett land att återvända till. Miljontals judiska liv har offrats, men det är detta dyrköpta martyrskap som appellerar till och verkar på världens hjärtan och hjärnor. Offren lever på nytt.

Berättelsen öppnar och sluter sig som ett ägg. Skenbart bildar den en cirkel, men det är inte Döda havets slutna omkrets den bildar, utan livets, dödens och återfödelsens cirkel, och den rullar vidare.

I novellens första del framhävs tuppspråkets särdrag, men även avsaknaden av en förmedlare mellan språkets budskap och budskapets mottagare blir tydlig.

Det tuppen berättar för oss är en allmängiltig liknelse som botar allas stumhet och ger alla döva hörseln åter: en dröm som den polsk-judiske läkaren Ludwik Zamenhof - esperantos grundare - försökte förverkliga för att skingra språkförbistringen kring Babels torn.

I morgon är det dagen före Jom kippur. Babels torn är inte fullbordat, och den himmelske tuppen sitter högt ovanför det ofärdiga bygget. Med lite god vilja borde det kanske inte vara så svårt att hitta ett gemensamt språk, ett språk att föra en dialog på.

För tuppen är chansen stor att han vid Jom kippur, försoningsdagen, får sluta sin jordiska bana och påbörja sin himmelsfärd. Vår Beatrice till tupp vet att han är utvald, och det är därför han tänker på sina förfäder.

Även vi måste vara medvetna om våra rötter, vår historia och outtröttligt föra den vidare, nedteckna första och sista ordet, föra en krönika för att förvandla historien från ett ouppfyllt löfte till en gryende fullbordan. Liksom tuppen i Singers novell, som i en krönika över judarnas historia efterlämnar sitt testamente, måste vi efterlämna våra egna dokument till eftervärlden.

Då folken skall göra sina svärd till plogbillar och sina spjut till liar.

Vladimir Oravsky & Kenneth Engström