Thomas Mann och hexameterns anda

sep182012

Skrivet av Kristian Larsson

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Thomas Mann Gesang vom Kindchen 1919I första världskrigets efterdyningar gör den tyske kulturbäraren Thomas Mann något som möts av viss oförståelse. Han skriver ett versepos i ”hexameterns anda”, Sången om ett barn (Gesang vom Kindchen, först publicerad i Der neue Merkur, april 1919). I verseposets inledning gör Mann följande tillbakablickande reflektion:

Minns du hur en gång ett högre rus, en utomordentlig

känsla också drabbade dig och slog dig till marken,

så att du låg där med pannan i händerna, medan din själ sig

höjde till hymn och med strömmande tårar den kämpande anden

pressar sig fram till sång? Men ack, allt förblev vid det gamla.

Objektiverandets möda blev din sak: att kyligt bemästra –

och till en sedlig fabel förvandlades rusiga sången.

(övers. Hans Levander)

Weißt du noch? Höherer Rausch, ein außerordentlich

Fühlen

Kam auch wohl über dich einmal und warf dich danieder,

Daß du lagst, die Stirn in den Händen. Hymnisch erhob sich

Da deine Seele, es drängte der ringende Geist zum Gesange

Unter Tränen sich hin. Doch leider blieb alles beim alten.

Denn ein versachlichend Mühen begann da, ein kältend

Bemeistern, –

Siehe, es ward dir das trunkene Lied zur sittlichen Fabel.

Verket har underrubriken ”en idyll”. Bara några år tidigare skapade samme författare den riskabla novellen Döden i Venedig och den polemiska krigsessän En opolitisk mans betraktelser. Vad leder fram till Sången om ett barn?

Från 1893 fram till första världskriget författar Thomas Mann ett fåtal dikter, ett drama, två romaner och 25 berättelser, noveller och skisser. Dikterna är till största delen romantiserande och mycket innerliga. De påminner till formen om Heinrich Heine och Theodor Storm, med ett undantag, prosadikten Två avsked (Zweimaliger Abschied, 1893) publicerad i Der Frühlingssturm, den första tryckta tyska skoltidningen utgiven av Mann. Det är berättaren Thomas Mann, här arton år, som i dessa diktrader kommer till tals med för honom typiska ledmotiv: längtan, lyckan, havet, den sköna blondinen. ”Nerverna” är dock ett temporärt motiv, alltför psykologiserande och modebetonat. Berättandet i fri vers kan anses vara ett närmast avantgardistiskt grepp för sin tid. Diktens första tredjedel:

Det var den sista kvällen. Vi vandrade

på havets strand, som förlorade sig

tyst och svart och tigande

i det obegränsade. Ingen stjärna glänste

från himlens dystra obestämbara grå,

ingen stjärna med hopp om ett återseende…

Bara genom den fuktiga dimman trängde

från fyrtornet i fjärran ett trött rött ljus, –

Kvällsglöden hos en kort dag,

då lyckan höll oss i sina armar…

Och aldrig mer, aldrig mer…?

Vi vandrade och teg med havet.

Ditt älskliga blonda huvud låg mot min skuldra,

och ditt fuktiga hårs svaga doft

smekte bedårande mina nerver…

Tiden rann iväg i salig glömska,

men till sist kom ändå obevekligt

ögonblicket för vårt sista farväl.

(övers. K. L.)

Der letzte Abend war’s. Wir wanderten
am Strand des Meers, das still und schwarz

und schweigend
im Unbegrenztem sich verlor. Kein Stern erglänzte
vom trüben unbestimmten Grau des Himmels,
kein Stern der Hoffnung auf ein Wiedersehn…
Nur durch den feuchten Nebel sickerte
vom fernen Leuchtturm müdes rotes Licht, –
Das Abendglühen eines kurzen Tags,
an dem das Glück uns in den Armen hielt…
Und niemals wieder, niemals wieder…?
Wir wanderten und schwiegen mit dem Meer.
Dein liebes Blondhaupt lag an meiner Schulter,
und deines feuchten Haares leiser Duft
umschmeichelte bestrickend meine Nerven…
Die Zeit verrann in seligem Vergessen,
und endlich kam er unerbittlich doch,
der Augenblick des letzten Lebewohls…

GradivaBerättelserna publicerades vanligen först i tidskrifter, eftersom författaren brukade unna sig att slutrevidera tidningstrycket inför bokpublikation. Det rör sig om t. ex. den första tyska naturalistiska litteraturtidskriften Die Gesellschaft (München, utgiven 1885–1902), Fischer-förlagets modernistiska litteraturtidskrift Neue Deutsche Rundschau (Berlin, från 1904 Die Neue Rundschau) och den satiriska och kulturradikala veckotidskriften Simplicissimus (München). Berättelserna präglas till stor del av experimentlusta, groteskerier, satir och ett för sin tid betydande mått av skandal- och chockeffekter. De två förkrigsromanerna Buddenbrooks (1901) och Hans kunglig höghet (Königliche Hoheit, 1909) framstår som relativt traditionella i sitt berättande. Också dessa texter präglas dock av de för Mann typiska ledmotiven, liksom av psykologiska och ironiska figurporträtt. Novellen Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, publicerad i Die Neue Rundschau, 1912) skildrar kulturella och psykiska mekanismer för förträngning och tabuisering av homoerotik, som tidigare har varit mer eller mindre dold i Manns fiktionsverk. För första gången i Manns verkhistoria skildras dröminnehåll: den ”främmande guden”, den ”obscena symbolen”, dionysiska orgier. Thomas Mann gör här bruk av Freuds textkommentar till Wilhelm Jensens novell Gradiva (1903).

Freud gjorde år 1907 en psykoanalytisk tolkning av Jensens protagonist Hanold, ett slags filologisk Indiana Jones som drivs av sin sublimerade eros. Hans intresse för arkeologiska utgrävningar av antika platser är uttryck för att han omedvetet saknar sin ungdomskärlek, som projiceras på en historisk person ur antiken, Gradiva. Berättelsen skildrar hur Hanold hemsöks av förvrängda minnesbilder. Gradivas fot, vinklad som i rörelse, kopplas omedvetet till den flickas gestalt han en gång kände. Ett innehållsligt sprängstoff i Döden i Venedig ligger i förbindelsen mellan författare, berättare och huvudpersonen, nationalskalden Gustav Aschenbach. Detta tillsammans med formella drag som det systematiska bruket av ledmotiv (de ”främmande” dödsfigurerna) och den ständiga växlingen mellan realism och fantastik ger novellen en litteraturhistorisk särställning.

Inget av det ovan nämnda verkar vid en första anblick kunna överföras till det hexametriska eposets rättframma, enkla och konkreta berättande. Emellertid är Thomas Manns framställning i Sången om ett barn av ironisk och ledmotivisk natur, vilket särskilt märks genom bruket av modern terminologi, Manns förkärlek för sjukdomar och den symboliska karakteriseringen av figurerna.

Den begränsade forskningen kring Sången om ett barn har hittills mest fokuserat på dess politiska dimension i förhållande till Thomas Manns nationalistiska ställningstaganden under första världskriget. Under krigets sista år uppstod Manns stora essäistiska verk En opolitisk mans betraktelser (Betrachtungen eines Unpolitischen, 1918). Det råder delade meningar i forskningen hur denna text skall tolkas och var tyngdpunkten skall läggas mellan olika förståelsemodeller. Ett perspektiv lyfter fram uppgörelsen med den äldre brodern och ”civilisationslitteratören” Heinrich Mann som central. Heinrich vurmade för fransk kultur och hyste ett vänsterpatos – i motsats till Thomas Mann som såg sig själv som rotad i tysk och värdekonservativ ”Kultur”. Ett annat perspektiv ser verket som ett uttryck för Thomas Manns tendens att projicera estetik och filosofi på både samhälleliga och existentiella problemkomplex. De ofta vaga och motsägelsefulla begreppspar Mann rör sig med – som civilisation-kultur, ande-natur – vittnar om att samhälls- och kulturanalysen bottnar i estetiska och filosofiska kategorier hos inte minst Schiller och Nietzsche. Ett tredje perspektiv gör gällande att Mann med sina betraktelser faller in i den roll av nationalistisk demagog och officiell statsbärare som präglar den preussiske författaren Gustav Aschenbach i Döden i Venedig och som föregriper dennes fall. En opolitisk mans betraktelser har i vart fall tolkats som ett utslag av nationalistisk frenesi, alltså som ett politiskt ställningstagande i stundens hetta. Mot denna bakgrund fanns det i krigets efterdyningar ett behov hos Thomas Mann att återigen hitta att sätt att uttrycka litterär suveränitet och självständighet. Men denna gång inte genom de tidiga berättelsernas experimentella iver.

Herre och HundDe två idyller Mann författar kring första världskrigets slut, Herre och hund och Sången om ett barn, skildrar inte bara en skyddad borgerlighet, utan mer specifikt det tryggade huset Mann. De kan läsas både som en respons på kriget i sig och på författarens litterärt-politiska uttryck i En opolitisk mans betraktelser.

I ett öppet brev publicerat i mars 1921 medger Mann att det förvisso vilar ett ironiskt skimmer över hans val av idyllen som litterär genre. På ett annat plan menar han dock allvar med ”hexameterns anda”. Här verkar det mest handla om att positionera sig i det rådande litteraturlandskapet:

”Mina första konstnärliga gåförsök [”Gehversuche”] efter de långa abstraktionerna i ”En opolitisk mans betraktelser” är de båda idyllerna, den om barnet liksom den om djuret och landskapet, produkterna av ett djupt behov av bortvändhet, frid, munterhet, kärlek och genuin mänsklighet, vilka inte ville ha något att beskaffa med den ”mänsklighet” och ”kärlek” som präglade den dåtida litteraturen, – behovet av det varaktiga, oantastliga, ohistoriska, heliga, och i den mån jag ville försjunka i detta element, menade jag verkligen allvar med idyllen och hexameterns anda.” (övers. K. L.)

Mot slutet av Sången om ett barn finns en passus om konstens autonomi. Den som strävar efter konstnärlig fulländning främjar också det goda, säger Mann. Moralisk rening och befrielse, det vill säga katharsis, följer alltid i konstens spår, hur udda och avvikande (”gesondert”) den än är. Detta säger Thomas Mann i rader som har fjärmat sig rejält från den inledande hexametern.

Thomas Mann förknippar enligt egen utsaga hexametern med sin barndom, då han efter att ha hört de tyska översättningarna av Homeros epos brukade springa omkring utklädd till Hermes. Den mogne mannen har emellertid vid skrivandet av Sången om ett barn även idolen Goethes hexametriska diktande för ögonen: Fram till åtminstone Döden i Venedig är i Manns verk kampen om en statusfylld författarposition central. Dikten Monolog (publicerad i Die Gesellschaft 1899) talar utan omsvep om viljan till storhet och berömmelse. Diktarjaget tillskriver sig själv en barnslig och svag karaktär som vacklande hit och dit vill ”fatta varje stark hand”: 

Jag är en barnslig och svag pojk,

och min ande driver irrande omkring,

och vacklande fattar jag varje stark hand.

Och ändå finns förhoppningen djupt inombords,

att något som jag tänkte och kände,

en gång med ära skall gå från mun till mun.

Redan ljuder mitt namn svagt i landet,

redan nämner somliga det i bifallets toner,

och det är folk med omdöme och förstånd.

En dröm om en enkel lagerkrans

håller mig ofta oroligt vaken om natten,

som en gång skall smycka min panna till lön

för saker här och var som jag gjort bra.

(övers. K. L.)

Ich bin ein kindischer und schwacher Fant,

und irrend schweift mein Geist in alle Runde,

und schwankend faß ich jede starke Hand.

Und dennoch regt die Hoffnung sich im Grunde,

daß etwas, was ich dachte und empfand,

mit Ruhm einst gehen wird von Mund zu Munde.

Schon klingt mein Name leise in das Land,

schon nennt ihn mancher in des Beifalls Töne:

Und Leute sind’s von Urteil und Verstand.

Ein Traum von einer schmalen Lorbeerkrone

scheucht oft den Schlaf mir unruhvoll zur Nacht,

die meine Stirn einst zieren wird zum Lohne

für dies und jenes, was ich hübsch gemacht.

Ur Döden i VenedigDöden i Venedig är mästerverket ämnat att slutgiltigt befästa det egna författarskapets storhet. Novellen är ett avståndstagande från det som många, ur Manns synvinkel, ”dumma” läsare hade uppfattat som borgerlig realism i den framgångsrika familjekrönikan Buddenbrooks. Faktiskt så dumpar Mann i Döden i Venedig sina ofullbordade verkprojekt ur perioden 1900 till 1911 på författarprotagonisten Gustav Aschenbach. Dessa misslyckade projekt var alla i någon mån drivna av storhetsfantasier, mer yta än substans.

Vad innebär ”hexameterns anda” i praktiken?

Den forskning som gjorts kring bruket av hexameter i Sången om ett barn har präglats av normativa, mest negativa omdömen. Thomas Mann själv anför Goethes versepos Hermann och Dorothea (Hermann und Dorothea, 1797) som ett stilideal.

Hexametern, detta versmått på sex fötter, bestod hos Homeros av daktyler och spondéer. Daktylen är en versfot med lång-kort-kort vokal. Spondén är en versfot med lång-lång vokal. I tyskan, liksom i svenskan, funkar denna ordning inte något vidare. Distinktionen lång/kort vokal måste ersättas av distinktionen betonad/obetonad stavelse. Spondén är sällsynt som versfot. När den episka hexametern slår igenom i den tyskspråkiga litteraturen på 1700-talet med Klopstocks ”hjältedikt” Messias (författad 1748–1772, med ytterligare senare bearbetningar) är det istället trokén som står för flexibiliteten. Trokén är en versfot med, för tyskans del, betonad-obetonad stavelse.

I Sången om ett barn är det också till stor del sexfotingar med daktyler och trokéer som möter läsaren. Thomas Mann har dock sagt om sitt versepos att han endast vill ”markera” hexametern och att man bör läsa den med fri rytm. Verket måste i sin helhet karakteriseras som en berättande dikt som ibland snarare glider över i prosa. Endast diktens inledning, ”försatsen”, är skriven på perfekt hexameter. I denna försats reflekterar Mann i en passus över versmåttet:

En rytm ju är mig förtrogen, som greker har älskat och tyskar,

måttfull till andan den är, ordentlig, munter och tankfull,

fram mellan sång och förståndigt tal behagligt den skrider,

festlig och samtidigt nykter. Den lämpar sig föga att måla

människohjärtats passioner och analysera det inre.

Men till att spegla den soliga omvärlden, sinnligt, behagfullt,

klart i sin vaggande krusning, den ägnar sig ofta förträffligt.

Pratsam den rytmen kan te sig och irrar gärna från ämnet.

Särskilt den gärna besjöng vad som sker vid den husliga härden.

(övers. Hans Levander)

 Ur Döden i Venedig film av Luchino Visconti

Einen Silbenfall weiß ich, – es liebten ihn Griechen und

Deutsche, –

Mäßigen Sinnes ist er, betrachtsam, heiter und rechtlich;

Zwischen Gesang und verständigem Wort hält er wohlig

die Mitte,

Festlich und nüchtern zugleich. Die Leidenschaften zu

malen,

Innere Dinge zu scheiden, spitzfindig, taugt er nicht eben.

Aber die äußere Welt, die besonnte, in sinnlicher Anmut

Abzuspiegeln in seinem Gekräusel, ist recht er geschaffen.

Plauderhaft gibt er sich gern und schweift zur Seite.

Besonders

War es ihm immer gemäß, wenn es häuslich zuging und

herzlich. 

Mann hyllar hexameterns lämplighet vad gäller att fånga det yttre skeendet respektive dess måttfullhet vad gäller att kringgå det psykologiserande och alltför innerliga. Den valda formen framstår som ett sätt att tvinga fram dels uppsluppenhet och idyll, dels en egen, ny ”författning” (”Verfassung”), som Mann brukade kalla sina borgerliga rutiner nödvändiga för att han skulle kunna fungera. Sedan Döden i Venedig bör Mann ha varit medveten om att den stränga, klassiska formen – eller form överhuvud – är oduglig som moralisk garant.

Ny forskning ger en mer nyanserad bild av hexameterns funktion i Sången om ett barn. Tidigare har man uppehållit sig vid det faktum att verket inte håller sig till en idealtypisk, ”klassisk” hexameter, men har inte reflekterat närmare över varför Mann först anför strikta formförlagor för att sedan göra nästan allt för att frångå dessa. En funktion kan ligga i att skildra former av idyller i ett sammanhang av uppbrott och omvälvningar. Den semi-idylliska berättelsen Barnslig hjärtesorg (Unordnung und frühes Leid, publicerad i Die neue Rundschau 1925) beskriver hur den åldrade professor Cornelius iakttar hur hans barn och deras kamrater dansar på ett för honom främmande sätt, ”egendomligt omfattade och i hållning av nytt slag” (övers. K. L.). Hexametriskt främmande är det också för tyskans del, påpekar forskningen, fast ju spondén (”in neu”) som sagt är fast förankrad i den grekiska förlagan:

Ur Döden i Venedig film av Luchino ViscontiEigentümlich umfaßt und in neuartiger Haltung

(EI-gen TÜM-lich-um FASST-und IN-NEU AR-ti-ger HAL-tung)

Sången om ett barn gör ett liknande funktionellt bruk av hexametern. Det finns även i Herre och hund sporadiska hexametriska satser. Sin mest fascinerande användning finner versmåttet dock i Döden i Venedig. Det handlar om Gustav Aschenbachs dionysiska, infernaliska mardröm i femte kapitlet, där nationalskalden blir hemsökt av den ”främmande guden”. Texten är till stora delar hexametrisk eller i hexametrisk anda, som Mann skulle säga: ”ein bestimmtes Geheul im gezogenen u-Laut” (’ett bestämt ylande i utdraget u-ljud’).

Hexametern erbjuder i Sången om ett barn ett formellt ramverk som författaren kan spela inom och med. I denna mening talar Mann själv om ”parodi”. Uppenbarligen utgör hexametern ytterligare ett inslag i Manns författarskap som förenar motsatser som idyll versus tragedi, Apollo (rationalitet, måttfullhet) versus Dionysos (drifter, kaos). Sammantaget ligger det en dubbel ironi i att diktarjaget i försatsen ber muserna att göra honom till en hexametrisk diktare. För det första har ju diktaren redan demonstrerat att han behärskar den idealtypiska formen perfekt i diktens inledning, som han sedan lika suveränt frångår. För det andra föreligger i Döden i Venedig ett tidigare verkhistoriskt fall av hexametriskt bruk.

Är Sången om ett barn ett avståndstagande från homoerotiken?

Ur Döden i Venedig film av Luchino ViscontiVerseposet utsäger om den diktande författaren att ”din berusade sång blev till sedesam fabel”. Det ”högre rus” som förmådde upphöja diktarens ande övergick i prosaistens ”kyliga bemästrande”. Diktjaget känner ett allmänt vemod över att den ungdomliga, förment problematiska lyriken övergavs för den nyktra prosan. Lyriken som sådan spelar dock knappast en avgörande roll i Manns författarskap. Däremot kopplar författaren viss diktkonst, t. ex. August von Platens, till egna intensiva homoerotiska upplevelser. Mann talar till och med om chock eller bestörtning (”Erschütterung”). Det ligger nog närmast till hands att Sången tar fasta på hur äktenskapet med Katia Pringsheim och det egna faderskapet leder till en åtminstone praktisk distansering från den tidiga förälskelsen i Paul Ehrenberg.

Inom Mann-forskningen har dock tesen förts fram att talet om berusad sång som blir sedesam fabel syftar på hur Döden i Venedig utvecklas ur en homoerotisk chock, ”Erschütterung”, till en kritiskt analytisk berättelse. Det är möjligt att Mann i Sången vill ta avstånd från moraliserande inslag i Venedig-novellen. Döden i Venedig innehåller förvisso båda polerna: det hänförda och det distanserade. Enligt Manns eget synsätt ligger det konstnärligt goda just i balansen mellan det sinnliga och det sedesamma. Den hexametriska formen utgör i vart fall en sammanbindande länk mellan Döden i Venedig och Sången om ett barn, som specifikt kopplar kaos och idyll till varandra. Två sidor av samma mynt?

Det är uppenbart att Herre och hund (Herr und Hund) är rotad i motsatsen kaos – idyll, med tonvikten på den senare.

Ur Döden i Venedig film av Luchino ViscontiTexten tillkom i mitten av oktober 1918. Berättelsen skildrar hur en författares arbetsdagar regelbundet avbryts av promenader med hunden Bauschan i ett utstakat revir. Författaren i Herre och hund sitter mest vid sitt skrivbord. Hunden tittar föraktfullt och uttråkat på honom. Tristessen avbryts av att Bauschan är olydig och springer bort i sin jakt på vilt. I övrigt är författaren herre i sitt hus. Att hålla ”hundarna i källaren” (Nietzsche) i schack är en sinnebild för att ha kontroll över sitt driftsliv. Manns verk handlar till stor del just om ”hemsökelser” (”Heimsuchungen”) av kaotiska drifter. Motivbilden herre och hund återfinns här och var hos Thomas Mann. Exempelvis skildrar berättelsen Tobias Mindernickel (1898) – ”TM” i titeln anspelar på Thomas Mann – hur den vämjelige outsidern Tobias tar ut sin frustration över att vara utstött på den livsglade och motsträvige hunden Esau. Kniven i bröstet på jycken gör att Tobias tillfälligt kan må lite bättre då han kan trösta någon som mår sämre, förvisso medicinskt, inte psykologiskt. En hund kan inte överleva länge med en sådan herre.

Första upplagan av Herre och hund publicerades av Knorr & Hirth (München) i mitten av december 1918. Det rör sig om en begränsad lyxutgåva med illustrationer av Emil Preetoritus. I sitt förord skriver Mann att verket är skrivet ”utan varje baktanke” (”ohne jeden Hintersinn”). Det behandlar varken ”högre moraliska problem” (”höhere Probleme der Sittlichkeit”), betydande karaktärer eller samhällsproblem.

Ur Döden i Venedig film av Luchino ViscontiEn hund kallad Bauschan fanns hos familjen Mann från hösten 1916 till början av 1920, då den obotligt insjuknade och avlivades. I samband med hundens gravsättning citerade Mann några rader av August von Platen, den innerlige homoerotikern som i sina verk sammanförde det estetiska seendet, alltså fixering vid skönhet, med dödsdrift. Djurets namn lånades från en bondhund som figurerar i Fritz Reuters lågtyska roman Livet på landet (Ut mine Stromtid, 1862/64). Mann brukade läsa boken i barndomens Lübeck. Språkligt härleder Mann namnet Bauschan ur Bastian, alltså Sebastian – den ”tappraste bland martyrer och helgon”. Vad som inte nämns är att Sankt Sebastian förekommer som sinnebild i Döden i Venedig. Sebastians självuppoffring är en fetisch för nationalskalden Gustav Aschenbach. I det kolerainfekterade Venedig hamnar Aschenbach i ett tillstånd där han är beredd att offra inte bara sig själv utan också sin omgivning.

Sången om ett barn är också ett uttryck för att Mann nu i allt högre grad börjar orientera sig efter det suveräna universalgeniet Goethe, i mindre grad efter de problematiska och psykologiserande Wagner, Schopenhauer och Nietzsche. Humanism är ledordet. Att ta Goethe till förebild utgör ett sätt att styra det egna livsverket i en viss riktning, att tillskriva det en viss mening och status.

Mottot till Sången om ett barn är hämtat ur Goethes självbiografiska prosatext Kampanj i Frankrike (Kampagne in Frankreich, 1822) som behandlar dennes intryck från ett fälttåg 1792. Goethe talar i passagen om hemmets och det egna, lilla rummets lycka. Det Kampanj i Frankrike är mest känd för torde dock vara Goethes formulering om att ”en ny epok i världshistorien” har inletts med sammandrabbningen vid Valmy den 20 september 1792. En militärt mycket oenhetlig fransk revolutionsarmé kunde med en ny kanontyp slå tillbaka de professionella preussiska och österrikiska styrkorna. I Frankrike upplöstes monarkin följande dag och den första franska republiken inrättades. Första världskriget innebar på ett liknande sätt för Preussen monarkins fall, för Tyskland kejsardömets. Weimarrepubliken utropades i den s.k. novemberrevolutionen den 9 november 1918, efter att matroser, soldater och arbetare hade revolterat mot den egna krigsmakten och i förlängningen staten. Weimarrepubliken inrättades konstitutionellt med Weimarförfattningen den 11 augusti 1919. Även i Sången om ett barn konstateras att en ”tidsålder” har nått sitt slut.

En naiv läsart

Ur Döden i Venedig film av Luchino ViscontiHexametern är ett sätt för Mann att behandla lyckan i det lilla, i det begränsade. Första prioritet får familjefaderns och den mogne mannens kärlek (”Liebe”) istället för ungdomlig längtan (”Sehnsucht”) efter äventyr, storhet och eros. I Sången om ett barn sägs det ju att författarens ”faderskänsla” gör honom till en ”metrisk diktare”. Som redan antytts finns det dock fog för att säga att verseposet för Mann är både ett nytt slags litterärt äventyr och ett sätt att utmärka sig som författare.

Eposetbesjunger den dyrkade dottern Elisabeth, det femte barnet, ”lillasyster” (”Schwesterchen”) kallad. Barnet framställs som en mytisk sinnebild och exotisk brygga mellan faderns lågtyska Lübeck och moderns judiska ”Orient”. För att underbygga de mytiska förbindelserna drar sig Mann inte för att resonera kring marsipanens väg från Orienten, som ett haremssockerverk, via Venedig, där det döps efter Sankt Markus, till systerstaden Lübeck. Filosofiska förbindelser med denna Orient, påpekas det i eposet, hade ju redan Schopenhauer etablerat i sin Världen som vilja och föreställning (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819, med efterföljande utvidgade utgåvor). Schopenhauer kom faktiskt först i kontakt med indisk filosofi i Goethes Weimar.

Vid sitt dop – som i verkligheten ägde rum den 23 oktober 1918 – tittar barnet, Elisabeth, ut över den församlade människoskaran. Associationer görs med Jesusbarnet. Mann gör även en liknelse med den ”tusenhövdade” publik som omgärdar påven, ”gamling, fader och kung”. ”Tusenhövdad” kallas för övrigt också publiken kring det pianospelande underbarnet i den tidiga berättelsen Das Wunderkind (1903) – i forskningen har detta motiv även kopplats till den grekiska hydran, det månghövdade odjuret. I Sången om ett barn är publiken till skillnad från barnet märkt av skuld. Det är en talande projicering familjen Mann gör när man väljer att betrakta barnets födelsemärke som ett krigets stigma.

Ur Döden i Venedig film av Luchino ViscontiBarnets dop är perfekt iscensatt av familjefadern Thomas Mann, som ju även kontrollerar dess litterära framställning – alltihop i hexametrisk anda. Man kan inte säga att författaren har upphört att betrakta sitt liv som ett verk. Han torde även ha valt kärlekstemat för den unge, nervöse prästen att predika kring. I verkligheten var detta Kuno Fiedler, som Mann brevväxlade med från 1915 och fyra decennier framåt. Prästfiguren känner sig uppenbarligen inte helt bekväm i sitt ämbete och vill helst gå i borgerliga kläder. Fiedler var övertygad socialist. Hans tankegångar kring religion, politik, estetik och homoerotik skulle ge betydelsefulla impulser i Thomas Manns fortsatta skapande. Leo Naphtas monolog i avsnittet ”Operationes spirituales” i Bergtagen (Der Zauberberg, 1924) bygger på Fiedlers skrifter.

De verkliga förlagorna till Elisabeths två faddrar i dikten är officeren Günther Herzfeld-Wüsthoff, som Mann brevväxlade med under kriget, och den spränglärde författaren och litteraturprofessorn Ernst Bertram, en god vän till Mann som under mellankrigstiden blev alltmer insyltad i den nationalsocialistiska rörelsen. Den senare omtalar dikten som en trettioårig filolog och författare av ett respektingivande verk om ”den siste ikariden”. Beteckningen syftar på Nietzsche, en typ som svävar mellan det högsta och det lägsta, mellan himmel och helvete. Den tjugofemårige officeren beskrivs som en renhjärtad person, som av plikt mot sitt land drog ut i kriget och där ådrog sig en splitterskada i benet. Sången om ett barn hävdar att det Tyskland, både skyldigt och oskyldigt, som drevs in i kriget Ur Döden i Venedig film av Luchino Viscontiinte var det ”sanna Tyskland”, det ”djupsinniga fäderneslandet”. Det senare vill Thomas Mann med sina idyller skriva in sig i. Bara några år senare slutar dock den idéhistoriska och filosofiska romanen Bergtagen med att den medelmåttige hjälten Hans Castorp går ut i första världskriget. Den hermetiskt slutna bergs- och sanatorievärlden möjliggör abstraktioner och brytningar av perspektiv – en konstlad ”stegring” (”Steigerung”) av intellektet. I snön har Castorp en vision om ett vackert medelhavslandskap, den antika grekiska kulturens vagga, där gråa gummor sliter spädbarn i stycken. Medborgare Castorp måste åtminstone i krigstid ta ställning för eller emot sin stat.

Fiedler som historisk person står för en kritisk rationalism i kombination med enkelspåriga, dogmatiska tendenser. Manns ironi och tvetydighet är väsensskild från dessa kvaliteter. I Sången om ett barn tillstår Mann endast i ytterst vaga termer att vi alla är verktyg för högre makter. Den ”engelska” (”die Angeln”) blockaden är ett uttryck för den verkliga dömande, historiska makten. Dikten förhåller sig ironiskt distanserat till den lutherska predikningens inslag av retorisk tomgång, det vill säga viss substanslöshet med användning av fasta formler. Sådan poetisk glanslöshet undviker Mann i sin användning av hexametern. I slutändan står förstås verket, om än inte författaren, över alla de skildrade livsödena.

När Gustav Aschenbach går och dör i Döden i Venedig blir den fiktiva publiken chockerad för att författaren är så stor. De verkliga läsarna torde däremot uppfatta hur Aschenbachs tragik – ett slaveri under föreställningar om rena former – bryter mot personkulten kring författaren.

Kristian Larsson

Litteratur

Görner, Rüdiger: ”Thomas Manns lyrische Narratologie: Ästhetische Fragestellungen im ’Gesang vom Kindchen’.” I: Thomas-Mann-Jahrbuch 2006/19, red. Thomas Sprecher & Ruprecht Wimmer, s. 159–174, Frankfurt a.M.: Vittorio Klostermann.

Mann, Thomas: Große kommentierte Frankfurter Ausgabe: Werke – Briefe – Tagebücher. Red. Heinrich Detering, Eckhard Heftrich, Hermann Kurzke, Terence J. Reed, Thomas Sprecher, Hans R. Vaget & Ruprecht Wimmer, i samarbete med Thomas-Mann-Archiv der Eidgenössischen Technischen Hochschule Zürich. Frankfurt/M.: S. Fischer, 2001ff. (Se särskilt band 15: Essays II 1914–1926 och band 22: Briefe II 1914–1923. Band 3 med dikterna och dramat Fiorenza skall publiceras 2013. Fortfarande på planeringsstadiet är band 6, som omfattar de sena berättelserna från och med Herre och hund.)

Mann, Thomas: Sången om ett barn. Tolkning Hans Levander. Stockholm: FIBs Lyrikklubb 1971. [Med efterskrift av Levander.]

Randau, Daniel: ”Thomas Manns vergessenes Kindchen.” Uppsats, Universität Gießen 2007, 23 s. Publicerad 2008: http://www.thomasmann.de/thomasmann/wissenschaft_und_literaturkritik

Sprecher, Thomas: ”Pfarrer Kuno Fiedler. Weggefährte und Korrespondent Thomas Manns.” I: Bündner Jahrbuch 1999, årg. 41, Neue Folge. Chur: Verlag Bündner Jahrbuch, s. 94–104. Även: http://www.tma.ethz.ch/assets/Uploads/Ueber-uns/Thomas-Sprecher/Dokumente/TSKuno-Fiedler.pdf.