Enbusken och apelsinträdet – en omläsning av Vilhelm Mobergs “din stund på jorden”

aug172012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Vilhelm Moberg 1967 Foto WikipediaUnder fyra månader på sensommaren och framåt hösten i sitt sextiofjärde år gör svensk-amerikanen Albert Carlson upp bokslutet över sitt liv. Han utvandrade från Småland 1920 (redan året därpå blev det svårare att komma in till USA, när kvoteringssystemet infördes) och har varit tillbaka i hemlandet tre gånger sedan dess, med ungefär femton års mellanrum: 1935, 1949 och nu sex veckor detta år 1962, kan man utläsa av Vilhelm Mobergs roman. Han bor i Laguna Beach i Orange County, Californien som nuförtiden är en välkänd ort genom en reality-serie på MTV. Det är nära Los Angeles, med Stilla Oceanen i väster och den väldiga kontinenten i öster. Från det hotell som han har tagit in på som långtidsgäst, som betecknande nog heter Eden Hotel, kan han blicka ut över havet, men i ryggen har han den ständiga biltrafiken. Det eviga ställs mot det timliga i denna bok som gärna utnyttjar sådana skarpa motsatser.

Han har alltså just återvänt efter en dryg månads besök i Sverige, det sista han tänker göra i livet, sedan får det vara nog med transatlantiskt resande, och han har kunnat konstatera att amerikaniseringen hunnit långt därhemma, med amerikanska vrålåk, coca-cola, jukebox, hamburgers, drive-in barer: “Amerika är före mig och håller på att flytta in i min gamla hembygd... För varje gång har Sverige blivit allt mindre svenskt” (fem år senare skulle Göran Palms “Indoktrineringen i Sverige” komma som redan på omslaget aviserade hur denna amerikanisering brett ut sig, med grabben som har en Kalle Anka-keps på sig).  Och så sker i Mobergs berättelse en fortskridande växelverkan mellan Kalifornien och Småland, mellan nu och då, i takt med vågorna som slår in från oceanen. Jag läste boken när den var ny på hösten 1963 då den var högaktuell – fästpunkterna till nutiden är tydliga.

Vad minns jag från första läsningen? Framför allt den sorgsna undertonen av en man som gör upp räkningen efter ett inte särskilt lyckat liv, där han vandrar på stranden av ett hav och vågorna suddar ut hans fotspår i sanden (jag hade förstås läst Ray Bradburys fascinerande novell om mannen som ritar de mest fantastiska teckningar i sanden som sedan utplånas när tidvattnet slår in – ett porträtt av Picasso). Vidare miljön och själva stämningen, men av intrigen kom jag inte ihåg mycket. Just i den vevan hade jag sökt ett stipendium genom Sverige-Amerika stiftelsen men hade ännu inte fått besked om jag fått det, och besöket hos ambassadläkaren på Kungsholmen kom någon månad senare, han som både ordnade med ett Wasserman-prov (för att bevisa att jag inte hade syfilis, antar jag) och gav mig halva röntgenplåten av mina lungor. Den andra hälften väntade mig i hamnen i New York när jag kom dit, på tröskeln till det förlovade landet.

Din stund på jordenStipendiet fick jag alltså, och hur fint det var upptäckte jag inte förrän jag kom till det college som beviljat det, Dartmouth i New Hamsphire på gränsen till Vermont, ett av de anrika ivy league-universiteten. Men det där var alltså i andra änden av kontinenten, och ett knappt år efter att Mobergs bok hade kommit ut – jag seglade med Kungsholm från Köpenhamn siste augusti 1964. Vad visste jag när “Din stund på jorden” publicerades om de trakter som Albert Carlson rör sig i? En hel del, tack vare ett ihärdigt läsande av amerikansk litteratur. Den kaliforniska kuststräckan var berömd inte bara genom beatniks i San Francisco, de mest kända förstås Jack Kerouac vars “På drift” blev min och många andras bibel på femtio- och sextiotalen, och Allen Ginsburg. Men den tidigaste amerikan som jag läste många böcker av var William Saroyan. 

Med sin armeniska bakgrund skildrade han trakterna kring Fresno, i bördiga trakter en bit in i Kalifornien. Hans “Den mänskliga komedin” och “Jag heter Aram” öppnade den amerikanska litteraturen för mig när jag just kommit upp i tonåren och böcker ersatte seriemagasinen som jag varit storkonsument av. Hur sentimentala de böckerna var upptäckte jag först vid vuxnare ålder, när jag hunnit bli lite mera kritisk i mitt läsande. Och hur det såg ut i det backiga San Francisco när dimman rullade in från havet visste jag från Thorsten Jonssons postuma novellsamling som hette just “Dimman från havet” och som lärde mig ett och annat om femtiotalets amerikanska kommunisthets liksom Lionel Trillings märkliga roman “Resans mitt” gjorde det. Hur det lättsamma livet i små fiskestäderna kunde te sig framgick av John Steinbecks skrönor om Danny och riddarna kring hans bord (“Cannery Row”, på danska heter boken betecknande nog “Et mægtigt gilde" – och fördanskningen av uppföljaren "Tortilla Flat" har fått en lika adekvat titel, "Dagdriverbanden”). Och hur det var på inlandets slätter läste jag om i hans “Himmelska ängder” (“Pastures of Heaven”).

Så nog kände jag igen mig. Henry Miller som också han höll till längs kusten hade jag väl också börjat läsa, hans frispråkighet var beryktad och hans böcker fanns nog inte på stadsbibliotekets hyllor, eller också var de alltid utlånade, och från Orson Welles klassiska film “Citizen Kane” visste jag på ett ungefär hur tidningsmagnaten Randolph Hearsts liv hade varit, och hur hans fantastiska bygge San Simeon tedde sig, det som är förebilden för den nygotiska slottet som den allt galnare konstsamlaren-tidningskungen Kane i filmen fyller med Europas alla konstskatter. Att en av Amerikas intressantaste poeter, Robinson Jeffers, bodde i ett hus som han själv fogat samman av stora stenblock och där han hade ett torn ut mot havet, det fick jag reda på långt senare (men det var nog ingen tillfällighet att Moberg låter en fastighetsmäklare i romanen heta mrs. Jeffers). Ett tjugotal år senare blev jag god vän med en familj i Santa Cruz en bra bit norr om Laguna Beach . Dit skulle jag komma att återvända flera gånger, och vandra längs Stillahavsstranden, som Albert Carlsons.

Målningar på sanden i Ocean Beach. Av Hebriana AlainentaloOch för några år sedan har jag också varit i Redondo Beach inte långt från Los Angeles, snarlik den ort där Albert framlever sina sena år. Att det kan vara hett som i helvetet i inlandet – Albert beskriver det åskådligt – upptäckte jag när jag var i delstatens huvudstad Sacramento, aldrig har jag upplevt något liknande, aldrig vill jag göra det igen. Jag kom kanske dessutom den gången att tänka på ännu mer amerikansk litteratur när jag läste hur Albert Carlson steg av tåget i en liten håla som en okänd man. Sådant hade John Cheever skildrat mästerligt i sina noveller, fast mest var det ju en stående scen i vilda västern-filmerna. Och Mobergs historia om mannen som en kort stund lämnar sin egen vigsel för att övervara sin döde väns bröllopsfest (när han återvänder efter tre danser har det gått tre sekler) kände jag igen från Washington Irvings legend om Rip Van Winkle, fast den kanske mera grundar sig på någon svensk folksaga.

När jag nu läser om boken efter femtio år så är jag en annan läsare än jag var den gången, och jag fastnar för andra saker och får andra associationer. Först nu upptäcker jag hur biblisk berättelsen är (Sigfrid säljs inte för tjugo silverpenningar till det militära men väl för sjuttiofem kronor, och “ecce homo” varieras som “se din son”), hur mycket den utspelar sig mellan skapelse och apokalyps, och hur mycket som handlar om döden och förintelsen (ett ord som Vilhelm Moberg använder helt utan några holocaust-konnotationer). Att den är så pacifistisk hade jag glömt, men den kan förstås läsas inte bara som en epilog till utvandrarserien, som ett allra sista brev till Sverige, utan också som ett motstycke till “Soldat med brutet gevär”. Slaktandet och dödandet är det som tidigt äcklar Alberts bror Sigfrid, en avsky som vållar hans död som värvad rekryt. I utvandrarserien blir astrakanapeln sinnebild för Kristina längtan hem, den som aldrig uppfylls. I “Din stund på jorden” symboliserar enbusken det svenska, apelsinträdet det amerikanska.

Redan tidigt i romanen dyker enbusken upp, som en tecken för det småländskt sega. Svenska läsare 1963 kom nog att tänka på en bekant dikt av Harry Martinson (i samlingen “Passad”, 1945) där just det trädet får bli sinnebild för det heroiska överlevandet i ett nordligt land med ett helt annorlunda klimat än Kaliforniens, vindpinat och bistert: “På honom biter ingenting./ Han brukar borsta nordanvinden.” Som motsymbol hos Moberg finns alltså apelsinträdet. Albert Carlson har efter misslyckade år som affärsman och fastighetsmäklare prövat på att odla citrusfrukter utan stor framgång – man tänker förstås också på nordbons eviga längtan till landet där citronerna blommar, från Goethe till Birger Sjöberg och den satiriske Lars Forssell, och så vidare.

Också en udda figur som dyker upp tidigt i Mobergs roman kan man länka till Harry Martinson: dansken Jesus-Jensen är i ortsbornas ögon en lätt suspekt figur där han går ut på gatan och ropar att man ska låta bilen stå. Han håller reda på hur många som dödas i trafiken i USA – en människa varje kvart – och har den fixa idén att i avskräckande syfte bygga ett berg av alla liken, i Death Valley. Martinson “Vagnen” var en aktuell diktsamling, den hade kommit bara något år tidigare och blev en av de mest utskällda på tidningarnas recensionssidor, framför allt för sin teknikfientlighet. Men Martinson hade förstås rätt i sin tidiga ekologiska medvetenhet när han angrep den västliga civilisationens snabbt ökande bilberoende och när han pessimistiskt talade om människans nya mutationsform, den nya tidens skalbaggar instängda i bilarnas plåtskal. Han var – som det brukade sägas om Elin Wägner som han efterträdde i Svenska Akademien – framsynter, också i det stycket. 

Andra tidsmässiga fixpunkter i romanen är Kuba-krisen som var högaktuell då boken skrevs och som just var övervunnen då den kom ut. Men atomhotet vilar fortfarande över slutsidorna, när Air Alert-plan far över himlen som den moderna tidens motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare. Andra aktualiteter berör invandringen till det som kom att bli en av USAs folkrikaste delstater, med 1700 nya invandrade per dag sägs det – siffran är säkert högre nu, och med en restaurangägare som är stolt över sitt mexikanska ursprung – det latinamerikanska inslaget i USA har blivit så mycket större sedan dess, från Kuba lika väl som från söder om gränsen, och med spanska som nationens andra officiella språk.  Flera gånger upplever Albert jordskalv, visserligen inga stora. Den mest förödande jordbävningen på västkusten hade drabbat San Francisco 1906, och en som lade halva Santa Cruz i ruiner skulle sedan inträffa 1989.

Men också där kunde svenska läsare känna aktualiteten: ett par år tidigare hade Artur Lundkvist och Maria Wine på plats upplevt ett förödande skalv i Nordafrika, som han sedan noga noterade i diktsamlingen “Agadir”. När Albert Carlson säger att han bott på Clark Street i Chicago så hade kanske några av Mobergs läsare en bild av hur det såg ut där kring sekelskiftet – jag hade det – från Henning Bergers emigrantnovell “86, Clark Street”. Riktigt lika illa som för Bergers manschettproletära utvandrare går det inte Albert Carlson, men han är en man som har valt fel i livet, tycker han nu i sina melankoliska återblickar: han kunde ha stannat hemma och skött gården, som föräldrarna ville. Det där med att välja livsväg kom jag sedan möjligen att fundera över på Dartmouth när jag läste amerikansk litteratur, bland annat lyrik, och förstås hade Robert Frost i mitt pensum.

Målningar på sanden i Ocean Beach. Av Hebriana AlainentaloJag kom till USA när Barry Goldwater utmanade Lyndon B. Johnson i presidentvalet 1964. Om jag hade kommit något år tidigare hade jag varit i landet inte bara när Kennedy sköts – vid hans inauguration hade Frost läst dikter i den bistra vinden – utan hade också i så fall hunnit uppleva Robert Frost som poet-in-residence på Dartmouth (Malcolm X kom däremot dit på besök medan jag läste där, höll föredrag, häcklades och åt lunch på mitt dormitory – någon tid senare var också han ihjälskjuten). Nu var Frost liksom presidenten som han hyllat död, men hans dikter levde, bland annat den eftersinnande “The Road not Taken”: “I shall be telling this with a sigh/ Somewhere ages and ages hence:/ Two roads diverged in a wood, and I - / I took the one less traveled by,/ And that has made all the difference.” I de banorna funderar den sextiofyraårige Albert, men så tänkte förstås inte jag som svensk tjugoåring som storögt och med gapande mun förundrade mig över allt nytt i det stora landet i väster som nyss hade kommit över på en av Svenska Amerikalinjens överväldigande atlantångare, och mötts på Manhattan av en våldsamt vräkig Lincoln Continental

Vad fäster jag vikt vid under omläsningen, så här många år senare? Förutom Stilla Havets ständiga havsbrus den småländskt ursvenska naturen; Albert och Sigfrids fåfänga försök att fånga storgäddan eller är det kanske en mal, som en försynt variant av Kapten Ahabs jakt på den vita valen Moby Dick, men med motsvarande mytiska och symboliska vikt; Alberts tankar på amerikansk botten att ge sig upp till de stora sjöarna i Michigan med sina söner fast något annat alltid förhindrar utflykten, sådana fiskefärder som Ernest Hemingway – som fiskade där samman med sin pappa – beskrev i sina Nick Adams-noveller; de lyriska beskrivningarna av hemmasocknens landskap och av Alberts första blyga förälskelse i flickan med flätan; den bittra känslan av ett bortkastat liv; ordkargheten och ordknappheten fäder och söner emellan i två generationer; atomhotet och bilismens miljöförstöring. 

Men framför allt bokens centrala tanke att man ska förvalta sitt pund, att man ska ta vara på det enda liv man har och leva i nuet, den stund man förunnas på jorden. Det är också möjligt att Albert och hans upphovsman har rätt i den lite dystra tanken att “föräldrar kan ge sina barn medel till livsuppehället – men hur ofta kan de hjälpa dem att leva?” Vad jag däremot, efter utlandsår i olika länder och i en allt mera globaliserad värld har svårt att känna igen mig i är Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten, om utvandraren Albert Carlson som aldrig slår rot i det nya landet samtidigt som han är lika rotlös när han är på besök i hemlandet: “Människan bör ha ett fäste i världen. Hon skall höra till någonstädes. Hon kan inte överge det land, där hon är född och uppleva ett annat som sitt fosterland. Talet om det gamla och nya fosterlandet är falskt, genomfalskt. Antingen har jag ett fosterland eller har jag det icke. Fosterlandet är singularis. Det kan aldrig bli pluralis för dig.” – Fan tro´t, sa Relling...

  Ivo Holmqvist