Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

aug142012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

William FaulknerVare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens tematik (och problematik) varit med ända sedan begynnelsen.

Berättelsen om Don Quijote – som, efter att ha förläst sig på riddarromaner, reser ut, tillsammans med bonden Sancho Panza iklädd rollen som den trogne väpnaren, för att efterfölja de ridderliga idealen och självklart också utföra de obligatoriska hjältedåden som hör till – är ju idag en självklar del av litteraturhistoriens stomme: såväl traderad, parodierad som adapterad. Richardsons brevroman Pamela, or Virtue Rewarded är måhända snäppet mindre känd, men menas från vissa håll vara den första romanen på grund av sin omfattande och enhetliga handling (till skillnad från Don Quijotes – och många av de andra av romanens tidigare föregångares – mer eller mindre episodiska karaktär) och sitt psykologiska djup.

Pamela, or Virtue Rewarded handlar om tjänstekvinnan med samma namn som, efter sin husmors död, blir minst sagt våldsamt åtrådd av hennes son, Mr. B. Men Pamela är en mycket gudfruktig kvinna, uppfostrad till att värdesätta dygden mycket dyrt, och håller därför hårt fast vid att bevara sin heder, trots Mr. B.s ihärdiga – och ofta lumpna – försök till att förföra henne.

Pamela or Virtue RewardedPamela är en av sjuttonhundratalets tidiga borgerliga romaner; således bär den också med sig en för litteraturen, ny och borgerlig representation av kärleken.

Det kanske mest kännetecknande för den borgerliga representationen av kärlek är att den har ett lyckligt slut – något som aldrig förekommit tidigare i historien. Och trots att vägen dit är lång får i alla fall Mr. B och Pamela varandra i slutet, i något som utifrån kan tyckas verka vara ett lyckligt äktenskap grundat på kärlek.

Mr. Bs kärlek är till en början stormande och starkt lustbetonad. Men Pamelas sätt att neka honom den tillfredsställelse han söker påminner tydligt om den kvinnliga strategi av undvikande av den sinnliga kärlekens fullbordande som tidigare kännetecknade den höviska koden. Genom att förhindra kärlekens fullbordan ökar hon dess intensitet och lyckas därför även med att bibehålla sin värdighet och Mr. Bs respekt. Någonting Richardson själv tycks vara väl medveten om och lägger i Mr. Bs mun: ”Ditt avslag var ingenting annat än ett knep som ert förslagna släkte brukar tillämpa för att sporra oss män att uppvakta er ännu ihärdigare.”

Det är framför allt två hinder som står i vägen för deras kärlek; å ena sidan klassfrågan, å andra sidan Pamelas dygd kontra Mr. Bs starka begär. Men till skillnad från den höviska traditionen lyckas de tillsammans med att övervinna dessa hinder. Man skulle kunna betrakta Pamelas och Mr. Bs relation som en till en början starkt nedvärderande och sinnlig sådan från Mr. Bs håll, men som genom Pamelas nekande och bruk av den höviska strategin slutar i en mer eller mindre asexuell men idealiserande kärlek som kompromiss dem emellan.

Men trots att romanen innehåller en ganska tydlig kritik till en dåligt uppfostrad överklass påminner mycket av kärleksrepresentationen om den höviska och aristokratiska kärleken, med undantag slutet. Det avslutande idealiserandet av Pamela bottnar likväl i en tydlig syn om hur kvinnan ska vara och i den kvinnliga uppoffringen. Richardson presenterar ett idealiskt men icke jämställt förhållande som på sätt och vis bygger på kvinnans tacksamhet till mannen eftersom att han gift uppe henne till en högre klass.

I såväl Gustave Flauberts Madame Bovary (1857) som i William Faulkners The Wild Palms (1949), finns kopplingen mellan läsningen och drömmen om kärleken närvarande. I Flauberts fall är tematiken inget nytt under solen, men kanske kan den ändå vara intressant att gå igenom grundligare, inte minst i förberedande syfte för den följande diskussionen av The Wild Palms.

Gustave FlaubertMadame Bovary handlar om bonddottern Emma, som gifter sig med den snälle och välvillige men också aningen enfaldige läkaren Charles Bovary, när han – som nybliven änkling efter sin mycket äldre första fru – friar till henne, efter att ha kommit att spendera alltmer tid hemma hos dem under och efter det att han behandlat hennes far, monsieur Rouault.

Till en början gläder giftermålet henne; men i och med att tiden går uppfyller henne alltmer en känsla av tristess och utarmning när den äktenskapliga vardagen inte alls visar sig överensstämma med de kärleksbeskrivningar hon kommit att ta del av i sitt flitiga romanläsande: ”Innan hon gifte sig, hade hon inbillat sig att hon var förälskad, men eftersom hon ingenting erfarit av den kärlekslycka som borde ha blivit följden av denna förälskelse, drog hon den slutsatsen att hon måste ha misstagit sig på sina känslor. Och så började Emma grubbla på vad som egentligen menades med orden sällhet, lidelse och berusning, vilka förefallit henne så underbara då hon läst om den i böcker.”

Tillslut blir ändock otillfredsställelsen för stark. I mötet med Léon börjar hon känna de känslor bubbla upp inom henne som hon saknat när hon ser på sin man. Men vägen till att begå äktenskapsbrott är för Emma lång. Léon är, liksom Emma, en romantiker, som svärmar för poesin och de stora känslorna, som till Emmas förfäran är så främmande för den enkle och jordnära läkaren. Men efter att inte ha vågat tillkännage Emma sina känslor reser Léon iväg och Emma glömmer mer eller mindre bort vad hon tidigare känt för honom.

Hennes första romans inleds istället lite senare när den rike och erfarne donjuanen Rodolphe ställt in sitt sikte på henne. Emma är till en början motsträvig och vill inte ge efter för Rodolphs inviter, men kan tillslut inte längre stå emot. Och den eldiga passion som hon så länge drömt om, verkar också till en början infria sig: ”’Jag har en älskare! Jag har en älskare!’ Blotta tanken därpå uppfyllde henne med en sällhetskänsla, som om hon genomgått en ny pubertet. Nu äntligen skulle hon alltså få erfara dessa kärlekens fröjder, denna feberheta lycka, som hon aldrig hade känt, och redan förtvivlat om att någonsin få erfara.”

Madame BovaryOch i hennes nyfunna kärlekslycka är inte litteraturen heller långt borta. Hennes öde, hennes känslor – allting! – är ett bekräftande, och uppfyllande, av romanerna hon lästs ord och extaser: ”Hon påminde sig hjältinnorna i de böcker hon läst, och äktenskapsbryterskornas romantiska skara tycktes kalla på henne som systrarna med sin melodiska locksång, som smekte hennes öra. Hon identifierade sig själv med dessa fantasigestalter, föremålen för hennes ungdoms svärmiska drömmerier, och tyckte sig själv ha blivit en av dessa kärlekshjältinnor, som hon då så mycket avundats.”

Eftervärldens dom av Emma, men också av gestaltningen av henne (på tal om varför alla kvinnor, liksom Anna Karenina, som försöker hitta en sann kärlek utanför ett i regel manligt system, i slutet alltid måste förintas), tenderar att, i båda fallen vara ganska hård; men jag kan tycka att det här är lika viktigt att också se omvärldens, liksom männens, inblandning i skeendets utveckling.

Emma drömmer om en kärlek värd namnet och är villig att offra allt för den. Hos Rodolphe upplever Emma sig ha funnit denna kärlek och föreslår honom att de rymmer iväg tillsammans; men Rodolphe är inte av samma kaliber som Emma, han har inte alls denna intention. Man har redan fått beskrivit för sig att Rodolphe från början ville ha Emma på grund av hennes skönhet och att han tröttnat på sin förra älskarinna. Man får intrycket att han byter älskarinnor som han byter skor, och att ett litet spännande tidsfördriv är allting han egentligen förväntar sig av kärleken.

Det vi här möter kan kanske beskrivas som det romantiska idealets krock med en verklighetens alltför krassa och kortsiktiga, njutningsbaserade kärlek.

På denna punkt har dessa båda perspektiv egentligen ganska mycket gemensamt. Båda vilar, å ena sidan, i erkännandet och, å andra sidan, i förnekandet av vanan. När Rodolphe tröttnat på kärleken går han vidare – och tröttna på den kommer han att göra förr eller senare; men Emma tror inte att den sanna kärleken någonsin kan vara något mindre än den eldigaste av alla passioner, som samtidigt heller aldrig kan dö eller avta det minsta i intensitet.

Men vanan hinner alltid ifatt. Efter ett tag lugnar sig den första förälskelsen och Rodolphe och Emma kommer att uppträda ”sinsemellan nästan som ett par äkta makar, som stillsamt underhöll flamman på den husliga härden”.

Och när dagen för deras planerade rymning infaller, skickar Rodolphe – som inte har den minsta lust att lämna allting och resa iväg med henne – ett brev för att avsluta deras relation.

Hennes andra kärleksaffär etablerar hon med Léon som hon, i sällskap med sin man, möter av en slump på en föreställning i Paris, och som hon kort därefter börjar träffa regelbundet. Emmas tid tillsammans med Rodolphe har slipat bort blygseln och gjort henne djärv och orädd, så den här gången tillåts inga ord förbli osagda.

Det intressanta här är att Léon har samma romantiska läggning som Emma: ”För honom var hon den tidlösa älskarinnan, hjältinnan i alla kärleksromaner, i alla högstämda dramer, den evigt obestämda hon i alla lyriksamlingar.”

Men inte ens detta par lyckas stå emot tidens tand; och de ”kände varandra numera alltför väl för att någonsin mer kunna gripas av denna vanvettiga svindelkänsla, som mångfaldigar famntagets njutning. Hon kände lika mycket äckel för honom som han var utled på henne.” Deras ideal är, hur de än gör, dömda att alltid lämna dem otillfredställda, eftersom de är oklara, konturlösa fantasibilder, utan motsvarigheter i världen. Som Flaubert skriver:

”Detta hindrade henne emellertid inte att hon fortfor att skriva kärleksbrev till honom, besatt av den underliga idén, att en kvinna altid borde skriva till sin älskare. Men medan hon skrev, drömde hon om en annan man, en fantasigestalt, framskapad av hennes ljuvaste minnen, hennes hetsigaste åtrå och allt det vackraste hon läst i böcker, och denna drömgestalt blev till sist så verklig för henne, så levande och påtaglig att hon flämtade av åtrå efter honom, men samtidigt kunde hon inte få en riktigt klar bild utav honom, utan han försvann ständigt på nytt, som en gud, bakom alla de överjordiska egenskaper hon tillade honom.”

Och för att leva det lyxliv som hon tidigare kunnat leva tillsammans med Rodolphe, men som de på grund av Léons brist på pengar nu inte har råd med, börjar hon därför lägga ut mer pengar än vad hon själv har, börjar handla på lån och avbetalningar och drar på sig skulder som vilken Lyxfällan-deltagare som helst. Lån vilka tillslut, oundvikligt, hinner ifatt henne. I romanens kulmen ser vi hur både kärleken och den privata ekonomin körs i botten – hela det liv hon drömt om – vilket leder henne till att inte se någon annan utväg än att ta sitt eget liv.

Till skillnad från hur kärleken på 1700-talet representerades i Pamela, kan vi i Madame Bovary läsa om ett nästan motsatt kärleksideal till det borgerliga så som den framställs av Richardson – eller av t.ex. Jane Austen (Sense and Sensibility publicerades 1811, och Pride and Predjudice, 1813) – vilka framförallt kretsar kring äktenskapet (även om det såklart finns romantiska spår kvar att finna, t.ex. i karaktären Marianne i Sense and Sensibility, och hur Willoughby kommer ridandes på en ståtlig springare och ”räddar” henne när hon ute på en promenad råkar stuka foten). Men sensmoralen är ändå att Elinor (som representerar ‘förnuftet’ i titelns förmodade motsatser) uttrycker det ideala förhållningssättet till kärleken.

Dock måste man ju självklart fråga sig ifall Madame Bovary egentligen uttrycker något svar överhuvudtaget på hur man bäst skulle förhålla sig till kärleken (kanske är själva bristen på det till och med ett av kriterierna på dess modernitet) snarare än att enbart skildra en form av romantikens, eller idealitetens, död och självutplåning i mötet med verkligheten.

Men i Faulkners The Wild Palms är det möjligt att urskilja en modernismens, vad man skulle kunna kalla, ’talk-back’ eller en utveckling av den tematik som presenterats av Flaubert; en skildring som man kan säga både parodierar och problematiserar relationen mellan läsningen och kärlekens idealitet.

The Wild Palms består av två separata berättelser som vartannat kapitel berättas sida vid sida utan att någonsin mötas eller ha någonting mer gemensamt än på en öppen tematisk nivå. Den första berättelsen, kallad ”Wild Palms”, skildrar relationen mellan Wilbourne och Charlotte. De träffas på en fest i New Orleans och inleder kort senare en kärleksaffär. Charlotte lämnar sin man och sina två barn för att tillsammans med Wilbourne uppleva kärleken och alltid vara den trogen. På tal om att lämna allting bakom sig, och kanske framför allt sin familj och sina barn, säger Charlotte: ”Så nu behöver jag inte tänka på dom mer eftersom jag vet vilket svar det blir och jag vet att jag inte kan ändra det svaret och jag tror inte jag kan ändra mig själv, för när jag såg dig andra gången kom jag underfund med nånting jag har läst i böcker men aldrig egentligen trott på: att kärlek och lidande är samma sak och att kärlekens värde är summan av det man måste betala för den och varje gång man får den billigt så har man lurat sig själv.”

Som citatet ovan visar är även kärlekens idealitet, förmedlad genom en litteraturens värld, även här närvarande liksom i Madame Bovary.

The Wild Palms

Ständigt på resande fot, kommer Wilbourne och Charlotte att leva tillsammans, hela tiden på flykt från den vardag som de fruktar tillslut ska kväva kärleken; varje gång de blivit alltför hemma någonstans, när de etablerat en ny bekantskapskrets, fått nya jobb som kräver mer och mer tid, och kärleken rotats i vardagen och åter blivit slentrian, ger de sig av. (Kanske kan man se Wilbournes och Charlottes flykt som den som aldrig blev av mellan Emma Bovary och Rodolphe men med den skillnaden att dessa alltid är medvetna om vanans makt över kärlekslivet?)

Den andra berättelsen (som inte kommer behandlas lika utförligt eftersom den inte lika direkt behandlar kärlekens tematik – även om den gestaltar frihetens problematik på ett intressant och för romanen kompletterande vis) heter ”Old Man” och skildrar en straffånge som under den stora översvämningen i Mississippi 1927, får i uppdrag att i en roddbåt åka och hämta en man och en gravid kvinna som sitter fast i ett träd respektive på ett tak, och behöver undsättas.

I Faulkners skildring av denne straffånge får vi oss presenterat nästan en drift med, eller en parodi på läsandets oreflekterade inverkan på livet – och dess konsekvenser – och hur fiktionen ibland så brutalt kan svika verkligheten, när han berättar om hur denne unge man så totalt misslyckas med att råna ett tåg, helt och hållet inspirerat och planerat genom noggranna studier av cowboy-böcker:

”Den ene av dem var i tjugofemårsåldern, lång, mager, plattmagad, med solbränt ansikte och indiansvart hår och ljusa porslinsfärgade grovt förolämpande ögon – en förolämpning som inte var riktad mot dem som hade hindrat honom att utföra sin förbrytelse, inte ens mot advokaterna och domarna som hade skickat honom hit, utan mot författarna, de dimfigursnamn som stod utanpå historierna, de häftade romanerna – om Diamond Dick och Jesse James och andra i samma stil – som han trodde hade fört honom in i hans nuvarande situation genom sin okunnighet och sin enfald inför det ämne som de behandlade och fick betalt för, i det han hade godtagit de uppgifter som de gav en prägel av sannolikhet och äkthet (detta så mycket brottsligare som det inte medföljde något edsvuret beriktigande och uppgifterna följaktligen skulle godtas av en som väntade sig samma outtalade redlighet utan att kräva, fråga efter eller vänta sig något bevis, men som han själv avgav tillsammans med de tio eller femton cent han betalade för dem) och sålde för pengar och som vid praktiskt utförande visade sig oanvändbara och (för straffången) brottsligt felaktiga.”

I The Wild Palms får vi ta del av (förutom en fantastiska formuleringskraft som denna ensamma mening ovan vittnar om) en spänning mellan dessa två förhållningssätt mellan läsning och idealitet, och verklighet. Och som Wilbourne formulerar för sig själv är det på vissa sätt kanske rätt märkligt vilken status det skrivna ordet, i en bok, mellan två pärmar, har över livet: ”Det låg ett grått ljus över sjön och när han hörde lommen visste han precis vad det var, han visste till och med hur den såg ut där han låg och lyssnade till den hesa idiotrösten och tänkte på hur människan ensam av alla skapande varelser frivilligt låter sina naturliga sinnen förtvina och det bara på bekostnad av andra, hur det fyrbenta djuret får all sin erfarenhet genom lukt och syn och hörsel och misstror allt annat medan det tvåbenta bara tror på det som det läser.”

Men tyvärr får inte heller denna kärlekshistoria ett lyckligt slut. Charlotte blir gravid och de har varken råd eller tid (all tid ska ju gå till kärleken) att behålla det; Wilbourne som är utbildad läkare (i likhet med Charles Bovary, kan tilläggas) tvingas mer eller mindre till att utföra aborten som tyvärr leder till att Charlotte dör och Wilbourne sätts i fängelse. I likhet med tidigare verk ur litteraturhistorien leder tron – liksom drömmen – på kärleken till döden. Men hos Wilbourne och straffången (Charlotte som är död har ju tyvärr ingen röst i frågan) finns egentligen ingen bitterhet. Straffången, som vilse i en båt tumlar runt i ett översvämmat landskap, har alla möjligheter att fly, men vägrar; han vill ställa allt tillrätta och avtjäna sitt straff. Wilbourne får erbjudandet av Charlottes man att han skulle betala borgen så att han kan fly, men vägrar han med: ”Ja, tänkte han, gäller det sorgen eller ingenting så tar jag sorgen.”

Kanske vet de båda om att det inte finns några alternativ. Eller också: att det är föreställningarna om någonting som kan göra det värdefullt, någonting värt att faktiskt kämpa för – såsom kärleken:

”— Det är alltså inte mig du tror på, litar till, det är kärleken. Hon såg på honom.

— Inte bara mig. Vilken man som helst, tillade han.

— Ja, sade hon. Det är kärleken. Det sägs att kärleken dör mellan två människor. Det är fel. Den dör inte. Den bara lämnar en, ger sig iväg, om man inte är nog äkta, nog värdig. Den dör inte. Det är man själv som dör.”

Man frestas måhända – med böcker som Don Quijote och Madame Bovary i bakhuvudet – att anse läsningen som skadlig, farlig för ens psykiska hälsa, att man leds i fördärvet av romantiska griller och orealistiska drömmar (med det inte sagt att folk inte har menat att läsning gör just alla dessa saker).

Men kanske kan man i ljuset av den sista diskussionen fråga sig ifall man har något val, ifall inte en viss idealitet finns med i allt man gör, i allt man tänker och tycker. Och i kärleken är det kanske vanligare än annorstädes; i vilken sorts kärlek man innerst inne drömmer om – vare sig det är den romantiska lidelsefulla, passionerade, kärleken eller någon form av Aristofanes-mytisk beskrivning av varje människa som halv och sökandes efter sin förutbestämda kompletterande halva, för att i kärleken åter kunna nå sitt ursprungstillstånd som en hel människa igen.

Och med risk med att hävda bara ytterligare truismer, kan man i alla fall avslutningsvis mena att litteratur ju heller inte är tillför att presentera hur saker är eller hur det ska vara, utan helt enkelt presentera möjliga förhållningssätt till livet; öden, tankar, som – som tankegods – kan tjäna som erfarenheter att reflektera kring. Förutom så klart att vara en trevlig förströelse.

Som Marcel Proust skriver i Sur la lecture, förordet han skrev till sin översättning av John Ruskins Sesame and Lilies och som kommit att tryckas separat:

”Läsningen blir däremot farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats, när sanningen inte längre framstår för oss som ett ideal som vi inte kan förverkliga annat än genom inre framsteg i vårt tänkande och en ansträngning i vårt innersta utan som något materiellt som placeras mellan böckernas blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila.”

Böcker som, enligt Proust, är ”Slutsater” för författaren, är endast ”Incitament” för läsaren; incitament till ny och egen reflektion. Och det vill säga, att ”vår klokhet börjar där författarens slutar”.

Carl Magnus Juliusson