Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

aug082012

Skrivet av Lilian O. Montmar

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Bo Johansson foto Sune JonssonsDet knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den historia som format din omvärld. Bo Johansson är född och uppvuxen i Vilhelmina och bosatt där. Som byskollärare och sedermera rektor på låg- och mellanstadieskolor i kommunen har han grundligt lärt känna folket och deras vardag. Som producent av ett flertal projekt och frilansande radiomedarbetare på Sveriges radio i Umeå och kolumnist i Västerbottens-Kuriren har han använt ordet som lans i sin kamp och strävan för historisk sanning och social rättfärdighet.

Hans dikter ger en god inblick i västerbottniskt kynne. Hans ord andas kärlek till bygden och till sina medmänniskor. Likt en Ludvig Nordström har han farit runt i ensamhetsbygden, gått in i de olåsta husen, suttit tillsammans med det fåordiga folket i framtidslandet i lappstaden och på lapplandet. Det finns en egendomlig atmosfär av ordlöshet i det nordligaste Sverige. Tystnad råder hos det tigande folket. Bo Johansson tvingas tala för dem. Liksom en Sara Lidman eller en Torgny Lindgren lånar han sin röst åt de Tysta. De talar genom honom, han tolkar deras tankar, deras klagan. När Bo Johansson sätter ord på deras tystnad, hör jag inte tal, utan skogens sus och älvens brus.

Ordkonstnären, kullerbyttelingvisten Bo Johansson talar ömsom på dialekt, ömsom på rikssvenska om kommunikationerna, vägarna, jordbruket och om skogen, om de oblida och övermäktiga skattkrävarna, inkräktarna och birkarlarna. Om den omättliga Överheten och de onådiga Myndigheterna, om politikerna skaldar han:

”De utropade sej

påstod sej kallade

bjöd ut sej i valtal

och på valsedlar

Sen upphöjde politikern dem alla

till storvetare

utan hänsyn till

vad de visste förut

Som en gärd av tacksamhet

upphöjde de i sin tur politiken

till storvetenskap

med befäl över sanningen

rättfärdigheten

och moralen

Men politiken gjorde dem också

till storkrusare

till storvälmenande storpladdrare

jagade av ångest

att kanske bli ratade

vid nästa val”

Diktaren skildrar trädstubbarnas obevekliga ståndaktighet, skogsmarkernas halsstarriga motstånd mot hacka och spade, de trilskande myrmarkerna och de tusen andra mödorna som nybyggare och samer tvingas utstå för den nakna överlevnaden medan svedjeröken svider i tårfyllda ögon. Kronans orättfärdiga rovdrift och fogdarnas och jägmästarnas befälsrätt och viktighet. Lappmarksborna är vana vid åtskilligt och besvärar sig inte i onödan, berömmer inte heller.

Han har suttit och samtigit med lappmarkskvinnorna i dragiga västerbottenshus, i kök med högresta spismurar, fotsbreda hyvlade golvplankor, bjälkar i taket och soffor längs väggarna, blickat in i ett iskallt oanvänt finrum.

Han har i förstone tigit och småningom språkat med tankfulla nybyggare, de som sliter på hyggena i skogarna och med timmerfororna i kronoskogen, medan deras ensamma kvinnor mjölkar korna och odlar täppan för matförsörjningen. Karlarna har sitt att ordna med; stallet, skogen och jorden, kvinnorna sin lagård och huset. Fruntimmersgöra.

I diktsamlingen ”För all dess rikedoms skull”, med illustrationer av Lennart Jäger, 1979, berättar Bo Johansson om vad som krävs av dem som vill överleva här på Stor-Jorden. ”De måste ständigt vara beredda till uppbrott, dra sig undan inåt, till en inre vandring, om så krävs under så långa tidsrymder att nya generationer hinner födas under vandringen, bida tiden tills Stor-Jorden än en gång i kraft av sina ofantliga rikedomar och tillgångar finner sig oförhindrad att åter ingå nya förbund med alla dem som överlevat kvar där som vill leva där för att överleva…”

Han förtäljer samekvinnan Margaretas förvandling från enkel lappflicka till gudavittne och apostel. Flickan med den frågande, orädda blicken som av syner och uppenbarelser litade på det som henne blivit predikat: ”En kristen kunde få ta landet och ägorna av hedningen, men en kristen fick inte ta landet och ägorna av en annan kristen”. Han skriver om hur överheten och konung Magnus Eriksson och heliga Birgitta använde sig av Margareta för att kristna de otrogna och kasta ut deras gudar. Inkräktarna ropade och hotade dem med den eviga elden, trängde in i deras kåtor, förbannade nåjderna, räknade skinn av mårdar, rävar och hermeliner och tog så ifrån dem deras levebröd. Därefter om avvittringens konsekvens; den ene samen tränger ut den andre och värre blir det när nybyggarna kommer och förökar sig. Vet man inte att på samma område som nybyggaren tar för sig - på samma område stort som ett lappskatteland – föder en same mellan 800 och 1000 renar?

I dikten ”KRONOFOGDEN” fräser han med svavelosande versaler i 77 strofer historien om KRONOFOGDEN, som får idén att städsla en piga för att leda en dräng runt i ödemarkerna i en töm om halsen. KRONOFOGDEN låter drängen förkunna de 17 paragraferna ur lappmarksreglementet om överhetsförståndet– svår och lång – för nybyggarna på lappmarksvidderna tills skumdånsforsen tar livet av honom.

År 1981 gav Bo Johansson i samarbete med Sune Jonsson ut diktsamlingen

”Om sommaren, om hösten, bittida, sent”. Sune Jonsson skrev i förordet om myrodlingarna som ett försök att utöka byarnas areal av inägojord med hjälp av konstgödsling. Mobiliseringen av jordreserverna innebar att 600 000 hektar myrjordar odlades upp i Västerbottens inland på kort tid. Därtill fattade Bo Johansson pennan och skrev dikten P.J.R.

Alla karlarna kvinnofolka och barna

gick ifrån mitt i brådadste potatissättningen

och for och ställde sej utanför bron

på byåldermansgården

högtidliga och ängsliga

som inför ett husförhör

Den berömde jordbruksforskaren

och hyllade folkbildningsmannen

var kommen på besök i byn

Han kom och ställde sig bredbent därpå bron

och höll en ändlös konstgödselpredikan

om superfosfat och kaligödning

med mer än fördubblade skördar

”till exempel av stormogulhafre”

och med vinster ända upp till

etthundrasjuttiotvå och femti per hektar

Ju längre han prata

ju rödare vart han oppi öga

och han hördes över hela byn:

”Under mina resor i detta Norrland

har jag sett baksidorna

av den svenska mark- och skogshushållningen

så nedstämmande som om man hade fått se

baksida av själva livet!

När de frostbärande stora myrkomplexen

blivit utdikade och förvandlade

till gräsbärande marker

med ett förbättrat klimat

då kommer denna socken förvisso

att på alla sätt te sej

ofantligt mycket rikare och vackrare

än vad den gör idag”

”Kom ihåg att det är moralen

det kommer an på

och inte politiken

Den som till äventyrs tror

att politiken kan förändra människan

till något bättre

han låter sej omtöcknas

Nej – det är den kunskapsförädlade människan

som förädlar och förmerar

också markens skördar -

och minns att arbetet med jorden i sin tur

utvecklar och fullkomnar personligheten!”

Och så gav han dem till sist orden

som gjort honom berömd över hela landet:

”Småbruk! Oändligt dyra ord!

Du famnar allt!”

Bo Johansson tar ställning. Han bor i sitt språk. Hans dikt andas närvaro och empati:

”Oken skaver

på mänsklighetens axlar

Ord och språk

måste lastas om”

Bo Johansson använder sitt skarpa intellekt, sin vassa penna och sin versrytm:

Läget

Tidens flykt

obemannad

oskrivna sidor

kvävda frågor

strypta överblickar

andnöd…

Rubriker reser ragg

visar tänder

slipar knivar

gömmer sig döda

bland soporna

De som aldrig

fick ge namn

äger ingenting

inte ens sig själva

Om vi vill nå en förståelse av vad språk är, bör vi lyssna till vad som sker då det används i sitt skapande uttryck, i diktningen. Det är i tänkandets dialog med dikten och diktarna som språket kan bli till en levande erfarenhet.

Jag ser fram emot Bo Johanssons diktsamling ”Minnesrum”, som utkommer under hösten 2012

Lilian O. Montmar