Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi av Édouard Glissant

aug062012

Skrivet av Viola Bao

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Ingenting är sant. Allting är levandeCongrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska kulturtidskrift Présence Africaine, vilken grundats nio år tidigare med syftet att skapa utrymme för de svarta rösterna i Frankrike och uppmärksamma det som uppfattades som en i det dåtida Europa marginaliserad afrikansk kultur. I Sorbonneuniversitetets stora hörsal sammanstrålar svarta intellektuella storheter som Aimé Césaire, Frantz Fanon, Richard Wright, Léopold-Sedar Senghor och James Baldwin; men även vita författare och tänkare, däribland Jean-Paul Sartre, Albert Camus och André Breton. Alla samlade för att diskutera Négritude och den svarta kulturens framtid. 

Här är även den martinikanske poeten och filosofen Édouard Glissant på plats, vid tiden fortfarande student vid Sorbonne där han studerar filosofi och historia. Född 1928 och uppvuxen på den franska kolonin Martinique i Karibien, flyttade han till Paris 1946 och skulle snart komma att skriva för bland annat Revue francaise och Alioune Diops Présence Africaine. Hans egna tankar kring kolonialt motstånd och postkolonial identitet skulle senare leda honom till en uppgörelse med den martinikanske föregångaren och fadersgestalten Aimé Césaire, samt avståndstagandet från den négrituderörelse som fick sin allsidiga exponering under kongressen i Paris hösten 1956.

I några passager ur den på Glänta Produktion i år utkomna ”Relationens filosofi”, Glissants sista avslutade verk innan sin bortgång i fjol, utvecklas och nyanseras hans relation till bland annat négrituderörelsen. Mot slutet av boken redogör han för minnesbilder av och reflektioner kring den historiska kongressen 1956 och publicerar också en mycket vacker och personlig nekrolog över den år 2008 bortgångne Césaire.

Miquel BarceloI några stycken återfinner vi en underliggande förståelse för de äldre generationernas strävanden efter frihet från förtryck och en sympati med deras pionjärgärning i den historiska situation vilken de var en del av; även om Glissants egen kamp mot kolonialism skulle innebära ett avfärdande av den panafrikanska rörelsen till förmån för ett betonande av de mångfaldiga relationerna olika folkslag emellan. Om den första kongressen skriver han: ”...det perspektiv som föreslogs av var och en, ansvar och solidaritet, som dittills inte varit givna, kunde nu delas. Därifrån växte den allmänning som snart skulle bli lika berömd som överanvänd, fram: enheten i skiljaktigheten.” 

Detta ”enheten i skiljaktigheten” är någonting ambivalent, eftersom den i négrituderörelsens tappning skulle komma att grundas på det Glissant ansåg vara en enhet i hög grad konstruerad på samma rigida föreställningar om sluten nationell och etnisk identitet som de totalitära kolonialmakterna använt sig av; här en monolitisk fetischering av svarthet. Han pratar om vikten av att tänka bortom reduktionistiska dualismer, att en dogmatisk identitetspolitik som försöker skriva fram ett gemensamt och homogent afrikanskt ursprung är ett fatalt kolonialt arv. De västerländska tankestrukturerna har genom smidigheten i sina systematiseringar verkat hand i hand med de geografiska erövringarna, och trots att kolonierna nu har befriats från kolonialmakternas styre är de fortfarande underkastade de västerländska tankesystemen, vars destruktiva verkningar ännu syns klart och tydligt i de afrikanska länderna.

I ”Poetique de la Relation” från 1990 skriver han: ”Under en historisk period på mer än två sekler har [de invaderade folken] varit tvungna att bekräfta och övervinna sin identitet i en kamp mot de identifierings- eller negeringsprocesser som erövraren initierat. Om nationen i Väst först och främst är en ’motsats’, blir de koloniserade folkens identitet i första hand en ’i opposition mot’, det vill i princip säga en begränsning.” Själv utvecklar Édouard Glissant en egen postkolonial filosofi, skiljd från Aimé Césaires Négritude, starkt influerad av Gilles Deleuze och Félix Guattari som Glissant bekantar sig med på 70-talet och från vilka han hämtar flera viktiga begrepp till sitt eget omfattande och säregna begreppsbygge. Precis som hos Deleuze verkar filosofin hos Glissant inom en livssfär där den i slutändan är oskiljbar från hans estetik och politik. Han förespråkar precis som Deleuze ett subversivt tänkande som ska omskapa vår verklighet och våra subjektsuppfattningar. 

BokenMed sin Relationsfilosofi avser Glissant en bejakande och mångfaldig typ av identitetsskapande, som tar vara på de disparata och ständigt föränderliga relationerna till andra och till den omgivande världen. Ett tänkande kring identitet som inte artikulerar sig i kraft av påbjudna motsatser; en identitet utan rot, som möjliggör fortgående omvandlingar. Från Deleuze och Guattari lånar han begreppet Rhizom, ursprungligen en biologisk term betecknande ett system av rötter som sprider sig under jorden, som ej har någon stam och därför är svår att utrota. Glissant menar att vi måste släppa föreställningen om rena ursprung och konsistenta identiteter, föreställningen om ursprunget som en singulär rot, och träda in i ett rhizomatiskt tänkande, ett tankens kringdrivande.

Detta i motsättning till Aimé Césaires négritude som ur restaureringen av en förtryckt tradition, ett ursprung – traditionen som linjärt projekt: en rot – försöker övervinna den koloniala och postkoloniala alienationen. För Glissant är det viktigt att se att den koloniala erfarenheten har format oss, att det ej blott är ett förtryck utan en produktiv händelse. Den poetiska visionen ligger delvis i att läsa det förflutna som en produktiv fragmentering, en vision av traumat som producerande mening, identitet och även skönhet.

Glissant själv, uppvuxen på Martinique bland de Karibiska öarna, vittnar gärna om de produktiva kulturella, språkliga och etniska korsbefruktningarna på sin hemö, där det aldrig funnits någon ursprungsbefolkning eller någon uppfattning om en homogen nationell identitet. Språken, kulturerna och traditionerna har där uppstått som ett resultat av de många kreativa mötena och krockarna mellan olika folkslag, vilka där kommit att sammanträffas i spåren av kolonialiseringen. Den processuella sammanblandning som har ägt rum i Karibien erbjuder ett alternativt tänkande kring subjekt och identitet: det Glissant kallar kreolisering. Denna process karaktäriserar han sålunda:

Kreolisering är inte en oformlig (uniform) blandning där var och en går förlorad, utan en rad häpnadsväckande upplösningar, vars föränderliga maxim lyder som så: ”Jag förändras, genom utväxling med andra, utan att förloras eller förvanskas.” En maxim vi ofta måste foga oss efter, och alltid erbjuda. 

Det som avses här är en typ av dynamiskt och föränderligt identitetsskapande, vars resultat svårligen kan förutses. Att ge sig hän åt denna omvandling är att uppgå i Relationen, där man inte talar om den Andre, utan om de Olika – les différents. ”De olika pulvriserar ostracismen och rasismen och deras monogonier.” När vi har transcenderat tänkandets fastlåsta kategorier och öppnat upp oss mot olika former av blivanden kommer ingenting att förbli sig likt: ”Tvärtom tränger vi nu in i en oändlig detalj, och kan därmed överallt förnimma mångfalden, som saknar omfång och är tilltrasslad och oförutsägbar. Gårdagens avgränsade civilisationer bildar nu oändligheter av kulturer.” Detta ligger mycket nära Deleuzes tänkande kring positiv skillnad, som hos Glissant blir nyckeln till en postkolonial utopi, en gränslös värld där ingen detalj är översättbar och där inget centrum existerar: det han kallar total-världen, eller Le Tout-monde. En totalitet som är motsatsen till totalitär.

Detta alltså långt från den ”universalism” som ett utsträckande av partikulära (västerländska) värden; att ingå i Relation i total-världen är en rörelse som alltid primärt är relaterande. Någon total relativism med identitetslöshet som följd är det dock inte frågan om; Glissant återkommer ständigt till platsens betydelse, upprepar ofta att platsen är incontournable (ofrånkomlig). ”Tänk med världen, agera lokalt.” Detta tar i texten bland annat sitt poetiska uttryck i alla de pikanta växt- och platsnamn som resonerar med sina platsers unika klang i ”Relationens filosofi”: mangrove, boarengues, acomaträd, zefyrisk mango, mahogny; Bezaudin, Vauclin, Pelée, Rocher du Diamant.

Gårdagens avgränsade civilisationer bildar nu oändligheter av kulturerPlatsens och detaljens vikt kopplar Édouard Glissant till sin estetik. Han förespråkar en slags dunkelhetens poesi: ”Därför tilltalas vi av att diktens förevändningar förblir dunkla: alla drar sig för att ge den en slutgiltig klarhet, den all-skådande dikten gör inte anspråk på någon synlig nödvändighet, vilket också de mest vederhäftiga poeter menar.” Han ligger här nära en modernistisk estetisk tradition, och tar ofta upp Rimbaud som förebild. I Glissants estetik är klarheter och dualistiska uppdelningar delar av en reduktiv verklighetstillägnelse som i slutändan alltid innebär våld. Han beskriver i de inledande styckena till ”Relationens filosofi” den historiska uppkomsten av dessa ”realistiska” berättarstilar som ett syndafall; poetens uppgift är att upplösa världens illusoriska klarhet och öppna upp våra ögon för den minsta och oändliga detaljen. Vi ser hur filosofin och politiken möter estetiken här. Och poesin genomsyrar hela ”Relationens filosofi” från början till slut. Glissant blandar personliga minnesbilder med svindlande aforismer, måleriska naturskildringar med abstrakta filosofiska spekulationer. Men inte ens de mest programmatiska och begreppstäta passagerna är fria från den poetiska vision som genomsyrade allt Édouard Glissant skrev. Översättaren Christina Kullberg skriver i sitt förord till utgåvan: ”Relationens filosofi består av transformationer som suggererar fram bilden av total-världen”. Och så är det väl: den gränslösa och vindlande texten framsuggererar bilden av det budskap den bär på. Om man vill vara brutal: formen blir en manifestation av innehållet; fast dessa bipolära kategorier med sina klara gränsdragningar skulle väl Glissant aldrig ha gått med på.

Man har på senare år kunnat röna ett växande intresse för Édouard Glissant, som fram tills nu varit tämligen okänd i Sverige. Det är först i år det ges ut översatta verk i sin helhet. Tidigare i år gav Elisabeth Grates förlag ut diktcykeln ”Les Indes” från 1955, på svenska Indiorna, en mycket fin liten diktcykel om de stora upptäcksresorna och deras fatala konsekvenser. ”Relationens filosofi” (på franska ”Philosophie de la relation”) utkom i Frankrike 2009, den andra delen i en estetikserie vilken 2006 inleddes med ”Un nouvelle région du monde” och vars tredje del förblev oavslutad.

friheten är inte bara mänsklig”Relationens filosofi” är en mycket vacker skrift. Till skillnad från sina martinikanska föregångare Aimé Césaire och Frantz Fanon blir Édouard Glissant aldrig polemisk i sina texter. Här finns förutom en redan nämnd nekrolog över Césaire, i vilken Glissant fördjupar synen på vännens författarskap och poetiska-politiska gärning, också en dikt tillägnad Mahmoud Darwich. I en inledande minnesteckning beskriver Glissant hur han med sin son försöker hitta sitt barndomshem i Bezaudin i Martinique bara för att finna att platsen är igenväxt, att det bara finns tät vegetation där familjens hus en gång stod. Historien illustrerar myten om det intakta ursprunget, och på detta sätt glider texterna in i varandra. När han skriver om négrituderörelsen är det för att uttrycka sin sympati med den. Om kongressen 1956 skriver han: ”Dessa var världsavgörande ögonblick, liksom vissa ögonblick är livsavgörande: flyktiga oföränderligheter, som stöttepelare för det som har förändrats med oss och som inspirerar oss varje gång.” Kapitlet om Aimé Césaire är en hyllningstext där Glissant ger uttryck för sin beundran och aktning för sin landsman. Han skriver: ”Aimé Césaires poetik härrör ur vulkaner och utbrott, sliten ur medvetandets tilltrasslingar, genomkorsad av det svarta lidandets okuvliga svall, ibland tillsammans med källvattnets överraskande ömhet, och överallt stoj av glädje och upprymdhet.”, en vacker formulering som också visar på hur nära deras konstnärskap trots allt låg varandras.

I Christina Kullberg och Johan Sehlbergs otroligt väl utförda översättning möts vi i ”Relationens filosofi” av en komplext spunnen väv av etnologi, filosofi, estetik; och allt sammanstrålar i Glissants total-värld, där allt relaterar till och är en del av varandra. Också relationen mellan texten och läsaren blir en relation i egen rätt; vi kan inte helt begripa textens moduleringar och poetiska vindlingar, ibland fastnar vi vid formuleringar vars dunkelheter tycks öppna upp för mångfaldiga typer av mening, men vi kan välja att förhålla oss till texten och låta den omvandlas i vår läsning och i läsningen omvandla oss.

Viola Bao

Källa

Édouard Glissant
Relationens filosofi – omfångets poesi
Översättning: Christina Kullberg och Johan Sehlberg
Glänta Produktion