Tre som lämnade elfenbenstornet

aug052012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Barbara Tuchman Foto från WikipediaPublish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner och högt anseende. En ung dynamisk dramalärare var mycket uppskattad av alla som tog hans kurser. Men han hade inte publicerat något, i varje fall inte på länge, och bilan hängde över honom. Jag minns inte om han lyckades få in någon uppsats i en akademisk tidskrift eller om han fick gå, trots att han var en utmärkt föreläsare och engagerad handledare. Jag kom att tänka på honom när jag läste om en historiker som valde att slå in på andra vägar än den akademiska. 

Två av Barbara Tuchmans böcker har just samlats i en volym hos Library of America.  ”The Proud Tower” handlar om de trettio år som föregick första världskriget, ur engelsk, fransk och tysk synvinkel, och ”The Guns of August” om den obevekliga nedräkningen under den sista fredsmånaden innan kriget bröt ut. De och 1300-talspanoramat ”A Distant Mirror” är väl hennes mest lästa böcker, men hon skrev mycket mer än så. ”The Bible and the Sword”, om banden mellan England och Palestina, slutar med Balfourdeklarationen 1917. Den var tänkt att bli längre men hon märkte att hon inte kunde hålla en neutral ton i det hon skrev om fortsättningen  fram till statens Israels födelse och lät det gå i papperskorgen. 

I ”The Zimmermann Telegram” berättar hon om ett krypterat meddelande om det oinskränkta ubåtskriget, sänt av den tyske utrikesministern i januari 1917. Man knäckte koden i Whitehall och såg till att Woodrow Wilson fick veta innehållet. Så blev det lättare för honom att övertala isolationisterna att låta USA går med i kriget. I ”The First Salute” handlar det om frihetskriget i Amerika, betraktat mot en europeisk bakgrund. Och i ”The March of Folly” som blev hennes sista bok var hon  inte längre lika angelägen att förhålla sig strikt objektiv när hon beskrev  hur USA gick ner sig i ett moraliskt moras i Vietnam. 

Herbert Cole som tidigare basat  för the National Endowment of the Humanities tar utgåvan från Library of America till utgångspunkt för en uppskattande sammanfattning i The Wall Street Journal av hennes betydelse som populärhistoriker (fast han avviker i sin syn på Vietnamkriget).  När hon tog sin examen på Radcliffe 1933 blev hon godkänd men inte mycket mer, och avstod från vidare universitetsstudier. Hon blev journalist i vänsterpressen, kom med en första bok 1938, gifte sig, fick tre döttrar, och publicerade sin andra (den om Palestina) knappt tjugo år senare. 

Elizabeth Wiskemann kritiserade skarpt Hitler och MussoliniSedan kom de stora verken slag i slag under trettio års tid. Barbara Tuchman skrev aldrig någon doktorsavhandling och blev därmed ingen fackhistoriker begränsad till sitt specialgebiet och sitt universitet. Cole tycks anse att det var bäst så, och lägger ut texten om det allt bredare gapet mellan brett orienterade skribenter, och de esoteriska pecialisterna. Han har lika lite till övers för de ängsligt politiskt korrekta postmodernisterna som för det suddiga modeämnet  ”cultural studies” på dagens amerikanska universitet:

”Is a Ph.D. – the union card for the professorate – a hindrance to approaching history as Tuchman did? Alas, the answer is likely “yes” (…) A few academically trained scholars do survive the tyranny of their doctorates and reach a wide reading audience. But inside the Ivory Tower, where most historians dwell, professors write books, articles, and conference papers for other professors (…) Moreover, professors of the increasingly fragmented humanities disciplines remain, even now, in thrall to race, class and gender studies that have been run through the wringer of postmodern theory.”

Och han kommer med en slutkläm som man kan hålla med om även om skråtänkandet kanske är mindre skarpt på de flesta andra håll än i USA:  ”Not all professors should be writing for a general readership, but more should try.” 

Det finns många paralleller till detta. Elizabeth Wiskemann som var född 1899 i Kent – hennes far var en invandrad tysk köpman - läste i Cambridge och lade fram en avhandling om Napoleon III, fick ett gott betyg av den ene bedömaren men ett uselt av den andre som inte gillade att kvinnor tog sig in  på den akademiska banan. Hans låga värdering övervägde, och i stället för sin förväntade Ph.D. fick hon det lägre M.Litt., och en livslång aversion mot allt akademiskt (hon kom senare att få ett hedersdoktorat). 

Dorothy Thompson 1920 Foto från WikipediaI stället drog hon vidare till Berlin på hösten 1930, blev god vän med alla utrikeskorrespondenter där och började bevaka vad som hände i Tyskland för New Statesman. Det gjorde hon så effektivt att Gestapo kastade ut henne under olympiasommaren 1936 (samma sak hände amerikanska Dorothy Thompson, utrikeskorrespondenten som en tid var gift med nobelpristagaren Sinclair Lewis och som var en väl så bra skribent som sin man - så var det också med stjärnreportern Martha Gellhorn, en av Ernest Hemingways fruar). Hon fick i uppdrag av The Royal Institute of International Affairs att undersöka Sudet-frågan. Det blev hennes första bok, ”Czechs and Germans”. Den kom 1938, och året därpå följde ”Undeclared War”, om tyska krigsförberedelser på kontinenten.

Efter krigsutbrottet flyttade hon över till Schweiz, anställdes officiellt som pressattaché vid den engelska legationen i Bern men bevakade bakom den fasaden vad som hände i både Tyskland och i de härtagna länderna och rapporterade om det hemtill London. Efter kriget återvände hon till journalistiken, blev korrespondent i Rom för The Economist, och skrev böcker om Italiensk nutidshistoria, bland annat ”The Rome-Berlin Axis” om banden mellan Mussolini och Hitler, ”Germany´s Eastern Neighbours” om den förändrade Europakartan, och en krönika om Neue Zürcher Zeitung, en tidning där hon ibland medverkade. 

Och hon förtröttades inte som pensionär. På sextiotalet kom bland annat ”Europe of the Dictators” som hon dedicerade till en annan stor historiker, Alan Bullock, memoarerna ”The Europe I Saw”, och ”Fascism in Italy”. ”Italy since 1945” kom postumt 1971. Tidigare det året hade hon valt att inte längre leva sedan hon blivit blind. Under sitt växlingsrika liv hade hon skaffat sig en stor vänkrets. Richard Hughes hade stor nytta av hennes kunskaper om den tidiga nazismen när han skrev sin dubbelroman ”The Fox in the Attic” och ”The Wooden Shepherdess”. I hans väldiga arkiv, nu i the Lilly Library i Bloomington, Indiana, finns korrekturremsorna till en av hennes böcker, och deras intressanta korrespondens.

Valfrid Palmgren. Foto Ferdinand Flodin via WikipediaBarbara Tuchman och Elizabeth Wiskemann hann med många böcker och fick stora läsarskaror. Om de fått högsta betyg på sina tidiga akademiska försök hade det blivit annorlunda. Vetenskapen hade tillförts smala studier som specialister läst, men knappast andra. Att misogyna manliga akademiker gjort livet surt för sina kvinnliga kolleger var förhoppningsvis vanligare förr än nu. Valfrid Palmgren var en energisk studentska i Stockholm där hennes far hade grundat en privatskola. Hon doktorerade i romansk filologi och sökte därpå tjänst på Högskolan, och blev förbigången av en sämre meriterad men manlig kollega. 

Så gick den akademiska världen miste om en duktig forskare. I stället tog hon sig kring förra sekelskiftet över till USA och blev expert på amerikanska folkbibliotek, kom hem och reformerade de svenska, flyttade till Köpenhamn sedan hon gift sig med en dansk professor Munch-Petersen som var expert på havsbottnens förändringar i Östersjön, och fick flera söner. Gustaf som var den yngste dog ung men hann bli en modernistpionjär. I trettio års tid undervisade hon svenska på Köpenhamns Universitet och sedan lika länge på Danmarks Lærerhøjskole, gav ut ett svensk-dansk-svenskt lexikon som länge var standardverket, och den användbara ”Farlige ord og lumske ligheder mellem dansk og svensk”.

Tre tuffa damer som kastade sig ut i livet i stället för att dröja sig kvar i elfenbenstornet. 

 Ivo Holmqvist