Den ryska poesins ”tredje våg”: före, under, efter

jul312012

Skrivet av Carsten Palmer Schale

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Aleksandr Pusjkin av Orest Kiprenskij 1827 Wikipedia1834 hävdade Nikolaj Gogol att den ryske poeten Alexandr Pusjkin var en ”extraordinär och kanske unik manifestation av den ryska andan: detta är en rysk man i sin fulla mognad. /.../ I honom har den ryska naturen, den ryska själen, det ryska språket, den ryska karaktären funnit sin spegling av sådan renhet, att bara ett landskap kan uppnå detta, reflekterat på den konvexa ytan av ett förstoringsglas ”(min översättning över engelskan). Och även om det i Ryssland under 1800-talet mest handlade om stora epiker (Turgenjev, Lermontov, Tolstoj, Dostojevskij) kunde sekelskiftet välkomna en återfödelse av den ryska poesin, och ett nytt erkännande av att denna var den verkliga bäraren av nationens språk, anda och essens.

De två första decennierna av 1900-talet har också fått epitetet ”den ryska poesins silverålder” i kontrast till Pusjkins guldålder. Under denna silverålder ersatte i hög grad poesin prosan som den ledande litterära genren, och bildade läsare kunde notera en skiftning från dekadent poesi över symbolism och akmeism till futurism. Även om de flesta ”poetiska rörelser” under denna tid måhända kan betraktas som efemära, så var de bästa alstren av de bästa poeterna långtifrån det. Exempelvis debuterade då ovedersägliga storheter såsom Anna Akmatova, Alexander Blok, Vladimir Majakovskij, Osip Mandelstam, Boris Pasternak och Marina Tsvetajeva (en av mina absoluta favoriter).

Och även om de flesta av dessa poetiska röster förtrycktes under 1930-talet (Zjdanov et consortes satte stopp för dem) levde deras poesi i allra högsta grad vidare: memorerade, från hand till hand vidareförda, reciterade i lägenheter. För 1900-talets ryska läsare (och de är/var många!) fungerade sålunda bl.a. de nämnda storheterna som signaler och tidsmarkörer. De grymma öden som drabbade alltför många av dessa poeter – Majakovskij och Tsvetajeva begick självmord, Akmatova och Pasternak trakasserades och Mandelstam dog i ett fångläger – fick symbolisera den ångest som en hel nation åtminstone implicit led av. Deras poesi representerade därför inte bara nationens själ – den var i många stycken nationens själ.

Mellan 1930 och fram till Stalins död 1953 dök knappast någon ny poetisk röst av karat upp (jfr för övrigt här med den ryska suprematismen inom konsten). Men i.o.m. det s.k. ”tövädret” i Sovjet under mitten och slutet av 1950-talet bröt en ny generation fram med full kraft: Bella Akhmadulina, Josef Brodsky, Jevgenij Jevtusjenko, Andrej Voznesensky. De skapade s.a.s. en litterär brygga mellan 10- och 20-talisterna och vad som komma skulle – och alltså redan var på väg. Förenklat uttryckt kan man t.ex. hävda att Voznesensky var lärjunge till Pasternak och Brodsky till Akmatova. De var alla – med sovjetiska mått mätt – individualister, och för publiken stod de för yttrandefrihet, politisk och personlig egenart och som icke-lierade med partiet. De framstod som större-än-livet-figurer, men var lika mycket språkrör för ”vanliga” generationskamrater. Kort sagt var de universella med personliga idiom.

Bella AkhmadulinaDessa sovjetryska poeter var dessutom de första att ta kontakt med och bli influerade av amerikansk Beat-poesi. Jevtusjenko, Voznesensky och Akhmadulina kom till USA i början av 1960-talet och alla återvände berikade av sina amerikanska kollegor (och, vice versa; men detta är en annan historia). Det är för övrigt och naturligtvis ingen sensation, att dessa betydande ryska poeter inte minst – i sin romantiska del – påverkades av den amerikanska Beatgenerationens anti-instutionalism.

Efterhand, när en ny kylig period, ledd av Bresjnjev, inleddes i Sovjet, hamnade emellertid även dessa poeter i tillfällig offentlig asyl. Även publiken tenderade att ”glömma bort” dem. Men. De levde vidare hos ”eliten av läsare”, i zamisdatlitteraturen och de litterära lägenheterna ute i storstadsytterområdena. De fick också en sort renässans i bredare mening i.o.m. Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. De fick då, kan man uttrycka det, symboliska roller som ”frihetskämpar”.

Kortfattat uttryck kom sedan 70-talet. En ny, mycket begåvad generation, trädde fram. Men inte på scenen. Man sysslade s.a.s. med kammarmusik där de stora föregångarna sysslat med symfoniorkestrar. Det är denna generation som ibland kallas den nya ryska poesins tredje våg.

Men hur kom då denna nya, sovjetiska 70-talsgeneration igång? Delvis som förr. Man träffades i litterära salonger och publicerades i underground-tidskrifter. Man spreds från hand till hand och från mun till mun. En del av de bästa publicerades i den amerikanska antologin The Blue Lagoon Anthology of Modern Russian Poetry genom Universitetet i Texas försorg. Detsamma hände även i staden Peredelkino utanför Moskva och vid semiotikinstituionen på Taru-universitetet i Estland. Fr.a. ”höll man sig dock undan” från det officiella litterära kretsloppet. Det skapades med andra ord en sorts icke-publicerad poesi som fick spridning på både vägar och avvägar. Likafullt slank några igenom både den offentliga och den egna censuren – men till ett mycket högt pris. Ett kardinalexempel är Alexander Eremenkos ”Tolv år i litteraturen”.

Anna Akmatova 1924Åter ett annat sätt att ”komma ut” var genom s.a.s. semipermeabla översättningar: man ”översatte” allt från Shakespeare till randrepublikernas författare i en anda besjälad av implicita kommentarer. Främst i ledet av dessa poeter var de s.k. konceptualisterna – t.ex. ”Adamisterna”. Ändå. Runt 1980 befann sig den poetiska scenen i Ryssland (Sovjet) i ett kristillstånd. ”Palatskulturen” stod mot ”Underground”-kulturen. Gamla, dästa, mästare mot yngre genier. Likafullt fanns det broar, över mörka vatten, mellan äldre giganter och yngre blivande sådana. Inte minst framstod detta relativt klart i ett nummer av Literaturnaia Gazeta från 1984. Inte utan problem – dock: t.ex. skrek den gamle Jevtusjenko åt sina yngre kollegor, under en gemensam uppläsning: ”disko-hippies”, och slet mikrofonen från några av dessa. Ett sorts möte var emellertid i sin linda, och snart bröt den yngre och mindre självcensurerade gruppen fram med större kraft. ”Almanackan” Metropol lyckades för övrigt, efter hand, att något försona de äldre mästarna med de yngre och blivande. Det visade sig också, att exempelvis Bella Akhmadulina ofta var mer poetiskt kontant med de yngre än med en del av sina äldre kollegor.

Hur skall man – givet dessa delvis paradoxala förhållanden – då kunna skilja ut och klassificera det nya mot bakgrund av det gamla eller äldre? Måhända genom den yngre generationens starkare dragning till ett ”Jag” (Aizenburg, Gandlevsky, Isrenko, Kibirov, Krivulin, Pepperstein, Origov, Shcherbina, Schvarts, Turkin osv.) Vidare hade man lättare för publika framträdanden än de tidigare generationerna – dvs. för vad vi på svenska ev. skulle kalla spoken word. Själva poängen, som jag ser det, handlar annars om ett mer djupgående språkuppror; ett uppror mot det korrupta, byråkratiska, offentliga språket. Existens och personlig erfarenhet vänds mot en tidigare mer allmän och universell idé. Vidare har dessa poeter fått tillnamnet ”monologa”, i motsats till tigare poeters representativa ideal (även om undantag i alla generationerna naturligtvis finns). Semiotiker som Lotman och Uspensky har påpekat tyngden av en slags ”sociologisk mytologi”, vari ironin och medvetande-närvaron är viktigare än tidigare. Samtidigt finns en intressant koppling till samtida amerikanska poeter (Padgett, Berrigan, Coolidge) och ”pop-konstnärer” såsom Warhol och Lichtenstein.

Variationen avseende temata och form är dock och slutligen enorm. ”Viet” är inte förpassat till historien; de lingvistiska experimenten är många. Starka länkar till tidigare generationer lever. Egentlighet och experiment står mot varandra. Historia och nutid. Individ och kollektiv. Så skilda poetiska röster som Kavafis, Dylan Thomas och Rilke stämmer in. Och så vidare.

Alekander BlokNu – år 2012 – ser – för att göra ett långt hopp – situationen lite annorlunda ut. Mellan åren 1990-2005, åtminstone, såg den tredje vågen ut att försvinna – utan att någon fjärde dök upp. Saken var den, att de stora och betydande tidskrifterna (Novyi Mir, Okiabbr, Druzhba narodov, Literaturnaja Gazeta osv.) nu istället tog sig an mycket av det som tidigare aldrig fick plats i offentligheten: Pasternak, Solzjenitsyn, Bulgakov). Under denna (i ordets djupaste mening) åter-hämtning, fick med andra ord den tredje vågen ett visst avbrott – utan att dö ut. Men det är först sedan 2006, eller så, som jag ser det, som de nygamla modernisterna och postmodernisterna fått en renässans – och påfyllnad. Nu lever s.a.s. Akmatova, Jevtusjenko, Shcherbina (från de tre vågorna efter Pusjkin) sida vid sida – och ytterligare berikade av en fjärde eller femte generation. Sedakova ser jag personligen som en sammanhållande länk.

Och vad om framtiden? Det är mycket svårt att säga något om detta. Dock är naturligtvis alla ryska konstnärer idag i mycket tätare kontakt med den internationella scenen – och vice versa.

Likafullt lever den första, andra och tredje vågen vidare. I egen rätt – och med all rätt.

I denna komprimerade text skall jag nu därför avsluta med några exempel från alla tre vågrörelserna. Men först själva utgångspunkten.

Aleksandr Pusjkin:

Stormen med dis täcker himlen

Virvlande snökaskader;

Än som ett djur den ylar,

Än den gråter som ett barn,

Än på det slitna taket

Prasslar den plötsligt med halmen,

Än, likt en senkommen vandringsman,

Den knackar på vår fönsterruta.

(Ur Vinterafton)

Exempel från första vågen: Achmatova och Majakovskij:

Anna Achmatova:

Inledning

Det var tiden då bara den döde log,
lycklig i gravens frid.
Och som en tyngd utan vikt och värde
hängde staden Leningrad
i sina fängelsers kedjor.
Vansinniga av all plåga
vandrade bataljoner av dömda,
och lokomotivens visslor
sjöng avskedets korta sång.
Över oss stod dödens stjärnor
och oskyldigt vred sig Ryssland i kramp
under blodiga stövlar,
under polispiketernas däck.

(Anna Achmatova, Dikter. Lind & Co, 2006. Översättning och kommentar av Barbara Lönnqvist.)

Vladimir Mayakovsky av Alexander Rodchenko 1924Vladimir Majakovskij:

Om det där

Därborta
från tullen
kommer en liten man.
Hans steg blir snabbare och snabbare. ( … )
Han kommer närmare.
Ansiktet är ungt och skägglöst.
Men det är inte Jesu ansikte.
Det är för ungt
för ömt.
Det kommer närmare nu,
det är en ungkommunist.
Utan mössa och päls.
I benlindor och trenchcoat.
Han knäpper sina händer
som en evangelist.
han gestikulerar som om han höll tal om nåt.  ( … )
Snön är som vadd.
Han vadar i vadd.
Guldgnistrande vadd ( … )
Bländad av ljus gick gossen vidare.
Han gick,
men plötsligt -
han står.
I siden-
händerna -
stål.
Solens brinnande öga såg ner
på snön som sopat igen hans spår.
Det knastrade till när snön knäckte hans ben -
För vem?
Och varför?
Och vem förstår?

(Ur Vladimir Majakovskij, Om det där, Bokomotiv, 1980. Översättning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeltd. Omslag och illustr. av Aleksandr Rodtjenko.)

Exempel från andra vågen: Voznesensky och Jevtusjenko

Andrej Andrejevitj Voznesensky (ryska: Андре́й Андре́евич Вознесе́нский), född 12 maj 1933 i Moskva, död 1 juni 2010 i Moskva, var en rysk poet och sångtextförfattare.

Tillsammans med Jevgenij Jevtusjenko räknas han till de ledande ryska poeterna i efterkrigstiden. Efter att en brand förhindrade honom att avlägga examen i arkitektur 1957 och på Boris Pasternaks inrådan, debuterade han som poet. Hans första verk "Mastera" publicerades 1959 och samma år kom dikten "Goja". Året därpå kom hans två första diktsamlingar Mosaikk och Parabola. Han har därefter utgivit flera diktsamlingar. 1979 fick han en statlig utmärkelse för sin poesi.

Han har också skrivit sångtexter, däribland Alla Pugatjovas största hit "Miljoner rosor" med musik av Raimonds Pauls.

Jevgenij Aleksandrovitj JevtusjenkoJevgenij Aleksandrovitj Jevtusjenko (ryska: Евгений Александрович Евтушенко), född 18 juli 1933 i Zima, är en rysk författare och poet.

Jevtusjenko studerade gick författarutbildningen vid Gorkij-institutet 1951-1954. På 1960-talet var han en estradpoet. 1967 upptogs han i det sovjetiska författarförbundets presidium. Han bor idag delvis i USA och har även producerat program om poesi för rysk TV.

Jevtusjenkos dikter och böcker innehåller ofta kritik mot det byråkratiska och stelbenta sovjetsystemet samtidigt som han försvarar sin tro på kommunismen. Hans självbiografi Bekännelser av ett sovjetseklets barn (på svenska 1963) är ett exempel på detta. Jevtusjenko tillbringade även mycket tid på Kuba och förälskade sig i den kubanska revolutionen vilken han också har skrivit mycket om.

Dmitrij Sjostakovitj använde fem av Jevtusjenkos dikter i sin symfoni no.13 "Babij Jar".

Andrej Voznesensky:

En miljon röda rosor (första versen)

Det var en gång en konstnär som hade ett litet hus och målardukar,

men han älskade en skådespelerska som älskade blommor.

Då sålde han sitt hus och sina tavlor,

och för alla pengarna köpte han ett helt hav av blommor.

En million, en million, en million röda rosor

ser du från ditt fönster, från ditt fönster, från ditt fönster.

Den som är förälskad, den som är förälskad, den som är förälskad och det på allvar

kommer att för din skull förvandla sitt liv till blommor.

(En av flera versioner; jfr även Bulat Okudzjava m.fl.)

Andrej Andrejevič VoznesenskyJevgenij Jevtusjenko:

Babij Jar

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.

Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Jag känner skräck. Jag är med ens

så gammal som hebréerfolket.

Det är som vore jag en jude själv.

Jag vandrar genom forntidens Egypten.

Jag dör, fastnaglad vid ett kors,

och jag bär ännu spår av spikarna.

Det är som vore jag Dreyfus.

Kälkborgarna har angett mej och dömt mej.

Jag står förvirrad, smidd i bojor,

bespottad, hetsad och förtalad.

Små damer i brysselspetsar sticker mej

i ansiktet med sina parasoller.

Det är som vore jag en pojke i Bialystok –

det flyter blod, blod flödar över golven.

På krogen hetsar demagogerna;

de stinker av vodka och lök.

Jag sparkas av stövlar, i vanmakt.

Förgäves tigger jag om nåd hos bödlarna.

Och skränande: ”Slå judarna och rädda Ryssland!”

misshandlar en mjölnardräng min mor.

Det är som vore jag Anne Frank – så spröd

och genomskinlig som en kvist i april.

Jag älskar. Jag behöver inga fraser.

Allt som behövs är blickarna som möts.

Så föga man kan se. Så få är dofterna.

Förbjudna är oss trädens blad och himlen.

Men mycket, mycket återstår – vi kan

i rummets mörker omfamna varandra.

”Är det någon som kommer?” Nej,

ängslas ej. De ljud du hör är vårens.

Så kom till mej. Så räck mig dina läppar.

Är det någon som bryter sig in?

Nej, det är de sista

isarna som går upp.

 Marina Tsvetajeva

Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.
Jag står med blottat huvud
och känner hur jag sakta grånar.
Jag själv är blott ett ljudlöst skri
över de tusenden som vilar här.
Jag är var pojke som blev skjuten här.
O ryska folk, mitt ryska folk, jag vet
att du i djupet av din varelse
är internationellt. Men alltför ofta
har män med besudlade händer
brukat ditt rena namn.
Jag känner mitt hemlands godhet.
Hur vidrigt då att judehatare
djärvts kalla sej stolt
'Det ryska folkets förbund'!
I mej finns intet
som kan glömma detta!'

Må Internationalen ljuda

som en dånande fanfar

när jordens siste judehatare

lagts i sin grav!

I mina ådror flyter intet judiskt blod.

Men de som hatar judar

hatar mej

krampaktigt i sitt hat

som vore jag en jude själv.

Och därför

är jag en äkta ryss!

(1961, översatt till svenska av Hans Björkegren)

Exempel från tredje vågen: Druk och Kibirov

Vladimir Druk

The Barely There Man

This poor wretch's soul barely clings to his body,

He barely gets up in the morning for work,

He barely gets home after work in the evening,

And barely gets on with his wife when he's home.

They barely had children, who are barely there,

And silently pee on the carpet that's pale.

One day he decided to jump off a ledge,

And obviously just barely made it, poor wretch.

(översatt av Julia Druk)

Olga SedakovaTimur Kibirov

Text-Message Conversation 

— …Thanks, I'm very flattered.
But I'm afraid the poems I'm writing now
will disappoint you.
They're very Orthodox.
And you're a famous infidel. (smiley face)

— Not true. I'm a Deist.
And when pressed,
I can remember "Our Father" on the spot,
or even Pushkin's "Anchorites." (smiley face)

— Good for you! (smiley face)
But anyway being a Deist means being an infidel.
Robespierre, for example.

— Mm-hmm. And Wallenberg.

— Uh-huh, and Hitler.
You can heap up as many examples as you like!
Still, the issue is the morality of the Creator,
not His creatures.
To believe in a God
who was "crucified for us under Pontius Pilate"
is practically impossible.
But you can love Him.
And an uncrucified God,
your so-called Supreme Mind,
upon closer examination
turns out to be a cruel and cynical tyrant. 
As for me, an honest 
Captain of the Guard, I'd rather
join the rebellion
with Lord Byron. (smiley face)

— This is a pointless argument.

— Your Deism has a host of causes,
while Theism's just a blankness!
Yet through that gloomy swarm of causes
the light sometimes enchants us!

A single, distant point of flame,
the bush will never burn away!
(smiley face)

(Översatt från ryskan av Jamie Olson)

Olga Sedakova:

Vitaly Rubin Vladimir Slepak Lev Ovsisscher Alexander Druk Yossi Beilin front Natan Sharansky Ida Nudel Alexander LernerAnnika Bäckström skriver:

”Olga Sedakova kom till Stockholm en vecka efter kvartetten. Hon är född 1949. Länge var hon känd endast i en inre krets av poesiälskare. Började publiceras i Ryssland först under 90-talet. Nu har ett urval av hennes dikter givits ut på svenska, Portar, fönster, valv (Wahlströms & Widstrands förlag) i översättning av Mikael Nydahl.

Dikterna framfördes i Stockholm vid tre olika tillfällen. Jag hörde henne hålla ett mättat föredrag om ”Ordet. Ljud och mening.” i det Fria seminariet för litterär kritik på Skeppsholmen i Stockholm. Här var det den filosofiskt och lingvistiskt skolade poeten som talade. Sedakova vill se språket inte bara som ett system av arbiträra tecken för ett bestämt meningsinnehåll – utan också som resultatet av den omedvetna viljans drift att ge uttryck åt någonting obeskrivligt. Något som tar sig uttryck i det ännu ordlösa barnets babblande och joller. Och här kommer poesin till hjälp med att vidga det konventionella språkets gränser. Poesin utnyttjar oförutsedda samband mellan ordens ljud och betydelser.  Klassiska poeter har känt och använt dessa möjligheter.  Och modernismens pionjärer har fortsatt i experiment med fågelkvitter, syrsor och ett språk ”bortom förståndet”. Sedakova nämnde som exempel den ryska poesins portalfigur Pusjkin – följd i dessa hänseenden av bl a Chlebnikov och Zabolotskij.

Följande måndagsförmiddag bjöds vi på en läsning av Sedakovas egna dikter i original och i svensk översättning. Härunder fick vi veta mera om hennes utveckling. Det skedde på Stockholms stadsbibliotek, i det lilla utrymmet för lyrik längs bibliotekets rundade vägg. Sedakovas diktlandskap ligger dämpat och omfattar kristna symboler och traditioner. Detta kan i förstone hålla läsare i vår avkristnade miljö tillbaka. Men ett ställningstagande för kristendomen innebar under sovjettiden självständigt tänkande och mod.

En av dikterna är tillägnad minnet av den i vida kretsar aktade och avhållne prästen Aleksandr Menj, ihjälslagen 1990. Den slutar med ord om kärlekens makt trots allt:

Den ska

vinden inte blåsa ut,

regnen inte dränka,

människan inte stampa ner.

Och så illa är det inte som man säger,

denna värld och detta sekel.

Detta är Sedakovas hållning. Hennes dikter genomströmmas av ett stilla ljus och av frågor om livets mening och om döden. Utgångspunkten har varit en kanske något skyddad och avskild uppväxt. Barndomens drömvärld hägrar i många av dikterna som en gyllene trädgård. Mormodern har varit en förbindelselänk med omvärlden och traditionerna. Hon går igen på många ställen – oförglömligt när hon inbjuder sitt barnbarn att hämta hennes käpp och följa med ut på en promenad i trädgården, för att ’se efter vad som hänt här på vår jord.´ – glömsk av att hon redan själv vilar i den.

Silverålderns märkliga ryska diktare från 1900-talets första decennier blev under Stalintiden i stor utsträckning förtigna och bortglömda. De började föras fram och återupptäckas under 60- talet. Sedakova och hennes generationskamrater upplevde dem som jämnåriga och samtida. De blev deras lärare och inspiratörer. Olga Sedakovas dikter tål att läsas många gånger – inte minst tack vare Mikael Nydahls smidiga och trogna översättning”.

Eller:

O Herre, ja, här är de nu:

smörblomma och rödblära och skräppa,

björnöga och kråkvicker

snärja, kamomill och mjölke:

här är de mina lares och penater,

ängens liljor,

vars prakt övergår Salomos,

här är de, livets bevarare,

här är det du aldrig ska glömma

om också du glömmer allt.

Not om musikalitet. Det är, som Ezra Pound på många håll skriver, mycket svårt att i översättningar mellan språk i allmänhet och mellan väsensskilda språk i synnerhet, återge en texts phanopoeia, melopoieia och logopoeia (se annan artikel av mig). D.v.s. de ord man använder för att projicera en bild i läsarens fantasi (som bl.a. har att göra med historisk kunskap och allusioner); eller ordets/ordens klang; eller användandet av grupper av ord för att göra (allt) detta. Här är väl måhända just detta med klangen central: lyssna på Vysotskij på ryska – utan att kunna ryska! – och lyssna på honom på svenska. De båda versionerna går inte riktigt i takt.

Exempel på ryska singer-song-writers:

Vysotskij:

Angivaren 

Det var jag som tog med honom till oss.

Jag förbannar den dan och mitt öde.

Jag la armen om hans axel och sa:

Han är med mig. Häll i honom, bröder.

Han skrattade och snackade som vi

och han delade brännvinet och brödet.

Men i gryningen angav han oss.

Det var mitt fel. Förlåt mig, bröder.

I en vecka gick tåget mot norr

och baracken var kall som graven.

Och det kändes som natt dygnet om,

desto mer som det också var det.

Han tror att vi blir här för gott,

att vi fryser ihjäl och förblöder.

Han begravde oss lite för fort.

Vi kommer åter. Tro mig, bröder.

För natten ska en gång ta slut

och vårt tåg ska en gång gå mot söder.

Det var jag som tog med honom till oss.

Han är min. Kom ihåg det, bröder.

(Ola & Carsten Palmær. Översättning, 2007)

Bulat Okudzjava

The Prayer of Francois Villon

While the world is still turning, and while the daylight is broad,
Oh Lord, pray, please give everyone what he or she hasn't got.
Give the timid a horse to ride, give the wise a bright head,
Give the fortunate money and about me don't forget.

While the world is still turning, Lord, You are omnipotent,
Let those striving for power wield it to their heart's content.
Give a break to the generous, at least for a day or two,
Pray, give Cain repentance, and remember me, too.

I know You are almighty, and I believe You are wise
Like a soldier killed in a battle believes he's in paradise.
Like every eared creature believes, oh, my Lord, in You,
Like we believe, doing something, not knowing what we do.

Oh Lord, oh my sweet Lord, my green eyed Lord, You're good!
While the world is still turning, wondering, why it should,
While it has got sufficient fire and time, as You see,
Give each a little of something and remember about me!

(Lyrics translated by Alec Vagapov)

Avrundning

Rimma MarkovaDen intresserade läsaren rekommenderas att läsa exempelvis In The Grip of Strange Thoughts – Russian Poetry in a New Era (ed. J. Kates, Zephyr Press, 1999).I övrigt (ur förordet till den här nämnda boken):

“In the mid-1980s Timor Kibirov appeared, followed by Denis Novikov. Although they came from different ends of the literary field, very soon they were classified together as”Avant-Gardists”, or worse – ”Conceptualists”. But perhaps this was not as inappropriate as it seems. There are not so many Avant-Gardists in underground literature, but the unique link, characteristic of the underground world, between a person´s art and behavior in life, and the conscious feeling of belonging to a corporation, are precisely on of the distinctive features of Avant-Gardism. This brings the entire underground world close to the Avant-Garde movement, independent of its stylistic differences. “

Den som är specialintresserad av den utomordentliga ryska singer/songwriter-tradionen hänvisas till bl.a. Majakovskijexperten Bengt Jangfeldt och den vitryskättade Inga-Lina Kuzmenko Lindqvist. Lindqvist skriver exempelvis om Bulat Okudzjava, Vladimir Vysotskij och Alla Pugatjeva (eller Pugatjova). Lindqvist har också förtjänstfullt översatt exempelvis Marina Tsvetajeva.

(...)

Förr så har jag kunnat höra
tystnads sång i täta skogen.
Jag har kunnat stora världen
rymma in i lilla dikten.

Jag har kunnat tro på under,
vandra genom stäpp i sagor, 
bota bort min influensa 
med vildhonung och skogshallon.

Allting har försvunnit plötsligt.
Allting blivit tyst och sorgligt.
Är det jag som så försvagats?
Är det livet som förändrats?

Nu är jag som alla andra -
gömmer huvudet som strutsen...
Du har kommit så oväntat, 
för att lyfta mig tillbaka.

(Rimma Markova, 1999, skriven på svenska av författaren med hjälp av Ann Smith)

Rimma Meerovna Markova är född 1951 och kommer från S:t Petersburg, Ryssland. Hon har läst till bildlärare på Leningrads statliga lärarhögskola och arbetat som lärare på Kolahalvön och i f.d. Leningrad. Markova flyttade till Sverige och Stockholm i december 1994. Hon har skrivit ett halvt dussin diktsamlingar, och översatt dikter av Peter Kurman, Eva Ström och Elisabet Hermodsson. Medlem i Sveriges Internationella Författarförening och Författarförbundet i S:t Petersburg.

Just nu, 2012, är mycket av det bästa som skrivs i Ryssland prosa. Exempelvis av Elena Dolgopjat.

Carsten Palmer Schale