Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Stéphane MallarméUn coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)


Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening, men genom konsten kan man skapa en annan värld och uppnå en högre och renare verklighet. Stéphane Mallarmé (1842-1898) stod med ena foten i den romantiska idén om en syntetisk genre, ett allkonstverk och med den andra i moderniteten i sin experimentellt utmanande hållning och förnyelse av religionskänslan. Un coup de dés (på svenska Ett tärningskast), det sista stora verket före Mallarmés död, trycktes 1897 i tidskriften Cosmopolis och gavs ut i bokform 1914. Den elva uppslag långa dikten utgörs av ett slags typografiska teckningar eller typografisk symfoni och betraktas som ett banbrytande modernistiskt verk i sin radikalt utmanande och experimentella form och strävan mot det rena och absoluta. Mallarmé hade en omisskännlig påverkan på såväl avantgardismen som symbolismen. Trots att hans tidigare verk inte var experimenterande till formen räknas han i och med Un coup de dés som föregångare till 1900-talets moderna visuella dikt.

När Mallarmé lämnade över ett korrektur på Un coup de dés till sin vän poeten, litteraturkritikern och filosofen Paul Valéry tillade han enligt förordet till den svenska översättningen av Harry Järv (1972) med ett ironiskt skratt: ”Tycker ni inte det här är ett bevis på att jag är galen?” Just så tänkte de första läsarna; de var förvirrade och besvikna. Det verkade utifrån den osammanhängande diktens märkliga typografi som om allt inte stod rätt till i huvudet på den högt aktade diktaren. Det skulle visa sig att Mallarmé låg före sin tid och att dikten i efterhand skulle kallas mästerverk och klassiker och diskuteras i en uppsjö studier och kommentarer. Den till synes abstrakta dikten är fortfarande en källa som inbjuder till en outsinlig ström av tolkningar som hela tiden expanderar och öppnar för mer.

Figurerna är abstrakta och dynamiska, formen är relationell och dynamisk, inte heller den fixerad eller stängd. Man kan se att dikten uppgår i en helhet där formexperiment går hand i hand med innehållet, att dessa inte nödvändigtvis skiljs åt. Räddningen undan krisen är en systematiserad rumslighet; den kontrollerade formen. Den vid första anblicken slumpartade ”utspridningen” av text över bokuppslagen är resultatet av en nogsamt utstuderad komposition. Mallarmé lämnade inte något åt slumpen utan arbetade systematiskt med språket och formen. Själv skriver han i ett brev att ”det strängt organiserade arrangemanget skall, så långt det är möjligt i tryck, ge en fullständig föreställning om en stjärnkonstellation. Fartyget kränger, det lutar i sidled, från ena boksidans övre del till den andra sidans nedre osv […] ; en utsaga om ett händelseförlopp eller t.o.m. om ett föremål blir meningsfull först om den imiterar innehållet […]”.

Un coup de dés definieras som prosadikt, men har ingen traditionell prosaisk form. Skenet är slumpmässighet, men i själva verket präglas dikten av en minutiös utplacering; slumpen finns enbart i titeln. Det är intressant i läsningen av dikten, då det krisartade uttrycket sammanförs med en känsla av struktur och en särpräglad stämning som talar för en grundligt välkomponerad slump. Lösningen på krisen är att förädla den konstnärliga ambitionen mot fullständig renhet och helhet. Denna märkligt visuella gestaltning påverkar läsningen. Om dikten på ytan frammanar en särskild känsla hos läsaren, finner man på en subtil nivå språklekar och dubbeltydig mening. Det finns en symbolisk laddning (avgrund, Mästaren, mäktig, krängande fartygsskrov, bryter vågorna, katastrof, Anden, ödesbestämd undergång, anfäder) och en dynamik bland dikotomier som vag antydan-nedslungad, munterhet-skräck, avgrund-jungfrulig sinnebild, sträng-vithet, lilla-manhaftighet, ormar-sirenlikt. Läsningen intar en materiell, rumslig form utifrån den visuellt syftande typografin; även tomrummen får betydelse och en ny användning. Det bildliga och musikaliska flyter samman till ett allkonstverk, en ny genre som innefattar såväl visuella som musikaliska impulser. Mallarmé har själv talat om parallellen till ett musikstycke eller en symfoni. Han förenar elementen i arbetet som under en musikalisk influens; som musik är upplevd på konsert. Det går att finna musikaliska metoder i verket som okonstlat anknyter till litteraturen. Johanna Drucker talar i artikeln ”Visual and Literary Materiality in Modern Art” om diktens rumslighet och relationen mellan form och utryck, mellan betydelse och innehåll. Verket existerar i sin egen rätt. Det finns enligt henne ingen homogen syntes, grundtanken i verket är att det inte representerar; det är. Detta betonas utifrån det materiella produktionssättet. Det är just materialiteten som gör Un coup de dés till en stomme för 1900-talets avantgardistiska experiment och typografiskt utmanande visuella lyrik.

un coup de dés...Trots en särpräglat utarbetad materiell arbetsmetod var det negationen och motståndet som var det huvudsakliga estetiska uppdraget i den tidiga modernistiska litteraturen och dess föregångslitteratur. Brottet med traditionen snarare än den konstnärliga särarten betonades. Modernistiska texter bör i den meningen definieras utifrån vad de inte är. Traditionsbrottet låg i första hand i formen. Det kunde inom ett litterärt verk exempelvis innebära en variation av olika textstorlekar, typsnitt och en effektskapande tillfällig användning av kursiverad stil och versaler. Ofta präglas sådana texter av ikonicitet; ett samband mellan formen och själva innehållet upprättas och det syntaktiska relaterar till ordens själva mening. Det rumsliga uttrycket inrymmer dock en paradox: Å ena sidan är dikten ett uttryck för Mallarmés ambition att bryta med den fenomenologiska världen i sin strävan mot en fullständigt ren poesi, å andra sidan satsade han starkt på en högst materiell praktik. Han var, samtidigt som han lade stor vikt vid den rumsliga formen, antimateriell i sin syn på världen och konsten.

Mallarmé hade ett ambivalent förhållande till dekadens och dandyism i sin utstuderat asketiska hållning och symbolism. En användning av utsmyckning och klassiska-mytologiska karaktärer kännetecknar dessa genrer. Men det finns emellertid ingen tydlig distinktion mellan symbolismen och dekadensen; båda riktningarna är dessutom synbart apolitiska. Rhonda K. Garelick pekar i texten ”Crowds, Performance, and the Fashionable Woman” på ett förnyat perspektiv på Mallarmé. Här träder en dekadent, mindre utforskad, diktare fram. Särskilt i två av hans prosatexter, Le phénomène futur och La dernière mode går det att finna ett klassiskt dekadent motiv, som också Baudelaire och Lorrain har behandlat: En för publik uppträdande kvinna, med dandyn som betraktare. För detta kvävs en manlig blick med resultatet att poetisera, men också sexualisera kvinnan. Men det finns en annan sida av motivet: Garelick visar att det på samma gång är en välkomponerad genuslek. I denna typiskt dekadenta scen med den ensamt uppträdande kvinnan finns ett motstånd mot masskulturen. Kvinnan, ”La femme d’autrefois”, är en klassiskt romantisk poetisk bild, men hon fungerar också som souvenir och representant för en förgången kultur i sitt motstånd mot massan och moderniteten. Men, i centrum står trots allt den manliga konstnären, i andra hand finns kvinnan som kropp, som för sin existens är beroende av den manliga intelligensen och det manliga skapandet. ”La femme d’autrefois” inspirerar den manliga kreativiteten, men den fruktbarhet hon besitter är dödlig, inte livgivande. Hon identifieras med dandyn i sin könlöshet och antibiologi. En lågt stående kvinna på scen erbjuder genom sin ställning frälsning för dandyn; en peep-show som frigör det manliga betraktande geniet. Garelick menar att Mallarmé samtidigt vill vara dandyn i publiken och kvinnan på scen.

Inget lyriskt subjekt existerar bland diktarna i Mallarmés tradition. Mallarmé sneglade kritiskt mot tidningsformen och den konventionella romanen. Un coup de dés publicerades och mottogs i kontexten av ett experimenterande och traditionsbrytande avantgarde, för vilket Mallarmés egna teorier i sin tur utgjorde ett fundamentalt ramverk. Denna symbios är en av anledningarna till verkets status som klassiker. Ett annat utmärkande drag som har bidragit till forskningens omfattning är den figurativa, visuella ”stämningen” i Un coup de dés. Denna stämning, känsla, tillstånd eller process är genomgående i dikten. Man skulle kunna tala om det som något ouppklarat. Ett skeppsbrott gestaltar intigheten och krisen. Gud är död och det finns inte längre något att hålla sig fast vid. Ifrågasättandet av de traditionella värdena kommer till uttryck. Religion är för Mallarmé en fiktion skapad av människan. Tärningskastet är en mångtydig symbol; ett tärningskast kan inte upphäva slumpen.

En Hamletgestalt framträder i dikten och personifierar tvivlet och den existentiella osäkerheten. Mallarmés religion är motsatsen till den konfessionella, allsmäktiga religion. Enligt Roger Pearson (Unfolding Mallarmé. The Development of a Poetic Art) är gudomlighet för Mallarmé den mänskliga impulsen att dämpa existentiell ångest. Människan projicerar sin ångest på en utanförstående kuliss med resultatet att den uppgår till en symbolisk ordning. Konflikten mellan varat och intet, ljuset och mörkret, är gemensam för hednisk och kristen religion, men finns också i konsten. Poesin erbjuder ett substitut för religionen om vi använder den på rätt sätt. Bertrand Marchal lyfter enligt Pearson fram Mallarmés reflexiva poetiska karaktär och synen på språkets oändliga möjligheter. Mallarmés arbete har gett upphov till ett slags mytologi som Pearson kallar ”glorious failure”. För Mallarmé är både skriv- och läsakten ett utforskande av det inre. Man bör sträva efter originalitet; dikten ska skriva poeten, inte tvärtom. Denna närmast religiösa upplevelse bör vara drivkraften i både skrivandet och läsandet och ett motiv för konsten.

Kvinnan, ”La femme d’autrefois”, är en klassiskt romantisk poetisk bildDen tredje och sista fasen i Mallarmés karriär utgjordes av radikal experimentering. Det var vid denna fas Un coup de dés arbetades fram. Den skulle fungera som ett spirituellt instrument. Poeten var för Mallarmé en ordsmed med ett arbete lika handfast som det praktiska för en smed eller snickare. Han är en religiös poet också i den mening att han snickrar samman ord till ett mönster som utlovar betydelse. Dikten förvandlas till ett sakralt stycke, ett slags musikalisk komposition som har som uppgift att fylla ett existentiellt tomrum. Dikten är den rena källan, så som Mallarmé själv avslutar sitt eget förord. Henry Weinfield menar i en kommentar till Un coup de dés att Mallarmé var högst medveten om modernitetens kris. Ett genomgående tema i dikten är hur man bör skapa mening i en huvudsakligen meningslös värld i vilken Gud inte längre finns som frälsare. Mening kan inte längre skänkas ovanifrån: ”Humanity, striving for the Absolute, is shipwrecked on the shoals of contingency, and that any attempt that is launched on the Absolute must pass through those infinity self-generating shoals.” Den centrala frasen och diktens fullständiga titel “Un coup de dés jamais n’abolira le hazard” (”Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen”) fungerar både som titel och dominerande genomgående motiv. Mästaren (sjömannen eller poeten) söker ordna världen, men detta uppdrag är i sig förknippat med osäkerhet och obestämbarhet. Krisen är intimt förbunden med sökandet efter absolut renhet. Kreativitet och destruktivitet verkar med en dynamisk samtidighet, varat och intet möts. Mästaren blir fullständigt sig själv först med döden. Den temporala förvirringen markerar mötet mellan tid och evighet. Pendlingen mellan varat och intet är ett tecken på att människan är evigt strandsatt eller skeppsbruten. Om världen skulle upplevas utan sin slöja av illusion återstår bara en imaginär värld. Havet är samtidigt livgivande och destruktivt, vilket gestaltas i ordleken mellan la mer (havet) och la mère (moder eller urmoder). Det finns en latent sexuell förbindelse och en feminin-maskulin opposition. Men den virila maskuliniteten visar sig vara falsk eller pubertal, med Sirenen som kvinnlig motbild. Det självreflexiva återkommer i dikten. I slutet är det som om ingenting har existerat utöver platsen i sig. Slutraden, att varje tanke är ett tärningskast, alstrar ingen mening, summerar ingenting, ger inga svar. Pearson kopplar tärningskastet till poetens tankar och skapandeprocess; Mallarmés långa symfoniska vaka når vid slutraderna en ljuspunkt; ”innan allt stannar / på någon helgad högsta punkt”.

Pernilla Andersson

Källförteckning

Drucker, Johanna, Kap. 2 ”Visual and Literary Materiality in Modern Art”
Garelick, Rhonda K., Kap 2 ”Mallarmé: Crowds, Performance, and the Fashionable Woman”
Mallarmé, Stéphane, “Preface/Préface” till Un coup de dés i Collected Poems
Mallarmé, Stéphane, Ett tärningskast, översättning Harry Järv
Pearson, Roger, Part V i Unfolding Mallarmé. The Development of a Poetic Art
Weinfield, Henry, Kommentar till Un coup de dés, Collected Poems

En fonografisk Transkription

http://www.youtube.com/watch?v=dVguFyXiyBs

 DIKTEN

 

UN COUP DE DÉS

 

JAMAIS

                                                                                 QUAND BIEN MÊME LANCÉ DANS DES CIRCONSTANCES

                                                                                 ÉTERNELLES

DU FOND D'UN NAUFRAGE

 

 

 

Soit

         que

                l'Abîme

blanchi

             étale

                     furieux

                                     sous une inclinaison

                                                    planche désespérément

                                                                                       d'aile

                                                                                  la sienne

                                                                                         par             avance retombée d'un mal à dresser le vol

                                                                                                                                        et couvrant les jaillissements

                                                                                                                                            coupant au ras les bonds

                                                                                                                               très à l'intérieur résume

                                                                                      l'ombre enfouie dans la profondeur par cette voile alternative

                                                                                                          jusqu'adapter

                                                                                                 sa béante profondeur entant que la coque

                                                                                                                       d'un bâtiment                   

                                                                                                            penché de l'un ou l'autre bord

 

 

 

 

             LE MAÎTRE                                             hors d'anciens calculs

                                                                              où la manoeuvre avec l'âge oubliée

 surgi                                                                                         jadis il empoignait la barre

      inférant

                             de cette configuration          à ses pieds  

                                                                                                de l’horizon unanime

                                                           que se          prépare

                                                                                        s'agite et mêle

                                                                                            au poing qui l'étreindrait

                                 comme on menace             un destin et les vents

          l'unique Nombre qui ne peut pas             être un autre

                                                                                                              Esprit

                                                                                                                         pour le jeter

                                                                                                                                               dans la tempête

                                                                                                                                 en reployer la division et passer fier

                                                           hésite

                                   cadavre par le bras           écarté du secret qu'il détient

plutôt

           que de jouer

                  en maniaque chenu

                                  la partie

                  au nom des flots

                                                                  un             envahit le chef

                                                                                    coule en barbe soumise

                                             naufrage cela             direct de l'homme

                                                                                            sans nef

                                                                                               n'importe            

                                                                                                                 où vaine

 

ancestralement à n'ouvrir pas la main

                                                                   crispée

                                                    par delà l'inutile tête

       legs en la disparition

                                       à quelqu'un

                                                                 ambigu

                                 l'ultérieur démon immémorial

ayant

             de contrées nulles

                                                induit

le vieillard vers cette conjonction suprême avec la probabilité

                                                              celui

                                                                      son ombre puérile

caressée et polie et rendue et lavée

                                          assouplie par la vague et soustraite

                                        aux durs os perdus entre les ais

                                                                      né

                                                                       d'un ébat

la mer par l'aïeul tentant ou l'aïeul contre la mer

                            une chance oiseuse

                                                                                         Fiançailles

dont

         le voile d'illusion rejailli leur hantise

         ainsi que le fantôme d'un geste

                                              chancellera

                                              s'affalera

                                                                     folie          

                                                                                                                  N'ABOLIRA  

 

COMME SI

                                                       Une insinuation                   simple

                                                                  au silence                  enroulée avec ironie

                                                                                                                                           ou

                                                                                                                                              le mystère

                                                                                                                                                                précipité

                                                                                                                                                                                hurlé

                                             dans quelque proche                   tourbillon d'hilarité et d'horreur

                                                                         voltige                    autour du gouffre

                                                                                                                                                  sans le joncher

                                                                                                                                                                          ni fuir

                                                                                                                                              et en berce le vierge indice

                                                                                                                                                                             COMME SI

 

         plume solitaire éperdue

 

                                                               sauf                             que la rencontre ou l'effleure une toque de minuit

                                                                                                                                            et immobilise

                                                                                                            au velours chiffonné par un esclaffement sonore

                                                                                                               cette blancheur rigide

                                                                                                      dérisoire

                                                                                                                              en opposition au ciel

                                                                                                                       trop

                                                                                                                               pour ne pas marquer

                                                                                                                                                            exigüment

                                                                                                                                                                       quiconque

                                                                                                                                 prince amer de l'écueil

                                                                                                                               s'en coiffe comme de l'héroïque

                                                                                                                                              irrésistible mais contenu

                                                                                                                                   par sa petite raison virile

                                                                                                                                                                                 en foudre

 

soucieux

                 expiatoire et pubère

                                                                                 muet                                    rire

                                                                                                                                                que

                                                                                                                                                                         SI    

 

                                                         La lucide et seigneuriale aigrette             de vertige   

                                                                                 au front invisible

                                                                scintille

                                                                                  puis ombrage

                                                          une stature mignonne ténébreuse          debout 

                                                                         en sa torsion de sirène

                                                                                                                                          le temps

                                                                                                                                                   de souffleter

                                                       par d'impatientes squames ultimes           bifurquées

                                                                                                                                               un roc

                                                                                                                                           faux manoir

                                                                                                                                                          tout de suite  

                                                                                                                                                             évaporé en brumes

                                                                                                                                                       qui imposa

                                                                                                                                                                  une borne à l'infini

 

                                                  C'ÉTAIT                                                       LE NOMBRE

                                                      issu stellaire   

                                                                                                                                       EXISTÂT-IL

                                                                                                                 autrement qu'hallucination éparse d'agonie

 

                                                                                                                      COMMENÇÂT-IL ET CESSÂT-IL

                                                                                                                    sourdant que nié et clos quand apparu

                                                                                                                                              enfin

                                                                                                                              par quelque profusion répandue en rareté

                                                                                                                                                                    SE CHIFFRÂT-IL

 évidence de la somme pour peu qu’une

  ILLUMINÂT-IL

CE SERAIT                                                                         

               pire

                               non 

                                         davantage ni moins  

                                                                          indifféremment mais autant               LE HASARD

                                                                                                          Choit

                                                                                                                la plume

                                                                                                                     rythmique suspens du sinistre

                                                                                                                                                                          s'ensevelir

                                                                                                                                              aux écumes originelles

                                                                                                      naguères d'où sursauta son délire jusqu'à une cime

                                                                                                                                                                       flétrie

                                                                                                                           par la neutralité identique du gouffre

 

                    RIEN

                             de la mémorable crise

                                           où se fût

                                                l'événement            accompli en vue de tout résultat nul

                                                                                                                                                             humain

                                                                                                                 N'AURA EU LIEU

                                                                                                               une élévation ordinaire verse l'absence

                                                                                                                                      QUE LE LIEU

                                                                                    inférieur clapotis quelconque comme pour disperser l'acte vide

                                                                                                                                     abruptement qui sinon

                                                                                                                              par son mensonge

                                                                                                                                                eût fondé

                                                                                                                                             la perdition

                                                                                    dans ces parages

                                                                                                                       du vague

                                                                                                                                         en quoi toute réalité se dissout

 

EXCEPTÉ

                 à l'altitude

                                    PEUT-ÊTRE

                                                         aussi loin qu'un endroit       fusionne avec au-delà

                                                                                                                                        hors l'intérêt

                                                                                                                                 quant à lui signalé

                                                                                                                                                                   en général

                                                                                                          selon telle obliquité par telle déclivité

                                                                                                                                                                      de feux

                                                                                                                 vers

                                                                                                                      ce doit être

                                                                                                                            le Septentrion aussi Nord

                                                                                                                                        UNE CONSTELLATION

                                                                                                                          froide d'oubli et de désuétude

                                                                                                                                                                   pas tant

                                                                                                                                                            qu'elle n'énumère

                                                                                                                           sur quelque surface vacante et supérieure

                                                                                                                                                         le heurt successif

                                                                                                                                                                           sidéralement

                                                                                                                       d'un compte total en formation

                                                                                                      veillant

                                                                                                                    doutant

                                                                                                                                    roulant

                                                                                                                                                  brillant et méditant

                                                                                                                                                         avant de s'arrêter

                                                                                                                                     à quelque point dernier qui le sacre

                                                                                                                                       Toute pensée émet un Coup de Dés

< Föregående		Nästa >