Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen
Stéphane MallarméUn coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)
Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening, men genom konsten kan man skapa en annan värld och uppnå en högre och renare verklighet. Stéphane Mallarmé (1842-1898) stod med ena foten i den romantiska idén om en syntetisk genre, ett allkonstverk och med den andra i moderniteten i sin experimentellt utmanande hållning och förnyelse av religionskänslan. Un coup de dés (på svenska Ett tärningskast), det sista stora verket före Mallarmés död, trycktes 1897 i tidskriften Cosmopolis och gavs ut i bokform 1914. Den elva uppslag långa dikten utgörs av ett slags typografiska teckningar eller typografisk symfoni och betraktas som ett banbrytande modernistiskt verk i sin radikalt utmanande och experimentella form och strävan mot det rena och absoluta. Mallarmé hade en omisskännlig påverkan på såväl avantgardismen som symbolismen. Trots att hans tidigare verk inte var experimenterande till formen räknas han i och med Un coup de dés som föregångare till 1900-talets moderna visuella dikt.
När Mallarmé lämnade över ett korrektur på Un coup de dés till sin vän poeten, litteraturkritikern och filosofen Paul Valéry tillade han enligt förordet till den svenska översättningen av Harry Järv (1972) med ett ironiskt skratt: ”Tycker ni inte det här är ett bevis på att jag är galen?” Just så tänkte de första läsarna; de var förvirrade och besvikna. Det verkade utifrån den osammanhängande diktens märkliga typografi som om allt inte stod rätt till i huvudet på den högt aktade diktaren. Det skulle visa sig att Mallarmé låg före sin tid och att dikten i efterhand skulle kallas mästerverk och klassiker och diskuteras i en uppsjö studier och kommentarer. Den till synes abstrakta dikten är fortfarande en källa som inbjuder till en outsinlig ström av tolkningar som hela tiden expanderar och öppnar för mer.
Figurerna är abstrakta och dynamiska, formen är relationell och dynamisk, inte heller den fixerad eller stängd. Man kan se att dikten uppgår i en helhet där formexperiment går hand i hand med innehållet, att dessa inte nödvändigtvis skiljs åt. Räddningen undan krisen är en systematiserad rumslighet; den kontrollerade formen. Den vid första anblicken slumpartade ”utspridningen” av text över bokuppslagen är resultatet av en nogsamt utstuderad komposition. Mallarmé lämnade inte något åt slumpen utan arbetade systematiskt med språket och formen. Själv skriver han i ett brev att ”det strängt organiserade arrangemanget skall, så långt det är möjligt i tryck, ge en fullständig föreställning om en stjärnkonstellation. Fartyget kränger, det lutar i sidled, från ena boksidans övre del till den andra sidans nedre osv […] ; en utsaga om ett händelseförlopp eller t.o.m. om ett föremål blir meningsfull först om den imiterar innehållet […]”.
Un coup de dés definieras som prosadikt, men har ingen traditionell prosaisk form. Skenet är slumpmässighet, men i själva verket präglas dikten av en minutiös utplacering; slumpen finns enbart i titeln. Det är intressant i läsningen av dikten, då det krisartade uttrycket sammanförs med en känsla av struktur och en särpräglad stämning som talar för en grundligt välkomponerad slump. Lösningen på krisen är att förädla den konstnärliga ambitionen mot fullständig renhet och helhet. Denna märkligt visuella gestaltning påverkar läsningen. Om dikten på ytan frammanar en särskild känsla hos läsaren, finner man på en subtil nivå språklekar och dubbeltydig mening. Det finns en symbolisk laddning (avgrund, Mästaren, mäktig, krängande fartygsskrov, bryter vågorna, katastrof, Anden, ödesbestämd undergång, anfäder) och en dynamik bland dikotomier som vag antydan-nedslungad, munterhet-skräck, avgrund-jungfrulig sinnebild, sträng-vithet, lilla-manhaftighet, ormar-sirenlikt. Läsningen intar en materiell, rumslig form utifrån den visuellt syftande typografin; även tomrummen får betydelse och en ny användning. Det bildliga och musikaliska flyter samman till ett allkonstverk, en ny genre som innefattar såväl visuella som musikaliska impulser. Mallarmé har själv talat om parallellen till ett musikstycke eller en symfoni. Han förenar elementen i arbetet som under en musikalisk influens; som musik är upplevd på konsert. Det går att finna musikaliska metoder i verket som okonstlat anknyter till litteraturen. Johanna Drucker talar i artikeln ”Visual and Literary Materiality in Modern Art” om diktens rumslighet och relationen mellan form och utryck, mellan betydelse och innehåll. Verket existerar i sin egen rätt. Det finns enligt henne ingen homogen syntes, grundtanken i verket är att det inte representerar; det är. Detta betonas utifrån det materiella produktionssättet. Det är just materialiteten som gör Un coup de dés till en stomme för 1900-talets avantgardistiska experiment och typografiskt utmanande visuella lyrik.
un coup de dés...Trots en särpräglat utarbetad materiell arbetsmetod var det negationen och motståndet som var det huvudsakliga estetiska uppdraget i den tidiga modernistiska litteraturen och dess föregångslitteratur. Brottet med traditionen snarare än den konstnärliga särarten betonades. Modernistiska texter bör i den meningen definieras utifrån vad de inte är. Traditionsbrottet låg i första hand i formen. Det kunde inom ett litterärt verk exempelvis innebära en variation av olika textstorlekar, typsnitt och en effektskapande tillfällig användning av kursiverad stil och versaler. Ofta präglas sådana texter av ikonicitet; ett samband mellan formen och själva innehållet upprättas och det syntaktiska relaterar till ordens själva mening. Det rumsliga uttrycket inrymmer dock en paradox: Å ena sidan är dikten ett uttryck för Mallarmés ambition att bryta med den fenomenologiska världen i sin strävan mot en fullständigt ren poesi, å andra sidan satsade han starkt på en högst materiell praktik. Han var, samtidigt som han lade stor vikt vid den rumsliga formen, antimateriell i sin syn på världen och konsten.
Mallarmé hade ett ambivalent förhållande till dekadens och dandyism i sin utstuderat asketiska hållning och symbolism. En användning av utsmyckning och klassiska-mytologiska karaktärer kännetecknar dessa genrer. Men det finns emellertid ingen tydlig distinktion mellan symbolismen och dekadensen; båda riktningarna är dessutom synbart apolitiska. Rhonda K. Garelick pekar i texten ”Crowds, Performance, and the Fashionable Woman” på ett förnyat perspektiv på Mallarmé. Här träder en dekadent, mindre utforskad, diktare fram. Särskilt i två av hans prosatexter, Le phénomène futur och La dernière mode går det att finna ett klassiskt dekadent motiv, som också Baudelaire och Lorrain har behandlat: En för publik uppträdande kvinna, med dandyn som betraktare. För detta kvävs en manlig blick med resultatet att poetisera, men också sexualisera kvinnan. Men det finns en annan sida av motivet: Garelick visar att det på samma gång är en välkomponerad genuslek. I denna typiskt dekadenta scen med den ensamt uppträdande kvinnan finns ett motstånd mot masskulturen. Kvinnan, ”La femme d’autrefois”, är en klassiskt romantisk poetisk bild, men hon fungerar också som souvenir och representant för en förgången kultur i sitt motstånd mot massan och moderniteten. Men, i centrum står trots allt den manliga konstnären, i andra hand finns kvinnan som kropp, som för sin existens är beroende av den manliga intelligensen och det manliga skapandet. ”La femme d’autrefois” inspirerar den manliga kreativiteten, men den fruktbarhet hon besitter är dödlig, inte livgivande. Hon identifieras med dandyn i sin könlöshet och antibiologi. En lågt stående kvinna på scen erbjuder genom sin ställning frälsning för dandyn; en peep-show som frigör det manliga betraktande geniet. Garelick menar att Mallarmé samtidigt vill vara dandyn i publiken och kvinnan på scen.
Inget lyriskt subjekt existerar bland diktarna i Mallarmés tradition. Mallarmé sneglade kritiskt mot tidningsformen och den konventionella romanen. Un coup de dés publicerades och mottogs i kontexten av ett experimenterande och traditionsbrytande avantgarde, för vilket Mallarmés egna teorier i sin tur utgjorde ett fundamentalt ramverk. Denna symbios är en av anledningarna till verkets status som klassiker. Ett annat utmärkande drag som har bidragit till forskningens omfattning är den figurativa, visuella ”stämningen” i Un coup de dés. Denna stämning, känsla, tillstånd eller process är genomgående i dikten. Man skulle kunna tala om det som något ouppklarat. Ett skeppsbrott gestaltar intigheten och krisen. Gud är död och det finns inte längre något att hålla sig fast vid. Ifrågasättandet av de traditionella värdena kommer till uttryck. Religion är för Mallarmé en fiktion skapad av människan. Tärningskastet är en mångtydig symbol; ett tärningskast kan inte upphäva slumpen.
En Hamletgestalt framträder i dikten och personifierar tvivlet och den existentiella osäkerheten. Mallarmés religion är motsatsen till den konfessionella, allsmäktiga religion. Enligt Roger Pearson (Unfolding Mallarmé. The Development of a Poetic Art) är gudomlighet för Mallarmé den mänskliga impulsen att dämpa existentiell ångest. Människan projicerar sin ångest på en utanförstående kuliss med resultatet att den uppgår till en symbolisk ordning. Konflikten mellan varat och intet, ljuset och mörkret, är gemensam för hednisk och kristen religion, men finns också i konsten. Poesin erbjuder ett substitut för religionen om vi använder den på rätt sätt. Bertrand Marchal lyfter enligt Pearson fram Mallarmés reflexiva poetiska karaktär och synen på språkets oändliga möjligheter. Mallarmés arbete har gett upphov till ett slags mytologi som Pearson kallar ”glorious failure”. För Mallarmé är både skriv- och läsakten ett utforskande av det inre. Man bör sträva efter originalitet; dikten ska skriva poeten, inte tvärtom. Denna närmast religiösa upplevelse bör vara drivkraften i både skrivandet och läsandet och ett motiv för konsten.
Kvinnan, ”La femme d’autrefois”, är en klassiskt romantisk poetisk bildDen tredje och sista fasen i Mallarmés karriär utgjordes av radikal experimentering. Det var vid denna fas Un coup de dés arbetades fram. Den skulle fungera som ett spirituellt instrument. Poeten var för Mallarmé en ordsmed med ett arbete lika handfast som det praktiska för en smed eller snickare. Han är en religiös poet också i den mening att han snickrar samman ord till ett mönster som utlovar betydelse. Dikten förvandlas till ett sakralt stycke, ett slags musikalisk komposition som har som uppgift att fylla ett existentiellt tomrum. Dikten är den rena källan, så som Mallarmé själv avslutar sitt eget förord. Henry Weinfield menar i en kommentar till Un coup de dés att Mallarmé var högst medveten om modernitetens kris. Ett genomgående tema i dikten är hur man bör skapa mening i en huvudsakligen meningslös värld i vilken Gud inte längre finns som frälsare. Mening kan inte längre skänkas ovanifrån: ”Humanity, striving for the Absolute, is shipwrecked on the shoals of contingency, and that any attempt that is launched on the Absolute must pass through those infinity self-generating shoals.” Den centrala frasen och diktens fullständiga titel “Un coup de dés jamais n’abolira le hazard” (”Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen”) fungerar både som titel och dominerande genomgående motiv. Mästaren (sjömannen eller poeten) söker ordna världen, men detta uppdrag är i sig förknippat med osäkerhet och obestämbarhet. Krisen är intimt förbunden med sökandet efter absolut renhet. Kreativitet och destruktivitet verkar med en dynamisk samtidighet, varat och intet möts. Mästaren blir fullständigt sig själv först med döden. Den temporala förvirringen markerar mötet mellan tid och evighet. Pendlingen mellan varat och intet är ett tecken på att människan är evigt strandsatt eller skeppsbruten. Om världen skulle upplevas utan sin slöja av illusion återstår bara en imaginär värld. Havet är samtidigt livgivande och destruktivt, vilket gestaltas i ordleken mellan la mer (havet) och la mère (moder eller urmoder). Det finns en latent sexuell förbindelse och en feminin-maskulin opposition. Men den virila maskuliniteten visar sig vara falsk eller pubertal, med Sirenen som kvinnlig motbild. Det självreflexiva återkommer i dikten. I slutet är det som om ingenting har existerat utöver platsen i sig. Slutraden, att varje tanke är ett tärningskast, alstrar ingen mening, summerar ingenting, ger inga svar. Pearson kopplar tärningskastet till poetens tankar och skapandeprocess; Mallarmés långa symfoniska vaka når vid slutraderna en ljuspunkt; ”innan allt stannar / på någon helgad högsta punkt”.
Pernilla Andersson
Källförteckning
Drucker, Johanna, Kap. 2 ”Visual and Literary Materiality in Modern Art”
Garelick, Rhonda K., Kap 2 ”Mallarmé: Crowds, Performance, and the Fashionable Woman”
Mallarmé, Stéphane, “Preface/Préface” till Un coup de dés i Collected Poems
Mallarmé, Stéphane, Ett tärningskast, översättning Harry Järv
Pearson, Roger, Part V i Unfolding Mallarmé. The Development of a Poetic Art
Weinfield, Henry, Kommentar till Un coup de dés, Collected Poems
En fonografisk Transkription
http://www.youtube.com/watch?v=dVguFyXiyBs
DIKTEN
UN COUP DE DÉS
JAMAIS
QUAND BIEN MÊME LANCÉ DANS DES CIRCONSTANCES
ÉTERNELLES
DU FOND D'UN NAUFRAGE
Soit
que
l'Abîme
blanchi
étale
furieux
sous une inclinaison
planche désespérément
d'aile
la sienne
par avance retombée d'un mal à dresser le vol
et couvrant les jaillissements
coupant au ras les bonds
très à l'intérieur résume
l'ombre enfouie dans la profondeur par cette voile alternative
jusqu'adapter
sa béante profondeur entant que la coque
d'un bâtiment
penché de l'un ou l'autre bord
LE MAÎTRE hors d'anciens calculs
où la manoeuvre avec l'âge oubliée
surgi jadis il empoignait la barre
inférant
de cette configuration à ses pieds
de l’horizon unanime
que se prépare
s'agite et mêle
au poing qui l'étreindrait
comme on menace un destin et les vents
l'unique Nombre qui ne peut pas être un autre
Esprit
pour le jeter
dans la tempête
en reployer la division et passer fier
hésite
cadavre par le bras écarté du secret qu'il détient
plutôt
que de jouer
en maniaque chenu
la partie
au nom des flots
un envahit le chef
coule en barbe soumise
naufrage cela direct de l'homme
sans nef
n'importe
où vaine
ancestralement à n'ouvrir pas la main
crispée
par delà l'inutile tête
legs en la disparition
à quelqu'un
ambigu
l'ultérieur démon immémorial
ayant
de contrées nulles
induit
le vieillard vers cette conjonction suprême avec la probabilité
celui
son ombre puérile
caressée et polie et rendue et lavée
assouplie par la vague et soustraite
aux durs os perdus entre les ais
né
d'un ébat
la mer par l'aïeul tentant ou l'aïeul contre la mer
une chance oiseuse
Fiançailles
dont
le voile d'illusion rejailli leur hantise
ainsi que le fantôme d'un geste
chancellera
s'affalera
folie
N'ABOLIRA
COMME SI
Une insinuation simple
au silence enroulée avec ironie
ou
le mystère
précipité
hurlé
dans quelque proche tourbillon d'hilarité et d'horreur
voltige autour du gouffre
sans le joncher
ni fuir
et en berce le vierge indice
COMME SI
plume solitaire éperdue
sauf que la rencontre ou l'effleure une toque de minuit
et immobilise
au velours chiffonné par un esclaffement sonore
cette blancheur rigide
dérisoire
en opposition au ciel
trop
pour ne pas marquer
exigüment
quiconque
prince amer de l'écueil
s'en coiffe comme de l'héroïque
irrésistible mais contenu
par sa petite raison virile
en foudre
soucieux
expiatoire et pubère
muet rire
que
SI
La lucide et seigneuriale aigrette de vertige
au front invisible
scintille
puis ombrage
une stature mignonne ténébreuse debout
en sa torsion de sirène
le temps
de souffleter
par d'impatientes squames ultimes bifurquées
un roc
faux manoir
tout de suite
évaporé en brumes
qui imposa
une borne à l'infini
C'ÉTAIT LE NOMBRE
issu stellaire
EXISTÂT-IL
autrement qu'hallucination éparse d'agonie
COMMENÇÂT-IL ET CESSÂT-IL
sourdant que nié et clos quand apparu
enfin
par quelque profusion répandue en rareté
SE CHIFFRÂT-IL
évidence de la somme pour peu qu’une
ILLUMINÂT-IL
CE SERAIT
pire
non
davantage ni moins
indifféremment mais autant LE HASARD
Choit
la plume
rythmique suspens du sinistre
s'ensevelir
aux écumes originelles
naguères d'où sursauta son délire jusqu'à une cime
flétrie
par la neutralité identique du gouffre
RIEN
de la mémorable crise
où se fût
l'événement accompli en vue de tout résultat nul
humain
N'AURA EU LIEU
une élévation ordinaire verse l'absence
QUE LE LIEU
inférieur clapotis quelconque comme pour disperser l'acte vide
abruptement qui sinon
par son mensonge
eût fondé
la perdition
dans ces parages
du vague
en quoi toute réalité se dissout
EXCEPTÉ
à l'altitude
PEUT-ÊTRE
aussi loin qu'un endroit fusionne avec au-delà
hors l'intérêt
quant à lui signalé
en général
selon telle obliquité par telle déclivité
de feux
vers
ce doit être
le Septentrion aussi Nord
UNE CONSTELLATION
froide d'oubli et de désuétude
pas tant
qu'elle n'énumère
sur quelque surface vacante et supérieure
le heurt successif
sidéralement
d'un compte total en formation
veillant
doutant
roulant
brillant et méditant
avant de s'arrêter
à quelque point dernier qui le sacre
Toute pensée émet un Coup de Dés
| < Föregående | Nästa > |
|---|







































