Fyra moderna japanska poeter

jul072012

Skrivet av Sven André

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Moderna skalder från JapanDen moderna japanska lyriken, ofta benämnd shintaishi, "de nya formernas poesi", har sin huvudsakliga upprinnelse i tre antologier med översatt västerländsk lyrik publicerade i Japan under Meiji-perioden (1868-1912). Den tidigaste av de tre var Shintaishi-sho, utgiven 1882 av tre unga professorer: Toyama Masakazu, Yatabe Ryokichi och Inoue Tetsujiro. Boken innehöll översättningar av bland andra Gray, Longfellow och Shakespeare. En poet som Hitatsu Konosuke kunde avfärda antologin ifråga som inkompetent i översättning och föråldrad i urval, men Shintaishi-sho gjorde likväl ett starkt intryck på Japans poeter. Den sju år senare utgivna Omokage (Erinringar) väckte med sina tolkningar av Byron, Heine och Hoffmann stort intresse för romantikens diktning. Kaicho-on (Ljudet av tidvatten, 1895) presenterade i sin tur den franska symbolistiska lyriken för en japansk publik.

Den västerländska lyriken ställde sina japanska översättare inför många intressanta problem. Till att börja med var flertalet av orginalen rimmade, och rim är något som japanskan inte lämpar sig väl för. Några få försök att överföra rim till japanska gjordes, bland annat av den ovan nämnde Inoue, men på det hela taget resulterade det i misslyckanden. Översättarna valde hellre att följa det gamla klassiska japanska waka-mönstret (känt i väst genom diktformen haiku) med rader om varierande fem eller sju stavelser.

Inte enbart metriken utan även språket hos orginalen väckte i huvudbry hos översättarna. Den traditionella japanska diktningen hade vanligen hållit sig - och håller sig oftast än idag - till den klassiska diktion man finner i waka-antologin Kokinshu från 900-talet e.Kr. Då detta språk ansågs passande för poesi var det också ofta till detta man översatte de utländska dikterna. Lyrik skriven på ett vardaglig och modernt språk, som exempelvis Walter Whitmans, innebar en utmaning. De försök som gjordes att behålla orginalets språk och stil kom dock efterhand att bidra till en omvärdering av den moderna japanskan i relation till lyriken.

Shimazaki Toson

Inspirerade av översättningarna gav sig många unga japaner i kast med att skapa en en ny poesi för ett nytt Japan, en poesi frigjord från vad man uppfattade som flydda seklers ackumulerade och slitna konventioner. Inte sällan bar de nya skapelserna prägeln av epigoner och saknade känslighet inför språk och motiv, men snart dök namn upp på den poetiska scenen vilka förmådde kombinera de nya formerna med privata visioner. Till dessa unga diktare hörde Yuasa Hangetsu och Miyazaki Koshoshi, men kanske framförallt Shimazaki Toson.

Shimazaki Toson föddes 1872 i ett mindre bemedlat hem i centrala Japan. Under sina tidiga studier kom han i kontakt med och uppslukades av västerländska såväl som japanska klassiker. Som ung översatte Toson Shakespeares sonetter till japanska. Senare började han även dikta själv, ofta följande waka-mönstret, men med ett innehåll kraftigt präglat av romantikens stora teman. I debutdiktsamlingen Wakanashu (Späda plantor, 1897) möter ett bildspråk lånat ur västerländsk kärleksdiktning den lyriska kontemplation man finner i waka och buddistisk litteratur. I senare samlingar somHitoha Fune (Lövbåten, 1898) och Natsukusa (Sommargräs, 1898) utvecklades Tosons lyrik i riktning mot en mindre prunkande och mer filosofisk stil, representerad av dikter som "Chikuma-gawa ryojo no uta" ("Vandrarens sång vid floden Chikuma"): Hur många gånger har vi ej nedstigit i / denna spökskuggsdal, förgänglighetens dröm / sett flodens yta krusa sig / och vattnet återbörda lasten utav sand?

Kitahara Hakushu

Efter blott ett fåtal år som Japans ledande poet bjöd Toson lyriken farväl och övergick till prosaskrivande. Han dog 1943.

Jashumon (Kättarna, 1908) publicerats, grundade Hakushu kotteriet Pan no Kai ("Pans vänner") som kom att innefatta många av erans mest lovande unga litterära talanger.

Kitahara Hakushu (1885-1942) ägnade sin ungdom åt waka, men tröttnade efterhand på det pedanteri som de klassiska formerna förfallit till och övergick till en lyrik med tydliga influenser från europeisk sekelskiftesdekadens. Efter att hans första diktsamling,

Hakushus senare dikter, som de vi finner i samlingarna Omoide (Minnen, 1911) och Suiboku-shu (Bläckmålningar, 1923), är mer nedtonade och vemodiga i sitt bildspråk. Ett utmärkt exempel på den senare Hakushu finner vi i dikten "Itoguruma" ("Spinnrock"):

Spinnrock, spinnrock, varsamt spinnande för hand
Så melankoliska dessa kvällar då spinnrocken mjukt snurrar!
 I rummet där två kalebasser, röd och gul, har rullat
i rummet märkt med skylten "öppenmottagning" 
sitter den gamla kvinnan vid disken, ensam, bortglömd 
Döv och blind är hon, men nu i maj 
för dammets svaga dofter med sig minnen 
Takamura KotaroSå sällsamt det ensamma vita benet står där i glasskåpet 
så rörande månskenet, snett skinande längsmed kanalen 

/ ...

Till de många kulturpersonligheter i 1920- och 1930-talets Japan som sympatiserade med eller bekände sig till de socialistiska idéerna hörde poeten och bildhuggaren Takamura Kotaro (1883-1956). Det var dock främst inte genom politisk färgad diktning Takamura rönte sina största publika och kritiska framgångar, utan med sin finstämda poetiska skildring av den mentalsjuka hustrun Chiekos liv, som i dikten "Aigataki Chieko" ("Besvärliga Chieko"): Chieko ser vad som inte kan ses / hör vad som inte kan höras / Chieko färdas dit ingen kan / gör vad som inte kan göras / Chieko ser inte längre mig där jag står / hon längtar ett mig bakom mig / ...

Hagiwara Sakutaro (1886-1942) räknas ofta som den mest inflytelserika av de moderna diktarna. Hans första diktsamling, Tsuki ni hoeru (Yla mot månen), utkom 1917 och rönte omedelbart stor uppskattning bland Japans kritiker. Genomgående teman i dikterna är den skapande själens ensamhet och kroppens sjukdomar och förfall, som i dikten "Ariake" ("Gryning"): Som följd av utdragna sjukdomsmärtor / har ansiktet täckts av spindelväv / från höfterna uppåt buskar växer / händerna ruttnar / kroppen förstörs / ...

Hagiwara SakutaroInfluenserna från Nietzsche och inte minst Schopenhauer är märkbara i Hagiwaras diktning, liksom i mycket annan samtida japansk litteratur. Det nyskapande och betydande hos Hagiwaras poesi ligger framför allt i begagnandet av ett modernt och vardagligt idiom. Man kan gott säga, att den moderna japanskan blev ett poetiskt språk i och med Tsuki ni hoeru. Med ytterligare två diktsamlingar, Aoneko (Blå katt, 1923) och Hyoto(Isöarna, 1932), befäste Hagiwara sin ställning som en av den moderna japanska lyrikens portalgestalter.

Den moderna japanska poesin har rönt liten uppmärksamhet i väst i jämförelse med den klassiska haiku-diktningen, men det finns mycket av intresse bland "de nya formernas poesi", både för vanliga lyrikläsare och de som intresserar sig för hur litterära former sprids mellan och anpassas till skilda kulturer - shintaishi utgörs (åtminstone till merparten) inte av okritiskt kopierande av västerländsk poesi, utan är snarare att betrakta som en inympning av västerländska former på den inhemska lyriktraditionens stamträd. Många är förvisso de moderna japanska poeter som anammat haiku-diktaren Bashos visdomsord: Imitera inte mästarna, sök vad de sökte efter.

Sven André