Primo Levi. Så faller det oanade över oss

jan272012

Skrivet av Oliver Parland

Litteratur - Essäer om litteratur & böcker

Hur länge till är mina lemmar mig trogna Det har blivit väl sent att leva och älskaTvå poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för mig som ”nemici”, stum och han i sin politiska utplåning, och till min häpnad ser jag två fullödiga, ja geniala diktare vardera oändligt större än sina tragiska öden, i vars skugga deras diktning dväljes.

Här skall jag dock nu koncentrera mig främst på Levi nyligen till svenska översatta poesi’’ i oviss timme och övriga dikter’’ på det italienska kulturinstitutets bokserie.

Boken tillhör dessa omistliga med originaltexten och översättningen på motsatt sidor. Omedelbart fastnar jag inför detta med italienskans (som jag tyvärr inte behärskar) outsägliga kantabilitet. Redan den första dikten på italienska ger en blixtklar epifani; på detta språk är rim, assonanser, rytm och allitterationer fullständigt naturliga, ja tycks det oundvikliga. Levi skriver inte sonetter eller rimmad dikt han använder sig inte av hävdvunna former, det som uppstår verkar helt oundvikligt, självklart, ja givet. Tankarna är glasklara, skarpa och känslointensiteten väldig därför att allt är utsagt med ockhamsk knapphet… Ingenstans ett överflödigt ord… Endast ett samband mellan dessa diktare vill jag visa; Levi utbildad kemist väl insatt i det ’Periodiska systemet’ och Chlebnikov matematiker, ornitolog och botaniker Tankens skärpa vässas av sådan utbildning och sådant arbete… Och skillnaden dem emellan: mot Levis klara brännande iskalla kristalliska klarhet och logik Chlebnikovs grandiost storvulna slaviska vansinne, oändligt ömsinta, ja smeksamt sinnligt ömsinta närhet till naturen, livet och lidandet hos allt levande… Analys ställd mot syntes

Vi må alltid känna en oändlig tacksamhet mot dessa översättare, Roger Fjellström i samarbete med Louise Kahn. Och givetvis Italienska Kulturinstitutet som står för utgivningen Ingen har en svårare och otacksammare uppgift. Deras arbetsmöda är tiofaldig mot poetens och de är totalt underkastade det tvång författaren genom sin diktning totalt förkastat och övergivit. Icke heller kan de tillåta sig den skaparglädje och vånda författaren levt med. Översättaren måste sönderdela, uppspjälka och sönderanalysera originalet i minsta beståndsdelar, transponera alla dessa bitar, molekyler och fragment till ett annat språk och sammanfoga det hela till en syntes som fångar andan och meningen så noggrant det går. En kreativitet som inte får komma till synes eller märkas… Dikten måste ju verka vara själva originalet… Översättaren i ödmjuk underkastelse av allt det ok begränsningen pålagt.

Det centrala motivet i Levis diktning är givetvis döden, förintelsen, utplåningen och livet som en kamp och protest mot det oundvikliga. Det att själva livet befinner sig i denna dödsskuggans dal där vi ständigt är sysselsatta med att uppskjuta och undvika det vi aldrig kan undkomma. Aldrig är vår vitalitet så hög som då vi befinner oss i dödens närhet, vid livets begynnelse och dess ände, då undergångens malströmsvirvel oemotståndligt suger ner allt i det totala mörkret.

Var då Primos, den främstes död avsiktlig eller oavsiktlig? 67-år gammal inträffar hans dödsstörtning ner i döden, Tartaros, nedför en trappa i hemmet, ett fall på tre våningar. Suicid säger många, andra icke… Inget avskedsbrev finns, och dagarna innan har han talat om yrsel. Depression, ja, men vem lider inte av detta i hans ålder och med det tunga bagage han bär på alltsedan de elva månaderna i Auschwitz… Instängd med en åldrig mor och en svärmor… Polis, coroner och positivisterna ser inte till den omedvetna avsikten i fallet… Eliel Wiesel säger att Levi dog för över fyrtio år sedan i Auschwitz. Han beskrev själv en bussolycka, nära döden där han under konvalescens blev medveten om den omedvetna avsikten att stiga ut på gatan utan att se sig för… Paul Celan och Bruno Bettelheim begick båda självmord, den ene genom att dränka sig i Seine den andre genom att trä en plastpåse över huvudet, vilken tanke för den som undgått att kvävas av cyanid gas. Nelly Sachs liv präglades av förföljelseidéer och svår ångest… Frågan förblir öppen… Vi kan bara konstatera att vid en viss tidpunkt i en människas liv kan bördan av det förflutna bli henne övermäktig. Så att hon inte längre förmår bära sig själv. Utan faller, förfaller under gravitationens lag.

En illustration av själva diktens transformering i översättning:

Verso valle

Arrancano i carriaggi verso valle,

Ristagna il fumo degli sterpi, glauco ed amaro,

Un’ape, l’ultima, scandaglia invano i cochici;

Lente, turgide d’acqua, sacoscendono le frane.

La nebbia sale fra I larici rapida, come chiamata:

Etc…

Och

Mot dalen

Knirkande stretar kärror hän mot dalen,

Brasornas rök hänger i luften, blågrön, besk,

Ett sista bi prövar förgäves tidlösorna, och

Långsamt släpper jordlager, tunga av vatten.

Dimman mellan lärkträden stiger hastigt,

Etc.

Primo LeviVad ser och hör vi här? Översättningen tvungen att finna andra stigar så nära möjligt den ursprungliga får byta assonanser mot allitterationer. Och senare kan givetvis inte Levis lek med amaro(besk, bitter) och amare(älska) transformeras… obetvingligt är något här’’ lost in translation’’. Och givetvis klingar svenskan obevekligt hårdare och kantigare än kantabiliteten i italienskan… Men väl fångas även här och på ett annat i sig uttrycksfullt sätt det mödosamma i kärrans knirkande färd, det kärva kantiga i det dikten skildrar… Det antydda ej utsagda hotet i kärrornas färd, vad deras last är utsägs icke. Men vi ställs inför det att diktaren utsäger: Hur länge till är mina lemmar mig trogna/Det har blivit väl sent att leva och älska… Fin quando mi obbediranno queste buone membra/ E’ fatto tardi per vivere e per amare… Det är dags att ta sig ner i dalen, att med/ slutet ansikte, förstummad, rädda sig/ in i skuggan av de dagliga bestyren… Ja dimman stiger snabbt, men: ”förgäves söker jag köttets tunga steg att följa den”…

Ett omen över ödet som komma skall åtta år senare, yrseldimma och fall ner i dödens dal…

Primo Levi, den främste leviten var ateist sägs det. Hans övertygelse var vetenskaplig, och hans diktning är ofrånkomligt existentiell. Det verkar inte heller som han haft någon tro som gått förlorad i lägrets fasor, och ingen "omvändelse" heller. Strävan till klarhet, objektivitet är här mål och topos. Primo blottar inte sitt blödande hjärta, det är läsarens hjärta han riktar in sig på. Det utsagda är nedlagt i bilder, metaforen inbyggd i själva bilden. Och allt är mer ett spel med antydningar, ofta ominösa. Primo går hårt tillrätta med sig själv och med världen. Inte i hat eller fördömanden, domen överlåter han åt oss själva…

Så, må vi alla läsa dikten ”Den sista uppenbarelsen” där det gudomliga återkommer i skiftande gestalter, tiggande om bröd och beskydd, till sist ständigt förrådd och avvisad i domarens gestalt nu måhända ”lättare känd”?

Auschwitz var det topos där Levi blev diktare, utan denna fasa och närhet till döden hade detta kanske aldrig inträffat. Och om vi accepterar Eli Wiesels utsaga är det dikter av en som redan dött… Den första dikten av Levis hand är från 1943 då han redan befann sig i fångläger.

Den sista från 2 januari 1987. Döden hinner i kapp samma år den 11 april, den grymmaste av månader för att citera TS Eliot.

Almanacka

De likgiltiga floderna

Kommer att fortsätta rinna mot hav

Eller förödande svämma över vallar,

Uråldriga verk av händiga män.

Glaciärerna kommer fortsätta

Att gnisslande slipa ner berg

Eller plötsligt kalva.

Ändande trädliv.

Havet, kontinenternas fånge,

Kommer att svalla vidare, allt

Sparsammare med sin rikedom.

Sol, stjärnor, planeter och kometer

Fortsätter sina ensliga färder.

Jorden likaså fogar sig

Efter universums eviga lagar.

Så dock inte vi, upproriska art av

Mycken snillrikhet och föga förstånd.

Allt mer jäktade kommer vi

Att envist förgöra och fördärva;

Snart, snart ska vi ha vidgat öknen

In i Amazonas skogar,

In i våra städers levande hjärtan,

In i våra hjärtan.

Och här tystnar Levi inför sitt fall. 1980 hade han tillägnat sin hustru en dikt på hennes födelsedag där han utsäger: att utan dig skulle jag inte orka leva i den här världen. E che non starei al mondo senza te… Varur vi kan utläsa den depressives dilemma; kan inte leva utan ett kärleksobjekt att luta sig emot.

Och vi ser detta: Den som överlevt Inferno, i Buna, korsat Acheron vardera riktningen lämnade där en bit av sin själ och ande i skuggornas rike. Likt de döda i Odyssén behöver dessa skuggor dricka de levandes blod för att vakna till liv, för att få åter få röst.

Oliver Parland

Källa:

Primo Levi
I oviss timme och övriga dikter
Tolkning av Roger Fjällström i samarbete med Louse Kahan
Efterord Emanuele Zinato
Cartaditalia bokserie Italienska Kulturinstitutet