Utopiska geografier

Albert Herranz – Dikter

Litterärt

Skrivet av Albert Herranz

mar262012

Albert HerranzAlbert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du kan vandra mellan dess gränser på en enda dag. Jag försöker leva som sjömannen som vet att det finns fler världar, känner till dem, men är mån om sin egen. Som öbo har jag en speciell syn på verkligheten. För mig är havet inget hinder eller någon gräns, det är bara en fortsättning. Och jag vet att öar är precis som människor: de är skilda av det som för dem samman. Och precis på detta hav vill jag segla och fördjupa mitt författarskap: på det som skiljer och sammanlänkar oss alla.

”Oikumene; så kallades Medelhavet av greker och fenicier. Det Gemensamma Hemmet. Motsatsen till romarnas Mare Nostrum – Vårt Hav.”

*

Jag plöjer igenom havet som skiljer oss.

Den blåa brisen blåser tomt utan måsar

– vi är så långt från kusten –

Där i lä ser jag dem, mellan vågornas vaggande

– busiga och glada, silverfärgade bågar –

Monika Sidén – Jätten Lajban

Litterärt

Skrivet av Monika Sidén

mar192012

Monika Sidén

Om mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort. Till där det är varmt, vackert, snöigt eller spännande. Och när jag väl varit där är det skönt att vara i stan igen. Har tidigare givit ut novellsamlingen Trapphusblues och annat på Pupill förlag. Läs mer på www.modernaord.se

Jätten Lajban

Det var en gång en jätte som hette Lajban som var ute och strosade över kontinenterna. En eftermiddag kom han till en dalsänka och grinade förtjust. För där var något stort och färggrant som såg ut som hans byrå hemmavid. Han böjde sig ner och petade ut en av lådorna med sitt stora finger. Men den var inte alls som lådorna där hemma såg Lajban när han tittade närmare. I stället var den var indelad i många små fack och gångar och där inne sprang det lustiga människofigurer. Sådana han annars ofta råkade trampa på. Pep och viftade med sina minimala armar gjorde de också när Lajban vände och vred på lådan. Precis som det där spelet jag har, men istället för kulan som rullar kanske jag kan få människofigurerna att byta plats med varandra. Om jag skulle byta ut dem i hörnrummen med några från de mindre facken, skrockade Lajban lyckligt. De var så roliga att titta på, de irrande pyttarna.

Carina Nurmilehto, några verk

Litterärt

Skrivet av Carina Nurmilehto

mar122012

Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade inom habilitering. I skrivandet finner hon kreativiteten hon tidigare fick utlopp för inom teatern. Att skriva har blivit ett behov.

Orden kommer till henne och vill nedtecknas. Improviserande har alltid varit ett livselixir. Det utvecklas nu till att improvisera med datorns tangentbord. Det talade språket blir det skrivna. I teaterns värld är det tvärtom. Nu kan orden vara de egna formulerade, inte bara gestaltade. Naknare. Carina söker sin publik och har på Poeter.se samt Eremonaut tidigare mött den. Förhoppningsvis är detta bara början. Som erfaren skådespelare vill hon gärna framföra sina texter på scenen. Det vore också spännande att bli tonsatt och att med sång kunna gestalta orden.

Jag heter inte så.

Tryck in den. Kör in den. Bara pressa och forcera in in in. Ingen vill mer än jag. Ber om det. Bönar och ber. Som en nyutsprungen skär vecklar jag ut mig och ber om det. Lägger hjärtat på ett fat för dig att äta. Du kan skära små små bitar och trä dem på gaffel. Eller vill du ha ett spett? Som ett spett. Jag är aldrig ensam. Jag är alltid två. Alltid ser jag mig vid min sida, bönande om nåd. Varje dag är Guds nåd ny, heter det. Jag heter inte så. Jag har ännu inget namn. Är inte kristnad. Inte namngiven. Bara dold i storheten ikring. Gömd bakom det hela. Kan skönjas när mörkret fallit och mina ögon glänser. Kör in den. Din mening. Pressa in den. Meningen. Kasta orden framför mig och tvinga mig att slicka upp dem. Som en slav ska jag ge ge ge och aldrig kräva något. En lönespecifikation är inget kärleksbrev. Jag ska läsa dina ord högt, mässa dem och sedan duscha mig i deras innebörd. Må jag aldrig torka. Må tårar alltid väta huden och det heta blodet värma inifrån. Vener är Venus hårslingor och hud är oändliga vidder att varsamt vandra. Kyss mig nu så glömmer vi det här.

Noveller av Björn Augustson

Litterärt

Skrivet av Björn Augustson

mar052012

Björn AugustsonBjörn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor, noveller, debattartiklar, dikter och barnböcker. Dessutom finns tanken på den stora romanen, en roman eller en dröm som motivation och inspiration.

Rue Daguerre och hans med Malou gemensamma liv

På Rue Daguerre hade han bott i fem år tillsammans med Malou, Malou Barbier, bland kunderna känd som l´Étoile. Tillsammans hade de skapat någon form av liv som de båda kunde acceptera och till och med, i vissa delar, tycka om och njuta av. Han fördrev sin tid genom att skriva och dricka vin på Bistro Bohème, medan hon tog emot kunder i den lilla, dåligt underhållna lägenheten måndag till torsdag varje vecka. Lägenheten hade de lyckats få på grund av att han i sin ungdom gick i samma klass som en halt, rödlätt liten pojke vid namn Julien Petit. I skolan hade denne Julien inte varit något annat än en pojke i skuggan, i andras skugga, en pojke som varken syntes eller hördes mer än nödvändigt. Men senare i livet hade han framgångsrikt börjat investera ett arv, efter en moster som levt större delen av sitt liv i Franska Guyana, i fastigheter och han var nu ägare till flera hyreshus i de centrala delarna av staden. Det var av en slump de hade träffats, Julien och han. De hade båda varit på kyrkogården i Montparnasse, Julien för att lägga blommor på sin familjegrav och han själv för att lägga en röd ros hos Guy de Maupassant, då de plötsligt hade sett varandra mellan de stora stenkolonnerna. Det var Julien som hade förändrats mest men han var ändå att känna igen. De hade intagit en gemensam lunch på ett Crêperie i närheten och han hade då berättat för Julien om sina problem med att finna en fast bostad. Två dagar senare hade Julien kommit in på Bistro Bohème och meddelat att han hade en liten lägenhet som de kunde få hyra till en mycket rimlig kostnad. Att ha en egen lägenhet kändes bra, att ha den tillsammans med Malou kändes ännu bättre men hennes kunder kunde han vara utan, även om han hade accepterat att de var en del av deras liv, en livsnödvändig del, en del som fyllde deras glasburk längst in i skafferiet med Franc i mynt och sedlar.

Du är tillämpningen – Johan von Fritz, dikter och prosa.

Litterärt

Skrivet av Johan von Fritz

feb272012

Johan von FritzJag heter Johan von Fritz, von är inte riktigt på riktigt. Är 29 år gammal och bor på Gotland. Har skrivit sen jag var liten, på något sätt rättfärdigar skrivandet min existens eftersom det är det enda jag är någorlunda bra på. Skriver både prosalyrik och poesi, och har de senaste åren blivit publicerad på lite olika ställen. Rytm intresserar mig, då jag ibland kan få för mig att en väl använd sådan kan ha hypnotiska egenskaper. Ibland svävar nog mitt uttryckssätt någonstans mellan den nihilistiska pekoralen och patafysiken, försöker att skriva så visuellt som möjligt. Texterna är härunder är skrivna under sommaren/hösten 2011 och ingår i en diktsamling utan namn.

Om du vill veta mer om mig, så läs Frekes intervju med mig: http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11049-intervju-med-johan-von-fritz. Den kanske inte är fullständigt sanningsenlig och en smula överdriven, ungefär som jag. Driver även bloggen http://ichiifritzthekiller.wordpress.com/ där jag publicerar människor jag tycker skriver bra.

Vill slutligen dedicera texterna; Stig Sæterbakken, vars hädanfärd gjorde mig riktigt ledsen. Gillar verkligen det han skrev, och hans arbete med ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” som för mig är en av de viktigaste böckerna som skrivits på svenska under min levnadstid, är stort. Tack, och vila i frid.

–

”Varför gör du så mot mig
mot mig så att det känns
som att jag finns så mycket
att jag inte vill finnas?”

Christer B Johansson. Nya dikter

Litterärt

Skrivet av Christer B Johansson

feb202012

Christer B JohanssonFödd 1945 i Örebro. Jobbade i unga år som skofabriksarbetare och journalistvolontär, Studier i historia, statskunskap och sociologi 1967-8,1971-3. Svenska 1981-2. Idé- och lärdomshistoria 1984-5 (Lund). Däremellan arbetat som lärare och traktormontör. Extrajobb på bokförlag 84-87, på annat bokförlag 88-89. Alkohol- och drogterapeut 1990-2011. Översättningar från engelska, fyra böcker och ett stort antal broschyrer 1991-2001. Litteraturrecensent (skönlitteratur, historia, filosofi) i Nerikes Allehanda 1980-2009, Folket Eskilstuna 1980-88, Kvällsposten 1984-90. Folket i Bild, Förr och Nu, DAST Magasin. Började skriva dikter våren 2010. Lever med två katter i Väckelsång, Tingsryds kommun. Längtar till Lund (där bland annat dottern finns).

Matilda Lilja. Prosa

Litterärt

Skrivet av Matilda Lilja

feb132012

Matilda LiljaMatilda Lilja är 20 år och uppväxt i norra Stockholms förort. Hon studerar drama vid Södertörns Högskola och har sedan våren 2011 arbetat för att skapa en alternativ scen för poesi och musik. Hon har tidigare uppträtt med spoken word och poesi men detta är hennes första publicering i en tidskrift. En av Matildas tidigare texter finns publicerad i en bok av Författares Bokmaskin hösten 2011. Hennes texter hämtar inspiration från tunnelbanans mörka tunnlar och fortsätter förbi slutstationen. Ni kommer säkert att både se, läsa och höra mer av henne i framtiden.

http://themaddogdelight.blogspot.com

T-C

In i ett hetsigt tunnelbanesystem. Jag är en svart myra i ett svart hav. De väller ut från gångarna, in i gångarna. Ingen rör vid någon men ändå är vi alla så nära varandra. Allt är en fråga om minuter, 2 till Hjulsta går annars måste jag vänta ytterligare 12 minuter. Jag plankar alltid för när jag plankat är det nästan alltid en minut kvar till Hjulstatåget kommer och jag hinner precis in på plattformen. Jag tror att det är en regel, plankar jag slipper jag vänta... och betala. När jag går i gångarna går jag målmedvetet. För alla har vi ett mål för vi är myror. Ingen åker ju tunnelbana för att det är underhållande, alla ska vi någon vart och det är bråttom. Vi pratar om minuter!

Byta linje, vilken uppgång avgör var i tåget man sitter. Vid Gamla Stan brukar kontrollanterna komma in därför står man alltid längst fram då ser man dem när tåget rullar in. Om de hoppar på hoppar jag av. Hur många minuter tills nästa tåg kommer? Skynda. Jalla. Jag har tider att passa. En svart myra i ett svart hav.

Sitter man inte med en Iphone sitter man med en tom blick. Stirrar ut i de svarta tunnlarna som far förbi men egentligen ser man ingenting. Myror arbetar efter rutin. Myror väller fram som svarta vågor i ett svart hav. Myror drömmer sig inte bort från kolonin. Myror tjänar drottningen. Myror arbetar och myror har bråttom. Myror måste komma fram i tid och tiden är bara minuter.

Ewa Nillgård, dikt

Litterärt

Skrivet av Ewa Nillgård

feb062012

Taget en lyrisk höstdag när svansträcken tjöt i höjden av Bo Berglund.Ewa Nillgård kontaktade redaktionen i höstas med några frågor angående publicering av poesi hos Tidningen Kulturen. Dessa 12 dikter är samtliga tillkomna efter inledd kontakt då jag, Freke Räihä, uttryckte mig med ord som: ”Ewa, jag vill ha dina dikter här, hos oss på Utopiska Geografier – som är en avgränsning för en gränslös plats, ett vitt språng – för att dina bilder, i samtalet om platser, förskjuter och genom sitt täta länkande mellan naturens olika aspekter, skapar just en sådan plats utan försäkringsbrev, behov av vård och med gränser upplösta; i din diktning finns inga gränser. Jag upplever att jag i din dikt får möjlighet att själv sätta de gränser jag behöver – eller aldrig skulle behöva tänka på – för att att läsa dig och jag ser både en hård socialrealism med en metafysisk naturalism och en kraftfull metaforik ämnad att väcka mig i det seende som jag alltid letar efter i en poet.”.

Ewa Nillgård, som är född 1954, är bevisligen inne i en produktiv period. Hennes kulturella intresse för bland annat litteratur och konst väcktes i tidiga tonår då hon också började skriva poesi. Ewa är utbildad socionom sedan drygt 30 år med arbete inom socialtjänsten. Diktandet är säger hon, en livsnödvändig ventil utifrån dels en byråkratisk vardag och dels ett ofrånkomligt inre pockande på ordets gestaltande. Ewa Nillgård har tidigare också målat och har haft 2 separatutställningar i början av 90-talet.

Ewa Nillgård har utkommit med 2 diktsamlingar – ”Stengäss” i juli 2011 via Vulkan och ”I hästens år är andetagen” i oktober 2011 genom King Ink förlag. Hon är medlem i Författarcentrum Öst. Ewa hoppas och vill försöka verka för att poesins konstform når en bredare läsekrets än nuvarande och vänder sig emot de kommersiellt etablerade förlagens makt och vinstintresse. Hon menar att ord ska göras tillgängliga för de som behöver dem, svepa med och undan. Kanske, ligger snart hennes tredje diktsamling på bokhandels disk.

Kristina Murray Brodin. Dikter

Litterärt

Skrivet av Kristina Murray Brodin

jan312012

Kristina Murray BrodinIbland är det bara några skrivna rader som kan ge uttryck för de känslor som ryms i mig. Då finns orden där, pockar på att få komma ut och bli nedskrivna, precis som när jag skriver mina barnböcker. Att sedan läsa mina egna ord får mig att uppleva på nytt, känna på nytt, bli berörd på nytt. Att bli berörd är vad jag hoppas att du som läsare också ska bli.

Goliat och David

Fönsterbrädan fylld av väldoft

orkidéernas mångfald

I trädgårdslandet kämpar en ensam viol

omgiven av smältande snö

Nybliven mamma

Du gnyr i sömnen

mjölken rinner till

Överst i tvättkorgen

mitt våta linne

ÅM Hellman. Förgätmigej

Litterärt

Skrivet av ÅM Hellman

jan232012

ÅM HellmanÅM Hellman är skribent och litteraturkritiker. Hon är bosatt i Kristianstad och medlem i SkAlla. Novellen Förgätmigej var en del av hennes examensarbete från Författarskolan i Lund 2011.

Förgätmigej

Efteråt tycktes det som om det bara var dimman som förändrades, fukten steg från marken, ångade över snåren och drev fram över den övergivna trädgården. Några få dagar yrde pudersnön över åkrarna utan att lämna mer spår efter sig än att dimman frös till pärlor på flädern. Isen på vattenpölarna sprack med ett tunt klingande som prismorna i kristallkronan slår mot varandra när man öppnar fönstret för att vädra.

Solen visade sig bara en dag i sänder. Grått, sa folk till varandra, trist sa de också.

De mätte femton grader i rummet som vätte åt öst, och sjutton i pojkarnas rum som låg mittemot. De frös på ett hemtamt vis, så som man fryser när det varit kallt länge, i stora koftor och med fötterna i fula innetofflor. Lager på lager och raggsockor på barnens fötter när de sover. Varje kväll tände de en brasa tills Virginia kastade in en tändare som blivit kvarglömd på spiselkransen.