Ina Sohlberg, dikter

sep122011

Skrivet av Ina Sohlberg

Litterärt

Ina SohlbergIna Sohlberg är 25 år och Magister i litteraturvetenskap med fokus på William Blake, Guillaume Apollinaire, Gunnar Ekelöf, André Gide och de franska surrealisterna på 1920-talet. Bor i Paris, flyttar till Karlskrona hösten 2011. Älskar det kristallklara, det vilda, det överraskande och det sublima. Kräver att bli överraskad av de första satserna i en bok. Skriver ödmjukt om det största och det minsta ur evighetens och nuets perspektiv.

1

Livet kan delas upp i gult, blått, svart och vitt. Och allt ligger däremellan, varje stämning och varje stund, och allting är antingen eller och i oändligt många nyanser, och varje färgton motsvarar ett sinnestillstånd och är alltid ren och klar.

Alla färger är alltid rena — också det gråa och den gråhet som ibland kan kännas grumlig men bara är självklar tomhet.

22

Viljan att se föremålen resa sig,

skaka bort detta klibbande damm

och stiga och växa

och glänsa och skina

Världens verkliga majestätiska glans

Och alla rörelser blir stora och vida: bågar över himmelen,

som enas över osannolika sträckor

26

Och jag såg ett objekt äta ett annat

i ett fruktansvärd kaos av ljud

71

Former rör sig över himlen,

vinden stelnar som ett objekt mellan husen,

ett svalt objekt skönt att beröra

— som de alla borde vara

72

Det finns något klingande på varje yta, som du knäpper på

och du får regnet att ljuda

och strömmen att sorla

och människan blir stor och graciös

— Och världen blir ett enhetligt utrymme!

73

Havet lyses upp

och klarnar på morgonen: en häpnande glädjande vidd

och alla färger från vattnet stranden och himlen

blandas och glider mjukt ihop

— Och världen blir ett enhetligt utrymme!

84

Det finns en rytm i det som rör sig över gatorna:

världens rytmiska knakande, alltets slående bas

och det klara regelbundna klingandet av objekt som möts

— Hör du som har öron att höra med?

94

Världens färger klingar ned

och möter objekten, droppar av färg:

en fontän på ett torg av sten

sakta sipprar livet in

95

Månen lyser blekt bortom bergen gul och rund och sval

och tunna ränder av ljus sträcker sig inåt genom ögonfransarna medan en stilla vind rör på bladen.

Och på morgonen är solen varm och gul och rund och dess streck av ljus rinner utöver berget och raderar det som månen lämnat på sluttningarna.

Händer och fötter är tentakler mot världen.

97

En varmt gul och mörkt blå bakgrund

en stillhet mot vilken alla små ljus blinkar

utspridda blöta fläckar, tydliga gula punkter

och ett sken från väggar och tak,

som färgar den glänsande gatan

Färger spills ut och rinner löst i diket.

76

Världen är en krypande känsla

som får kinderna att hettas och kittla

ett prassel av allt som lever

en rund rödhet som glöder

kryper genom luften och vibrerar

— Hör du som har öron att höra med?

82

Och världen klingar och ljuder

på sina strängar

och människan klingar och ljuder

med himlen under huvudet

— Hör du som har öron att höra med?

84

Det finns en rytm i det som rör sig över gatorna:

världens rytmiska knakande, alltets slående bas

och det klara regelbundna klingandet av objekt som möts

— Hör du som har öron att höra med?

100

En molnig dag utan uttryck eller skuggor

att tända ett litet ljus kan inte skingra eller förneka den tomhet som finns i det gråa

och som växer inombords och får sin verkliga form och bredd

onödigt och tomt in i benmärgen.

— Och så må det vara även i solsken, regn och den häftigaste stormen.

101

Ute i trädgården står de svarta buskarna stilla och alla små fönster på väggen är prydligt radade och en del av dem lyser sakta gula mot den mörka massan som orörlig täcker gården

och om man klättrar uppåt på muren och stöder sig mot lönnen kan man se ett purpurljus vibrera uppe på ett högt hus

som en psykedelisk fyr i ett modernt mörker där man står och är ensam bland så många människor.

— Är det du som hör och som alltid har öron att höra med?