Giacomo Leopardi, L'infinito

jul262010

Skrivet av Giacomo Leopardi

Litterärt

av Paolo Sempre caro mi fu quest'ermo colle,
E questa siepe, che da tanta parte
De l'ultimo orizzonte il guardo esclude.
Ma sedendo e mirando, interminato
Spazio di là da quella, e sovrumani
Silenzi, e profondissima quiete
Io nel pensier mi fingo, ove per poco
Il cor non si spaura. E come il vento
Odo stormir tra queste piante, io quello
Infinito silenzio a questa voce
Vo comparando: e mi sovvien l'eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e 'l suon di lei. Così tra questa
Infinità s'annega il pensier mio:
E 'l naufragar m'è dolce in questo mare.

Det oändliga

Kär var mig alltid denna öde kulle
och denna häck, som delvis utestänger
min blick från landets horisont i fjärran.
Men då jag sitter där i lugn betraktan
det händer stundom, att min tanke skapar
gränslösa rymder på den andra sidan,
ett djup av övermänsklig ro och tystnad,
i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.
Och hör jag vinden susa där i snåret,
jag jämför nu oändlighetens stillhet
med denna röst: då minns jag evigheten
och döda tider och den tid som lever
i suset av ett ögonblick. På så vis
i det omätliga min tanke drunknar,
och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

Översättning:  Anders Österling