Några Dikter av Sven André

maj172010

Skrivet av Sven André

Litterärt

Bild: Hebriana AlainentaloResenärerna

Klockan halv fem

i begynnelsen

det gröna språket -

fågelsången som en flock

andhämtande osagdheter

i den uppdämda morgontimmen

talande till oss

dessa spräckta ansatser:

Se! Den tid ni var och är

har börjat vridas mot sin zenit

Det liv som levts i er

dras allt mer ut

i spända strängar

All eld är ytterst entropi

vars låga kallnar

in i aftonhimlens släckta blåhet

Allt järn skall en gång oxideras

Havet tömmas på sitt blod

Allt guld med möda samlat

återvända till sin stjärnedegel

Ni skymmer etern

gömd i all sin utspriddhet

Partiklar och planeter

endast undantag bland uttänjd rymd

där singulariteter lurar

snärjande vart kosmiskt skepp

och tid och rum skärs upp

i onåbara öar

simmande i mörk materia

spöklik strålning

ifrån år och platser

flydda från vart minne

Form till icke-form

signal till brus

till tystnad, uppfattad

av intet levande

Sinnena som skönjt de stora verken

gjorda utan mening

Materiens mått och lagar

brutna under egen tyngd

I erat ursprungs dolda namn

är världens allt

vars efterlevnad

lämnats till er

likt en bruten spegel

Hör! Ett pulsslags envishet

mot sorlet ifrån slumpens döda röster

En livsflod eroderande

sin fåras existens

och ändå

detta vägrande av vila

En grundton darrande

stackatoaktigt styckad

Sången spridd i luft förtunnad

allt mer icke-bärande

Ett eko utav korroderat bly

mot evigmörka inre väggar

I nattens farled

spår av sångens återklang

som ljuset ifrån

fjärran döda stjärnor

Vet! Ni existerar endast

nätt och jämnt

som neutrinos, spökpartiklar

spårade subtilt

i urbergshjärtats gråa sömn

Ert liv, er färd mot natt

ett flöde tidsvrängt takyonskt

Er morgondag en redan utläst efterbörd

Er källa alltmer lik en dröm

om andra livsvals spegelsalar

Känn! En vilja söks

bland denna urhavsdimma

En vild jakts väg

mot vinterskogens vita hjärta

Ett lekfullt väntande på varats ordlöshet

Att överlämna sig

till detta tysta efterlämnande

en livets dolda konst

ni lärt från odlandet

av tankfull ensamhet

Ni, vandrande

er encellsenslighet

från universums äggskalsgräns

till varats glömskedränkta omfalos

Era ögon fästa vid himlar

där era änglar faller

från livseld till falskt liv

Dessa falnande ledstjärnor

Ni dröjer kvar i ruset

ristar älskogstecken

i tysta murars

livssorg, lagrad

som förkastningen

av era kontinenters magmamöte född

i de kvävda lakansvita

gjutjärnsdjupens himlahelvete

Era magiska övningar

i att ändra tidens kvalitet och ton

så fåfänga, förgäves

Ni är födda

till en kattguldålder

omärkt fallen bortom ord och tid

en hastigt avsigkommen era

pressad till ett lövtunt lager

komposterad, arkiverad och sorterad

under pleistocen

den ålder askans flod har svept

sitt skymningstäcke över

med ett silat tordönsmummel

Varning

Var jag än befinner mig

denna lågfrekventa grundton

som ett avlägset flyglarm

oändligt utdraget

till en enda malande not

En varning

till de som ensamma genomskådat

den lugnande blå himlen

och genom sina ögons stirrande

smittats av en sjukdom

född ur drömmen bortom rymderna

Sätt dig i säkerhet

Det finns en best som söker

din halvt livlösa vittring

genom sorlet av oberörda röster

En listig jägare

som vädrar dina spår

bland meningslösa kedjor utav ord

En huggtandad fälla

gillrad i det höga gräset

Mot detta möte

leder mig den väg

som valts åt mig

av flydda dagars sammanträffanden

med storheter i mörkret

laddade av lögnens kraft

Vart steg jag tar

för mig närmre det väntade

Detta slut som skall leda mig

bortom fruktan

och vidare

Fången

Vet att dessa kvarhållna anleten

fångna i detta mitt åldrande minne

under den invärtes svartnande solen

alltmer antagit formen av drömmar

smaken av höstdimma, lukten av död vår

krympt till konturer, till ekande fält

där urblekta färger äter sig själva

Vet att jag saknar

dessa avdöda dagar

dessa utlevda liv

som en vintereks spegling

i decembersvart damm

Detta grenverk av livsrunor

vänt mot det tjälfrusna

mot den drivna snön

Höstens tröskade minnen

ur vars malda djup

denna olja pressats

vars söta, potenta

smak av grön sorg

som ett domnande gift

suddat ut morgondagen

Öppning

Jag rycktes upp ur sömnen

ur dess smygande rytm

som steg för steg

försvann bakom mig

likt bilden av flickan

i nattregnet cyklande

drevs bort av belysningen

kallt gul och livlös

Jag rycktes upp ur jorden

från det hörn där jag grott

mina mumlande nerver

som ett blått träd speglat

i en gyttjesvart tjärn

Jag rycktes upp

upp ur blodflödet

som rann från långt bakom mig

och dess cirklande bilder

dess virvlande vortex

av dröm, av hemsökelse

vidgandes slutandes

som en värld till ett intet

gled in i fokus

i fruktansvärd skärpa

och min mun öppnades

till ett skuggsvart nyckelhål

Sven André