Efter en danteläsning

apr122010

Skrivet av Hans-Evert Renérius

Litterärt

altKärleken gav mig ingen ro,

den, vars plats jag inte vet

eller endast i skymningsljusets

dunkla vrå fått skåda, lätt vid

aftontid, eller som morgonljus,

en dag så ny som tidens nu

i väntans skimmer och längtans ros.

Vem längtar inte hem som

vågen vid sin strand med

fågeln högt bland molnens tavlor?

Vem längtar inte bort, som en förlorad

själ i vintermörkrets bittra

ångestdriva? Eller skyr de ockernötta

industrivandaler, fallskärmskonstruktörer,

i en tid då kärleksrosens doft av

människors möte, blivit sliten

och förtörnad, ångestfrätt och

övergiven i en krets av vandrings-

själar. Som helvetets malande eld

vid frusna klöverängar,

fördrivna stenar och blickar

med förlorad heder, vredens händer

djupt dolda under bord och i

hårda hjärtans skrymslen.

Kan förnuftet inta kärlekshunger?

Lägga försakelsens kort

på ett bord i ovänners åsyn eller

samla de svarta kol som kan

bränna det egna bergets envishet,

som rök ur tid och aska och

med mänsklig styrka återfå

de rätta dimensioner som himlen

givit våra fäder, barn och barnbarn.

Men så ropar människosjälens sista

låga en dröm mot himlens slutna

krets, ett rop, som stiger ur ett

förfruset mörker upp mot berget,

där i änglaljusens spegelsal med

milda susningar mot kindens heta

hud, en viskning blott, som lämnar

syndens tal och munnens svarta

ord, för att kliva uppför den

långa mjuka stigens slingermöda.

över avsatser, som ingen levande

ännu kan skönja eller ens anas

och med terapeutisk iver kan bekänna,

eller ärligt i sitt hjärta säga:

nu i paradiset kommen som

i Edens lustgård, öppet för

en nådens pil eller blottad längtan

under hjärtats fäste, som en gudomlig

tid, där en början och ett slut

visar gyllene skimmer av sköna

kroppars spänst och en själs

törstande strupe efter odödlig dryck.

Det är blott en kärlek som himlen

har skådat, medan Du, min Dante,

fjärran vän och tolkningsbroder nu

skall möta elden som din själ så

häftigt tände; en sluten vandring

upp på livets trappa, här en ledstång

vid dess mörka skugga under

träd och broar där

medlidsamma hjärtan alltid leva,

känna, möta människor från jordiskt

Florens eller från ett kansli

med påvlig audiens; Du

vars himmel bar oss fram

till kulturens vagga, fjättrad

där vid Prometeus sida

eller ännu förförd av Ikaros förmätna

dröm, som Du med

egen vilja har vunnit åter.

O, längtan i paradisets universella

låga, vita änglavingar bländande,

som om själen ändå kunde

finna den dag då allt var till

och vetenskapens dolda blad

vikes upp som stora böcker

i en tid då allt är möjligt och

då du stiger fram för att ta den

vilsna själens oro och parti,

i trygga himlens ljus, där jag får vila

ut som den gula rosen

i Beatrices för evigt, varma öga.

Hans-Evert Renérius