Mats Waltre. Nya dikter - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Mats WaltreVad är poesi? Det är lätt att tänka på produkten – dikten på pappret. Att den ska vara vacker i någon mening, gestalta djup och så vidare.
Men det är nog så – som kanske med all konst – att dikten blir poesi först när några av dess ord sjunker in hos den som läser och berör på sätt som egentligen välkomnas.

Frågan väcktes när jag hade skrivit ”En afton i april”, som nog mest är att betrakta som ett utbrott. En trötthet över att konflikter bara fortsätter. En bister grimas över insikten att paradiset på jorden aldrig kommer att ske. Att konflikt är en sida av livet. Att livet är i konflikt med döden. De andra tre dikterna är ur en diktsamling i vardande ”Inte bara stenar – utan den ljusa sanden också”.
Mer kan man finna på matswaltre.se.

 

 


En afton i april

 

 

längs imperiets kanter vandrar myror

i dess centrum cirklar örnar över byten

 

 

en afton i april

i gryningen för ett ljusår

där fanns ingenting att bevara

men sången om Nefertites kärlek

bjuder grönskan ångorna åter

från livets söta, dess handelsman

 

 

det var bara där, surret från en humla

och alla förstod, att det inre livet

spelas mellan fingrar

en stig, inte ens en stig

där torkar mannen från Berlin

bladet från himmelen

svetten från sin panna

och allt är möjligt igen

 

 

saltet, vinden, vinden

kindknotorna danar ett nästa

det ryker om dem

de lever, de vill, de andas

 

 

 

aldrig ska gässen glömma

särskilt de från Kanada

att de var oönskade

hatade, beskjutna, döda

 

 

liksom Rumäniens tiggare

en skamfläck över världen

andlig misär utan ände

dessa öden, tiggande tacktack

från morgon till kväll

och sedan sprider sig ett leende

även över dessa läppar

de har ett liv, de lever

 

 

och de är hatade

och de bryr sig inte

det är deras yrke

men ingen går oskyddad

 

 

en parad med laissez i Usa

en parad med stolthet i Ryssland

vem vinner

är det vinnaren

 

 

Pyrrhus är evig

liksom Rubicon alea iacta est

för varje skeende

känsla, värdighet och hot

politik blir poetik

sorg blir inte ens politik

 

 

kammarens ljus är inte gravens

ansiktsmasker i Ukraina

miljoner vet inte vad

sanktioner mot hat

visioner mot rädsla

till sist står vinnaren

och frågar sig vem som vann

borde fråga sig

 

 

vindens fläkt mellan de två

flikten, inte kanske, utan så

lika det historien talar

konflikt, öst mot väst

lägger en imma över

 

 

vi hatar ryssen

vi älskar att hata ryssen

i tusen år har vi bundit

hopp och makt och öde

och vi har ryssen i nacken

 

 

 

din djävla granne

din kusin, din bror, vår fader

nord mot syd

europa mot islam

ni får vänta

till nästa krig

 

 

den svartvita retoriken

mot

med

 

 

längs imperiets kanter vandrar myror

i dess centrum cirklar örnar över byten

aldrig ska vi buga

alltid ska vi buga

 

 

 Nära graven går jag







och där någonstans

nära graven går jag

jag fryser och längtar och sörjer

längtan går mot elden, förkolnande

var är jag, var är rösten

i tystnaden svävar allt omkring





för att dö måste jag leva

för att leva måste jag dö

men orden knyter en bindel

och jord på jord skyfflas

sakta skymmande min skatt





kvar är ensamma sinnen

bara vagt fluorescerande

ett påhitt, ett icke





hör oss i din hand

inte de huggna stavarna

de som flätar våra ord

utan hjärtat som kallat dem

 

 

 

 Tillspillogivna

 

 

genom tiden förlorade vi vår känsel

i vilsenhet kippande efter luft

nära centrum förstod vi att vi dog

under idisslandets kalkerande gång

 

 

och nej, det är inte alls bara

det är emot och det är mer än så

 

 

de står på parad, odlade på led

var och en med sin egen färg

men alla ser de likadana ut

alla är de blå

 

 

aftonen flöt förbi och frågor förblev

vi visste att vi inte skulle få svar

inte ens sömnen kunde stäcka

att vi alltid skulle återvända

 

 

 

ibland flödar en artesisk källa

från hjärtat eller kynnet eller

ett ord som lyfter och flyger lätt

väckande hämmad håg att andas

 

 

men orden som ramlar är kalla metaller

som famnar den dunkla fängelsesången

fyllande tomrum i den kausala gången

 

 

bleka fiskar söker sig mot botten

igenom vattnets tystnad hörs de

bara skvik eller livets ångest

och vid botten når tidlösheten

uppvirvlat damm till sediment

fryst i eoner

 

 Vårtulpaner

 

 

när ett ord föds ur en krater bär det mening utöver sig själv

och för att landa i själslig dimma må dimman hörsamma sig

jag visste jag vore ett ämne att brännas till renhet före

där dödens vidräkning är en punkt, ett vägskäl, en tårdroppe fallen

och under morgontimman samlas ur dimmorna en droppe

som när den faller vänder gatlyktornas sken till förlänatljus

 

och ljus är alltid ljus

 

den ensamma vandraren förtunnas under den kalla dagen

härligt utvidgandes mönster för alla utom droppen

som levde sin kropp, sitt fall, sin förgängelse betvingande fullt

så fick den stumma stundens tomhet nuet att träda fram

med ord som danats ur vinterbrunn som svar på mening

jag är ett fång vårtulpaner som fägnar liv med mjuka ljud



Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen