Jonas Wessel. Jag är en annan

aug202012

Skrivet av Jonas Wessel

Litterärt

Jonas Wessel

Jag är en annan

Jag är hon, den lilla döda bakom rosenbuskarna. Jag är den lärde i den mörka skinnfåtöljen. En gång blir jag nog det övergivna barnet på stenpiren som slitit sig och drivit ut till havs, eller den lille pojkbetjänten som går i allén. Jag är helgonet i bön på terrassen.

Om bara den här kusliga rösten kunde tiga.

Men … det är ju jag som talar.

Redan höst, dessutom söndag. Skuggmunnen har bakat en toscakaka. Till denna serveras pulverkaffe. Jag mår illa och kallsvettas, men tack vare tuggummi och ett obevekligt pokeransikte undviker jag misstankar.

”Ska inte fadern fika?” frågar jag.

”Han skulle nog läsa istället”, svarar Skuggmunnen medan hon skär upp en bit kaka och lägger på sin assiett. ”Du vet hur han är.”

Skuggmunnen är liten, rund och klädd i grälla kärringfärger. Innan hon gick i pension jobbade hon i över trettio år i en affär med maskeradkläder. Jag tror att den hette Funnyland.

”Äter du ordentligt?” frågar hon och begrundar mitt yttre. ”Och när tänker du egentligen raka dig?”

”Vet inte”, säger jag och drar handen genom det burriga helskägget. ”Vi får se.”

”Du börjar ju se ut som en luffare.”

”Nja, snarare som Verlaine.”

”Som vem?”

Jag sneglar bort mot pappa i vardagsrummet. Han sitter som fastvuxen i sin skinnfåtölj och läser en bok om Hitler. Glasögonen är stora och tjocka. Under min uppväxt var detta ett skrämmande attribut, särskilt när pappa helt oväntat dök upp från något gömställe och utbrast: ”Hoho, här har du mig!” När jag nådde puberteten förekom lyckligtvis inga sådana lekar. Då tittade vi istället på Clint Eastwood-filmer tillsammans. När Skuggmunnen åkte på någon kvällskurs eller tog en drink med ”flickorna” satt pappa och jag i soffan medan tv-skärmen fylldes av Clints sträva machoansikte. I en film umgicks han med en orangutang som gjorde lustiga saker. Pappa skrattade gott åt den där orangutangen. Ibland formade pappa sin ena hand till en pistol, pekade på mig och frågade: ”Do you feel lucky, punk?” Jag visste aldrig vad jag skulle svara.

”Man måste äta nyttigt”, fortsätter Skuggmunnen. ”Inte bara sitta hemma och dricka öl. Vad åt du innan du kom hit?”

”Men sluta nu.”

”Var kakan god? Jag bakade den för din skull.”

”Det var ju omtänksamt.”

En gång i tiden jobbade pappa som brevbärare, men fick ryggproblem och förtidspensionerades redan när jag var barn. Jag har dock aldrig hört honom klaga över ryggen. Förr om åren brukade han och Skuggmunnen gå på promenader tillsammans. Numera lämnar de ogärna lägenheten. Pappa väntar alltid på att någon ny krigsbok ska komma med posten. Skuggmunnen påstår sig ha problem med höfterna.

”Har du hittat något jobb?” frågar Skuggmunnen med munnen full av toscakaka.

Jag smuttar på det beska kaffet. ”Nä.”

”Har du letat?”

”Nä.”

”Men det måste du ju göra. Du kan ju inte bara gå omkring och dröna dagarna i ända.”

”Jag drönar inte, jag läser.”

”Läser och läser, är det något som ger pengar?”

Den frågan bryr jag mig inte ens om att svara på. Jag byter ämne, till något som faktiskt är värt att prata om.

”Har du och pappa varit i Paris någon gång?”

Skuggmunnen fnyser, som om jag dragit en dålig vits. ”Paris? Hurså?”

”Jag tänkte kanske åka dit någon gång.”

”Äsch, så du pratar. Paris, det har du väl knappast råd med?”

”Man kan ju ta ett lån.”

”Vad ska du där och göra, du som inte ens kan prata franska? Är det på grund av den där boken du skriver?”

”Kanske. Jag vet inte.”

”Vet du inte ens varför du vill åka till Paris?”

”Fan, vad du tjatar.”

”Jag tjatar väl inte.”

”Om det inte blir Paris, så i alla fall Charleville.”

”Vad är det?”

”Det var där han föddes.”

”Vem?”

”Rimbaud.”

”Var någonstans, sa du?”

”Charleville”, säger jag och börjar putsa glasögonen med min skjorta. ”Det finns ett Rimbaudmuseum där. Även en staty av honom. Jag vill se den i verkligheten. Gå i hans fotspår.”

”Men måste du använda skjortan till det där?” utbrister Skuggmunnen. ”Kan du inte ta en handduk istället? Du borde gå till optikern och be om en sån där liten glasögonduk.”

”Jag ska åka dit”, säger jag.

Hon svarar inte. Hon äter mer toscakaka.

Pappa hostar. Detta gör att ett minnesfragment bubblar upp till ytan: jag är omkring tio år gammal, pappa står i badrummet och rengör spegeln med en golvmopp. Han vet inte att jag står alldeles bakom honom. Jag grabbar tag i hans midja och ryter som en tiger. Han ger ifrån sig ett högt vrål samtidigt som han slår golvmoppen rakt på spegeln, som för att försvara sig mot den plötsliga och okända faran. Spegeln går i kras. Pappa vänder sig om och griper tag i mig. ”Du ska ge fan i att skrämmas sådär, det är faktiskt farligt!”

”Rambo”, säger Skuggmunnen med truten full av kaka. ”Är det den där vettvillingen du skriver om fortfarande?”

”Rimbaud var ingen vettvilling, han var en revolutionär inom den moderna poesin. Man kan faktiskt säga att han skapade den. Han var en av de första som använde sig av fri vers.”

”Vad är det?”

”När en dikt inte rimmar.”

”Jag tycker att dikter ska rimma, annars är det ju inte dikt.”

Då, helt utan förvarning, sköljer den där känslan över mig igen; syns jag? Stundtals upplever jag mig själv som ett fiktivt eko av en person som en gång levt. En rekonstruktion av ett faktiskt liv, men utan synbar poäng eller finess. Om jag inte är den personen, vem är jag då? En frätande mask? Ingen?

Jag stannar i föräldrahemmet en stund till, men bryr mig inte om att öppna truten mer. Det lilla jag har att säga förstår hon inte och då kan jag lika gärna vara tyst.

Jag sneglar bort mot pappa i vardagsrummet. Han är uppslukad av nazister och militärstrategier. Han petar sig i näsan och har ett hål i ena strumpan. Stortån sticker ut.

Jag smyger bort till hallen, tar på mig ytterkläderna. Sedan slinker jag ut och går mot busshållplatsen. Det är i mitten av september. Himlen är ännu klarblå. Solen bländar. Luften är illavarslande rå och löven allt annat än gröna.

Som barn skärpte vissa himlar min syn: alla sorters sinnelag fick mitt ansikte att skifta. Jag var en kull med valpar, en sagolik opera, ett älskat svin. Trots att verkligheten är alltför taggig för min sublima karaktär förvandlade jag mig till en stor gråblå fågel som svingade sig upp till listverket i taket och släpade vingarna genom kvällens skuggor. Jag blev en väldig björn med violett tandkött och fällen blekt av sorg.

En halva Explorer fräter bort det mesta av nuet. Graham Robbs Rimbaudbiografi balanserar på min buk. Jag studerar fotografiet av Étienne Carjat, taget i Paris i september 1871. Det ovala huvudet är något överdimensionerat i förhållande till de tunna, sluttande axlarna. Håret är nyklippt och fullt med löss. Det mjuka, barnsliga ansiktet står i skarp kontrast till den hårda munnen och de kalla ögonen. Han utstrålar allvar och kylig självsäkerhet.

Jag läser några rader markerade med rödpenna:

”… en stor, robust pojke med ett rödaktigt ansikte, en bonde. Han såg ut som en förvuxen skolpojke, eftersom hans byxor var för korta och avslöjade hans blå yllestrumpor, förmodligen stickade av hans mor. Hans hår var långt och vildvuxet, han var iförd en korderojfluga, och han hade ett ovårdat utseende. Hans ögon var blå och ganska stiliga, men de hade ett slugt uttryck som vi i vårt överseende misstog för blyghet.”

Arthur Rimbaud, min ende vän. Du är här, men ändå inte. Ständigt närvarande, borta sedan oceaner av tid.

Om man bortser från Rimbaudstudierna ligger jag mest i sängen och dricker sprit. Det är det enda som intresserar mig numera. Allt annat är en grå sörja jag helst inte vill kännas vid.

När vodkan är slut reser jag mig upp, stapplar bort till köket och letar efter nästa flaska. Allt för att hålla omvärlden och alla dess minnen borta. När de försöker göra sig påminda bankar jag mig själv i huvudet och nynnar på någon menlös melodi.

Jag stöder armbågarna på bordet, lampan kastar ett skarpt ljus på de där tidningarna som jag är dum nog att läsa om, de intetsägande böckerna. På oändligt avstånd över mitt underjordiska rum sprider husen sina rötter, dimmorna samlas. Gyttjan är svart eller röd. Kloakerna är inte så högt upp. Runt mig finns bara planetens tjocka skorpa. Kanske azurblå avgrunder, schakt av eld. På de här djupen möts kanske månar och kometer, oceaner och sagor. I bittra stunder föreställer jag mig klot av safir, av metall. Jag är tystnadens herre.

”Hur har du det nu för tiden?” frågar psykologen, som liknar en ung Gregory Peck.

Jag är tvungen att sitta här en timme varannan vecka. Enda anledningen till att jag går hit är för att slippa Skuggmunnens tjat. Hon tror att jag ska ”må lite bättre, bli lite gladare” av att prata med den där fjanten.

Rummet vi sitter i är litet och vitt. På det lilla glasbordet mellan oss en tillbringare med vatten och två glas. Min t-shirt, vars text lyder ”RIKTIGA MÄN LUKTAR FIS”, tycks dessvärre inte provocera honom det minsta.

”Har aldrig mått bättre”, svarar jag.

”Har du sökt några jobb sen vårt senaste samtal?”

”Nä.”

”Varför inte?”

”Jag har inte tid.”

”Inte?”
”Jag skriver en bok.”

”Oj, det låter spännande. Det har du inte berättat, vad roligt. Vad handlar den om?”

”Arthur Rimbaud.”

”Jaha, och vad är det för en filur?”

”Vet du inte vem det är?”

”Nej. Kan du inte berätta lite om honom?”

”Nä.”

”Varför inte?”

”Jag har ingen lust.”

Psykologen skriver något i sitt anteckningsblock. ”Nåväl. Jag ser fram emot att läsa din bok när den är färdig. Jag hoppas att du vill signera den åt mig.”

Jag lägger armarna i kors och begrundar under tystnad mina slitna gympaskor.

”Det är bra att ha intressen”, säger psykologen. ”Jag tycker självfallet att du ska ägna dig åt din bok, men du borde nog även gå till Arbetsförmedlingen och se om de kan hitta någon lämplig aktivitet åt dig. Tror du inte att det vore en bra idé? Du har ju tidigare pratat om att åka till Frankrike. Det skulle ju bli ganska knepigt i nuläget, med tanke på din ekonomiska situation. Jag vet att du har haft det tufft, men jag tror att det vore bra för dig att komma ut lite. Ut i livet. Inte bara sitta hemma.”

”Skulle du säga samma sak till Ekelöf om han satt här?”

”Nu är det dig vi pratar om, Gunnar. Ingen annan.”

På en vind där jag låstes in vid tolv års ålder lärde jag känna världen, jag illustrerade den mänskliga komedin. I en vinkällare lärde jag mig historia. Jag liknade en enkel värdshusskylt.

Jag vande mig vid hallucinationer: jag såg helt enkelt en moské där det låg en fabrik, en trumslagarskola byggd av änglar, kalescher på vägarna till himlen, en salong på botten av en sjö. Jag måste till en plats där solen steker som mest, där vilken människa som helst kan försvinna, där minnen tvättas bort som gammal svett …

Det finns åtta kända fotografier på Arthur Rimbaud; klassfotot från Rossatskolan, den första nattvarden, de två tagna av Carjat, tre tagna av honom själv i Harar samt ett där han står tillsammans med en grupp jägare i Sheikh Othman.

Nu har ett nionde fotografi uppdagats.

Jag studerar med apotekarprecision den 9,6 x 13,6 cm stora bilden, som nyligen upptäckts av två franska bokhandlare på en loppmarknad någonstans i Paris. Efter lite forskning har jag kommit fram till att bilden bör ha tagits i augusti 1880. Det var då Rimbaud först anlände till Aden, en stekhet hamnstad i Jemen, för att söka jobb. Då var han färdig med poesin sedan fem år tillbaka och hade under denna tid rest kors och tvärs i Europa, till synes utan mål eller mening. Bort från allt. Från sig själv.

Det kantskadade, sepiafärgade fotot visar sju personer på yttertrappan till hotellet Hôtel de l’Univers. Fyra män och en kvinna sitter på varsin stol. Två män står upp. Männen ser auktoritära och maskulina ut. Alla utom en – mannen längst till höger, närmast kvinnan. Han är yngre än resten av sällskapet. Han stödjer höger armbåge mot det runda lilla cafébordet mellan honom och kvinnan. Han är, som de flesta på bilden, klädd i vitt. De andra männen bär kavaj medan han är klädd i en enkel skjorta. Det är tydligt att hans status inte är hög. Till skillnad från de övriga i sällskapet tycks han skita fullständigt i sin hållning och hur han ser ut. Jämfört med de andra männen ser han synnerligen trött och ambitionslös ut. På en uppförstoring blir ansiktet något tydligare. Tyvärr har han rört sig då bilden togs, vilket ger honom två kantlinjer. Denna skakning gör att han liknar en fantom. Mustaschen är liten och fjunig. Håret är mörkt och tätvuxet, blicken känslokall och avtrubbad. Eller är den kanske melankolisk? Fylld av sorg? Kanske. Det är upp till betraktaren. Munnen är en aning öppen. Han inte ser alltför skärpt ut. Snarare småpuckad.

Är det verkligen Rimbaud? Eller någon annan?

Då ringer plötsligt telefonen. Fan, att man alltid ska bli störd.

Jag tvekar ett ögonblick, men lyfter sedan luren. ”Ja, hallå.”

”Hej hej!” säger Skuggmunnen i andra änden.

Jag sträcker mig efter brevkniven på skrivbordet. ”Hej.”

”Störde jag?”

”Nä.”

”Låg du och sov?”

”Nä.”

”Vad gjorde du då?”

”Läste.”

”Jaha, själv läser jag en deckare, jag kommer inte ihåg vad den heter. Den är inte särskilt bra, men jag vill ändå se hur det slutar.”

”Jaha, där ser man”, säger jag och trycker knivens egg mot min ena kind.

”Har du varit ute idag?”

”Nä. Och du?”

”Nä, vad ska jag ut och göra? Jag har ju problem med höfterna, dessutom känner jag lite i bihålorna. Jag kanske är på väg och bli förkyld.”

”Att bli förkyld.”

”Va?”

”Det heter på väg att bli förkyld.”

”Värst vad du var sur då. Har du vaknat på fel sida?”

”Nä.”

”Går du till psykologen som du ska?”

”Ja.”
”Är han bra?”

”Hyfsat.”

”Vad pratar ni om?”

”Det säger jag väl inte till dig.”

”Är du ute och rör på dig? Och du dricker väl inte så mycket öl?”

”Hej då”, säger jag och lägger på.

Jag återgår till Rimbaudfotografiet, men har tappat koncentrationen totalt. Istället korkar jag upp en flaska Xanté och lägger mig raklång på heltäckningsmattan.

Fort! Finns det ett annat liv? Jag ska skära sönder hela min kropp, jag ska tatuera mig, jag ska bli lika vidrigt ful som en mongol: du ska få se, jag ska skrika på gatorna. Höst. Vår båt reser sig ur den orörliga dimman och vänder bogen mot eländets hamn. Jag återser mig själv med huden sönderfrätt av gyttjan och pesten, med håret och armhålorna myllrande av maskar, och ännu fetare maskar i hjärtat. Ibland ser jag ändlösa stränder på himlen, täckta av vita och lyckliga folkslag. Alla smutsiga minnen utplånas. Mina sista ångerkänslor dör bort. Livet är en fars som alla spelar med i.

Ännu en timme i det vita rummet.

”Du tycks vara spänd”, säger psykologen. ”Som om du funderar på något men som du inte riktigt släpper fram. Är det så?”

”Nä.”

”Kan du inte ta av dig rocken?”

”Nä.”

”Är du inte väldigt varm i den där?”

”Nä.”

”Är det äkta päls?”

Jag rycker på axlarna.

Psykologen skriver i sitt block. ”Har du börjat på franskakursen du pratade om förut?”

”Jag har varit upptagen.”

”Av boken om … Rembau?”

”Om Rimbaud, ja.”

”Blir det årets julklapp, tror du?”

”Knappast. Rimbaud skulle gå över huvudet på folk.”

”Vad får dig att tro det?”

”För att det är sant.”

”Jag pratade om honom med min fru häromdagen. Hon visade sig vara en stor fantast av hans verk.”

Det knyter sig i min mage. ”Jaha.”

”Hon skrev en uppsats i litteraturvetenskap om bildspråket i ’Den berusade båten’ och ’Vokaler’ för ett par år sen. Den blev faktiskt publicerad, om jag inte minns fel. Vill du att jag ska be om en kopia till dig?”

Jag försöker se oberörd ut. ”Bildspråket i ’Vokaler’, är det så mycket att skriva om? Rimbaud inspirerades av en ABC-bok för barn och så var det inte mer med det.”

”Hon kallade honom poesins Ikaros.”

”Det skrev Artur Lundkvist redan 1939, så det är ju rena plagiatet.”

Psykologen tittar ner i sitt block. ”Själv ser jag faktiskt inte tjusningen i Rembau, om jag ska vara ärlig. Min fru och jag pratade om honom, och hon höll delvis med i min åsikt. Hon sa att han är en omskriven och mytisk person, mest på grund av att han valde att lämna den litterära världen som ung och utan förklaringar till varför han drog. Hon sa att hon är trött på mytbildningen kring honom. Han ville väl bara ut och tjäna pengar. Kanske kände han också att lyriken inte gav honom något längre?”

Jag rycker på axlarna, vänder blicken mot fönstret, känner en klump i halsen. Det knyter sig i magen.

”Nåväl”, säger han. ”Tror du att dina föräldrar kommer att läsa din bok när den är färdig?”

”Nä.”

”Tror du inte att de vill läsa en bok som deras son har skrivit?”

”Nä.”

”Varför inte?”

”Därför.”

Psykologen tittar på mig en lång stund.

”Vill du göra mig en tjänst?” frågar jag.

”Givetvis.”

”Lägg din hand på bordet.”

”Ursäkta?”

”Lägg din hand på bordet.”

Jag ser hur han tvekar ett ögonblick. ”På bordet, sa du?”

”Ja. Jag vill göra ett experiment.”

Han lutar sig fram, gör som han blir tillsagd. Hans hand ligger som en död, hårig krabba på glasbordet.

”Jaha, vad går det här ut på då?” frågar han och ler.

”Handflatan uppåt.”

”Jaha. Så här?”

”Perfekt.”

Han tittar på sin hand, sedan på mig och ler igen. ”Och nu då?”

Jag drar snabbt fram brevkniven ur rockfickan och sticker bladet i hans handflata. Han ger ifrån sig ett tjut och rycker bort handen. Han bleknar, stirrar på det blödande såret. Han jämrar sig, reser sig klumpigt upp. Han går mot dörren, men innan han når dit hugger jag honom två gånger i vänster lår. Han tjuter igen och sjunker ner på golvet.

Jag torkar kniven med en servett och ser hur han ligger och kvider, kanske till och med snyftar. Jag tar ett raskt kliv över honom och lämnar det vidriga rummet.

Mitt dagsverke är slut; jag lämnar Europa. Havsluften ska sveda mina lungor; avlägsna klimat ska bränna mitt skinn. Jag ska simma, trampa ner gräs, jaga, framförallt röka; hälla i mig drycker starka som kokande metall. Jag ska återvända med lemmar av järn, mörkt skinn, rasande blick: i denna mask ska man tro att jag tillhör en starkare ras. Jag ska ha guld: jag ska vara lat och brutal. Men nu är jag fördömd, jag hatar fosterlandet. Det bästa är att somna rejält berusad här på stranden.

Frankrike blir alldeles för dyrt, likaså Afrika. Istället blir det en enkelbiljett till Barcelona. Det var det enda som gick med så kort varsel.

Jag sitter fastspänd i sätet. Jag har lock för öronen och ser molnen under mig, ett drömland av sockervadd och bomull. Intill mig sitter en surkärring som läser Mankell. Flygvärdinnorna, som samtliga liknar dåliga porrskådisar, pratar engelska och spanska. Ett förfärligt tjatter. De rear ut små whiskyflaskor i plast. Jag köper två.

På vägen till Spanien passerar planet Frankrike. Det är det närmaste Charleville och Paris jag kommer.

Två och en halv timme senare landar planet på Gironas flygplats. Det första jag möts av är en tung odör av sopor. Är det så här Spanien luktar? Dessutom är det kallt utav bara helvete.

Jag sätter mig på en fullpackad turistbuss med destination Barcelona. Mitt hotell ligger i en stadsdel som heter el Borne, nära stranden. Vädret är mulet. Jag glömde min parlör på flygplatsen, men vem bryr sig.

När jag är framme i staden kommer en kort och svartmuskig man fram från ingenstans och lyfter in mina resväskor i en gul taxi. Han kan inte engelska, men viftar mycket med händerna. Jag pekar ut på en karta vart jag vill åka. Mannen flinar och viftar lite till. Jag sätter mig i baksätet. Spanska röster pladdrar i bilradion.

Framme vid hotellet checkar jag in. Receptionens tänder är gula. Jag går upp till mitt rum, tar en lång, skållhet dusch. Det rensar bort skiten.

Jag går på sightseeing, dricker upp resten av whiskyn. Jag försöker att inte se ut som en turist. Ingen midjeväska och stadskarta här inte.

Det kommer fram ännu en kort, svartmuskig man från en buske. Han frågar om jag vill köpa ett sexpack med öl. Det gör jag mer än gärna. Jag dricker och irrar runt, försöker tyda skyltar, går genom gränder och gator. Allting ser likadant ut, och hela tiden ligger den där kvava sopodören som ett dödstäcke över allting. Efter några timmar inser jag att jag är vilse. Fan. Rimbaud reste kors och tvärs över tre kontinenter, själv kan jag inte ens hitta rätt i Barcelona.

Det enda som gör mig glad är när jag ser att det säljs absint här – Rimbauds favoritdryck. En djävul flinar mot mig från raderna av spritflaskor. Förutom grön absint finns det även blå och röd. Jag köper den gröna. Tyvärr är det inte äkta absint. Ingen tujon. Nåja.

Jag super, vandrar längs smutsiga graffitigränder där grå växter slingrar sig ut ur spruckna håligheter. Hororna ropar. Allting stinker.

Sett nog. Visionen mött i alla vindar. Fått nog. Städernas sorl. Förstått nog. Livets hållplatser. Jag har svalt en väldig klunk gift, mina inälvor brinner, giftets våldsamhet förvrider mina lemmar, vanställer mig, slår mig till marken. Jag dör av törst, jag kvävs, jag kan inte skrika. Mitt liv var bara några ljuva galenskaper.

Medelhavet brusar vid den vidrigt grovkorniga stranden. Satan, vad kallt det är.

Jag kan inte resa mig upp. Mår illa. Munnen är igenklibbad. Jag känner något torkat och klibbigt på kinden. Spya. Mer intorkad spya på mina kläder. Jag sätter mig upp och inser att något gått väldigt fel under natten. Mina fickor är tomma. Kläder, skor, plånbok, hotellnyckeln – allt är borta. Jag försöker minnas hur jag hamnade här, men skallen fullkomligen blixtrar av bakfyllesmärta. Inga minnen. Det går runt i min mage.

Jag lägger mig försiktigt ner igen, tar ett försiktigt andetag. Några skitungar i närheten stojar och lyssnar på discomusik. De tycks inte se mig. Ingen annan heller för den delen.

Hur skulle Rimbaud ha gjort om han var i min situation?

I april 1876 planerade han att resa till Grekland för att ta jobb som tvålmakare. Han kom dock endast till Wien, där han kort efter ankomsten började supa och till sist däckade i en droska. En kusk knyckte hans plånbok. När Rimbaud senare upptäckte stölden blev han rasande och ställde till med en scen på gatan. Han omhändertogs av polis och fördes till gränsen. Därifrån gick han hela vägen hem till Charleville.

Bah! Om Rimbaud klarade det, borde ju det här vara rena barnleken.

Efter att ha fräschat upp mig i en fontän letar jag upp en telefonkiosk och ringer för några hoptiggda småslantar hem till föräldrarna.

Tyvärr är det pappa som svarar. ”Ja, hallå.”

”Hej”, säger jag och blir alldeles kall i magen. ”Hej. Det är jag.”

”Jaha, hej du. Och vad har du på hjärtat?”

”Har du modern i närheten?”

”Jo, hon är väl här någonstans, ett ögonblick bara.”

Jag hör hur han går över golvet och säger till Skuggmunnen att det är sonen i telefonen.

”Nämen hejsan!” säger Skuggmunnen. ”Jag har ringt och ringt, men du svarade inte. Det ringde någon karl från polisen som ville prata med dig. Han sa att han försökt få tag på dig och att de varit och knackat på din dörr, men att du inte var hemma.”

Jagad av snuten. Precis som jag trodde. Kan inte åka tillbaka. Måste leva ensam i ett främmande klimat. Som Rimbaud.

”Jag var väl ute och gick”, säger jag.

”Jag blev nästan lite orolig, men det var ju kul att du lever. Vad ville polisen?”

”Inget allvarligt, bara en grej om mitt pass. Man måste ju förnya det ibland om man ska ut och resa.”

”Va? Ska du resa?”

”Jag är i Paris nu, faktiskt.”

”Paris? Är du där nu? Hur länge har du varit där?”

”Sedan ett par dagar. Jag stannar nog ett tag. Ska åka och se Rimbaudstatyn snart, så jag har inte tid att prata. Tänkte bara höra hur det var med er.”

”Men, Gunnar, hur ska du kunna klara dig i Paris? Du som varken kan franska eller har några pengar. Harald!” Hon gastar till pappa. ”Harald, vet du var Gunnar är? I Paris!”

Han mumlar något i bakgrunden.

”Jag kan inte prata mer nu”, säger jag. ”Jag står i en telefonkiosk, det är kö utanför.”

Jag lägger kvickt på luren, försöker sluta darra.

Inga fler ord. Jag begraver de döda i min mage.

Jonas Wessel