Sofia Karlsson – Det är det jag tänker på

aug132012

Skrivet av Sofia Karlsson

Litterärt

Sofia KarlssonSofia Karlsson – Jag har fyllt dagbok efter dagbok med vardagsupplevelser, tankar, citat och dikter. Sådant som har berört mig på ett eller annat sätt har fått ta plats i dagböckerna. Skrivandet har fått vara mitt sätt att kommunicera de gånger då jag inte har kunnat uttrycka mig verbalt. Vägen till det skrivna ordet har alltid varit kortare än vägen till det verbala språket.

Jag tror att det som gjort att jag fastnat så för skrivandet är uppmuntran från lärare jag haft under min skoltid, och även en fallenhet för stavning och grammatik inom det svenska språket.

När jag var 15-16 år läste jag dåvarande Postis i Sydsvenskan, som var en sida där ungdomar fick lov att skriva inlägg och dikter och sedan, om de som jobbade med det tyckte om det som skrevs, bli publicerad i tidningen. Jag läste Postis varje dag och skrev ner dikter som var publicerade där i en av mina anteckningsböcker och tänkte att jag också skulle vilja skriva så. Jag gjorde några trevande försök, men det gick inte så bra. Tanken om att dikter skulle rimma hade fastnat i mitt huvud, och när jag försökte få till dikterna med rim, blev det inte bra alls. Så småningom förstod jag att dikter inte behövde rimma, och det gick lite lättare för mig att skriva. Jag skickade sedan in bidrag till Postis under drygt ett år eller så, och blev publicerad ett tiotal gånger. Det var första gången jag blev publicerad.

Skrivandet har funnits hos mig sedan dess, mer eller mindre aktivt, och efter gymnasiet bestämde jag mig för att utveckla det och gick då en skönlitterär skrivarlinje i Skurup under ett år. Det är någonting av det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag fick lära mig olika sätt att skriva på, och jag fick läsare som också var intresserade av skrivandet på samma sätt som jag. Något som också har varit viktigt för min utveckling har varit de responssamtal vi hade under utbildningen, då vi både fick ge och ta emot tankar om våra texter.

Under utbildningen gav vi också ut en antologi som vi gav namnet ”Färgerna skäller under marken” där mitt bidrag var en sammanhängande berättelse bestående av åtta stycken dikter i olika formationer.

I skrivande stund har jag precis avslutat min andra termin på socionomprogrammet i Kalmar och om jag ska sammanfatta året som gått får jag säga att det har präglats av utveckling på många olika områden i mitt liv. Min tanke med att utbilda mig till socionom är att jag vill lära mig mer om hur samhället och människan fungerar, och att sedan utifrån den kunskapen kunna stötta och hjälpa människor som har det svårt. Att kunna vara en hjälpande medmänniska.

För att återgå till skrivandet så skulle jag nog säga att jag mestadels är en skribent som skriver när jag har inspiration. Inspirationen till skrivandet kan komma var som helst ifrån. En tanke, ett möte med en människa, en låt, från någonting jag läser om i skolan eller nyheterna på tv. De perioder då jag är inne i ett slags kontinuerligt skrivarmode kan det dyka upp en kort mening eller ett par ord i mitt huvud som jag sedan sätter mig och skriver ner. Därifrån utvecklas det ofta till en dikt eller någon slags prosalyrisk text. En upptäckt jag har gjort är att de prosalyriska texterna oftast blir bäst då jag flödesskriver, alltså att jag skriver ner det jag tänker eller vill säga under ett och samma tillfälle. De texterna behöver jag oftast inte ändra någonting i efteråt och det brukar vara de som jag är mest nöjd med i efterhand också.

Sofia Karlsson – Det är det jag tänker på

Jag tänker på de smutsiga kaffekopparna på ditt köksbord. På ringarna på vaxduken och smaken av kallt kaffe mot tungan. Eftersmaken. Jag tänker på hur löven föll utanför ditt fönster och hur du satt hopkrupen i soffan utan att titta ut. Hur hela du var inlindad i en fleecefilt som du aldrig ville krypa ut ur. Jag tänker på hur din andning skapade moln precis utanför din mun och hur du andades häftigare för att försöka fånga dem i dina händer. Och jag tänker på att dina läppar var alldeles för blå för att jag skulle vilja kyssa dem. Jag tänker på hur många lager av kläder du hade på dig, på hur liten du såg ut och på att jag glömde hur din röst lät i alldeles för många dagar. På hur det vore om du kunde förlåta mig. Det är det jag tänker på.

Jag tänker på regndropparna i rännilar längs med trottoarerna och på överfulla brunnar som spottar ut, vägrar ta emot och på hur du drar naglarna över fönsterrutan, över skinnsoffan, över allt som du kan komma åt och du slutar inte. D u s l u t a r i n t e . Och hur du först snubblar till för att i nästa stund falla ner på golvet och hur kroppens skakningar lämnar dig där. Jag tänker på de genomskinliga gardinerna som du alltid drar för, då du inte tittar ut, på hur det egentligen inte gör någon som helst skillnad om de är fördragna eller inte. Jag tänker på postberget på din hallmatta, på hur vita och bruna kuvert trängs där, på hur du ignorerar fullständigt, låter ditt namn blekna till ett ingenting. Det är det jag tänker på.

Jag tänker på hur du somnar med huvudet hängande om nätterna. På hur du varenda kväll nickar till innan du slutligen faller i någon slags orolig sömn. Och jag tänker på hur ditt tillstånd, enligt läkarna, alltid anses vara kritiskt. Andetagen som stötvis sipprar ut genom din minimalt öppna mun, vattenglasen som fylls och töms, fingeravtrycken som en karta på glansiga ytor. Jag tänker på hur du vrider och vänder på dig mellan lakanen, på hur de klistras fast på din kropp. De stirrande ögonen. Okontaktbarheten. Fåglarna som flyger utanför dina fönster om dagarna. Deras skränanden. Klorna som gör repor i smutsen. Klorna som gör repor i smutsen. Klorna som gör repor i smutsen. Och jag tänker på gaslukten i ditt hår. På hur den tycks ha etsat sig fast däri. Det är det jag tänker på.

Jag tänker på hur djurbarnen gräver sig inåt och på hur du famlar längs med linjer som aldrig tar slut.

Jag tänker på den natten då du svalde havet i din mun och jag tänker på hur du såg ut just då. Jag tänker på de gröna algerna som slingrade sig runt dina vrister, vader, fötter, ben och hur de drog dig neråt. Jag tänker på blåsten i håret och fåglarna i skyn. Hur de seglade några meter ovanför ytan som för att vaka, vara med dig i just det ögonblicket. Och jag tänker på hur havsytan såg ut underifrån. På om den var ljus eller mörk, blå eller grön, svajande och krusande eller bara helt stilla. Jag tänker på om fiskarna såg dig då, på om de förstod vad det var som hände, om de försökte hjälpa dig upp. Fiskarna kanske bildade fartygsstora stim som skrämde bort hajarna. De ville rädda dig. Jag tänker på att deras skimrande kroppar kanske var det sista du såg. Kanske rörde du vid dem med dina fingrar. Sträckte ut handen mot dem för att få känna beröring en sista gång. Kanske andades de åt dig där nere under ytan, visade dig hur du skulle göra. Eller så började de simma mot dig, försöka få dig att vakna upp, bet i dina ögonlock för att få dig att ha ögonen öppna, gav dig syre genom mun mot mun metoden. Jag tänker att det var så. Kanske utvecklade du simhud mellan tårna för att kunna simma efter dem, för att bli som dem. Jag tänker på hur sandbottnen kändes mot din hud. Om den var mjuk och len eller knottrig och sträv. Kanske fanns det fler som du, som vilade där på havets botten när de inte orkade svälja mer. Jag tänker på att ditt hår kanske flöt ut som en aura kring ditt huvud. Krabbor hade börjat bygga bo där i, aldrig ville de flytta därifrån. Och jag tänker på om du gick långsamt ner till havet, om du successivt arbetade dig neråt. På om du lät bubblorna sakta stiga till ytan, om du svalde lite hav i taget, eller om du hoppade från bryggan med öppen mun och lät allt strömma ner i dig som en aldrig sinande flod. Det är det jag tänker på.

Jag tänker på ljudet av porlande vatten som letar sig ut genom den stängda badrumsdörren och på hur den varma vattenångan slår mot mig då jag öppnar den. Jag tänker på dina fingeravtryck mot duschkabinen, på deras rinnande rörelse neråt. De flackande ögonen, lättheten, och det vattenfyllda golvet.