Petra Mölstad- Det

aug062012

Skrivet av Petra Mölstad

Litterärt

Petra Mölstad – Betraktar fåglar smyger på rådjur skrubbar mig mot folk och tjyvar. Samlar. Gillar inte almsjuka och rävskabb. Krafsar in och ut och försöker gnaga genom barriärer. Går omkring på asfalt.

Orden som intrång i något ganska fast. De stängda forten, det indelade, det upprutade. Ni vet linjaler. Kartorna vi ritat. Termerna vi blivit givna. Rantar runt det odomesticerade, både inom och utom. Sparkar grus. Strukturer och pissiga positioner.

Petra MölstadOrd som ingrepp i det som varit. Som mycel. Letar sig in. De andra rösterna. Utslinkandet ur det egna. Gick en gång förbi ett utdömt hus och stal känslan. Plikter och sysslor. Söndring och störning.

En trubbig yxa som klapprar i vassen.

Har gått författarskolan i Lund. Har skrivit/läst upp med författarkollektivet Parkförvaltningen. Vi var två personer. Skriver tillsammans med en annan nu och är Drätselkammaren, med gemensamma texter. Är stolt över att vara med i det nu lite småslumrande bandet Fabulebbs and the Sensational Stage Dyke. Uppväxt i Landskrona.

Jobbar oftast med att gräva i jorden på olika ställen. Upp och ned saker. Känner mulljorden och förnan, gölen och frossörten som tar över. Har också sopat väldigt mycket mjöl. Skriver av behov och av nån form av politisk sorg. Allt hör ihop. Söker slagg och slutna system. Kanske är det instinkt och oro. Jag väntar underströmmar.

Petra Mölstad – Det

Ögat ur fas. Inte alla hästar hemma. Över åkern går kanadagässen och äter upp bondens grödor. Naggar. Skovlar mylla på plogfåror. Rullar i lera. Sten kommer sen. Kropp låg kvar länge.

Håller avstånd med hammare. Kadunk föder inga nya samtalsämne. Spär på med ett eget skratt i vinden. Spär ut sig. Dikesren är smutsig och du andas i. Vill bevärdiga öga mot öga lika med sov. Sovstaden där borta över axeln. Sneglar genom långsamt snigelslem och vilar bäckenet. Handen i fickan bort mot fokus. Flickan.

Kallar på hunden. Kammar kattungen med glesa tänder. Kom hit. Låt oss berätta hur vi onanerar. En flygbild över byn bevisar. Allt är nytt men med dålig väggfasthet.

Kravmärkta nyponsoppor heta över kroppar. Omsluter en efter en med minnen. Är vitt ariskt motstånd i oss själva. Kopplar upp oss i allsång. Ryter inte hummar tyst. Reser reserven mot väggen. Har vi vatten så har vi tänker farbrorn som håller gubbkepsen fast på huvudet med hårspänne. En gång såg han en buxbomsbuske klippt som en anka.

Ni är hemliga där ni bor i era skogar. Kallar er eremiter. Beroende av medlen sitter ni kvar på stubbåker efter stubbåker och skäms. Höstvete. Vårraps. Kurar skymning med räven som bet hål i dränkningssäcken. Säger, otrolig närvaro.

Kamrat efter kamrat silar sig ner genom grenarna. Viker av i skymningen blandar bort barken. Blandar silen med nerv. Smaskigt. Blaskigt. Vem kommer där det är jag. Kommer och kommer över krönet gnuggar hon könet. Vi är trötta. Vilar huvuden i klump. Varning efter varning går ut över sundet. Mistluren skär igenom pupill. Värker ur sina hålor. Ingen tyst fråga bara performativitet och klyschig kostym. Tar på.

Tar av.

Vrider ur björken för sav. Syr fina väskor till basebollträna. Primära mekanismer. Dom att slå ner.

Kastar loss den blodade tanden mot ett träningsläger alla vill glömma. Känslan av svål mot huden gör lyhördheten större. Hund i koppel svin i hägnet. Ni stötte och blötte. Tvättade leksakerna i bäcken. Vattenråttan.