Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010.

Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt hopskrapade arbetslivserfarenheterna är brokiga och omfattar bland annat teatrar, städfirmor och oräkneliga sjukhusavdelningar.

Larsson är en kroniskt tankspridd dagdrömmare, men tvingas ofta brödarbeta inom psykiatrin.

Han öser gärna färsk galla över psykiatrin om tillfälle ges, och trivs betydligt bättre med patienterna än med kollegorna.

De viktigaste uppgifterna just nu är att skriva klart en bok med arbetsnamnet Eremonauterna och att hitta redaktörer till Eremonaut. Kim Larssons nuvarande favoritslogan är “Kärlek är en bra början”.

 

 

 

 

SS/opiat/ambientia

 

 

SS

Punkt-

markeringar

Ständigt sällskap

Sandfyllda lungors dagschema

och nebulösa promenader på månar

som ljudlöst förliser hos aftonglöd, solrök

en tändares guldhjul och ett barns korallrev

som sjunger om evakuerade födelsedagar på Mars

 

Vi är alltid tillsammans, men blåser

åt olika håll, men ändå rinner vi ihop

och plötsligt har vi en siamesisk själ

och jag längtar hem men hittar någon

sorts tröst i att skriva om dig och mig

i huvudet. Försöka sjunga någonting

 

SS/opiat/ambientia/boklunga/lungbok/klunga

Jag försöker memorera, men avbryts plötsligt, och nu

står vi utanför sjukhuset igen, och du måste röka

 

Stickspår av bärnsten

skär oss en ö på asfalten

en halvmåneformad asyl

där våra skuggor hjälplöst

släcker sig hos varandra

 

Din samlade avsikt är svårare att se

än en nanorobot på väg runt hjärtat

 

Ambiensen din ambivalens

din ångest och din gyllene autism

alstrar tillsammans alstrar ett hisnande

komplext system av energiströmmar

ett oändligt nät jag inte får kartlägga

och efter en vecka i ditt sällskap

har jag fullständigt glömt vem

som är jag och vem som är du

 

Mina tankar blåser bara runt mellan dina

och jag tänker att detta är vad det kostar

Detta är vad det kostar att se någonting

du eldar

till språk

och höra

ett sorts

ambient

viskande

om barn

 

Nysydda molnarmar

lindar en cigarett-

kedja mellan dina fingrar

som bara just ikväll

inte skakar ner

uråldriga höstlöv

över den sista

födelsedag du

vågade

fira utan

opiater

 

jag säger klumpigt att det snart blir snö

men jag vet likaväl som du att detta inte

är någon årstid, och att solen är en fläck

 

ingen

årstid

 

synska flugor

murar sjukhuset

alldeles mjukt

 

alla ofullbordade drömmars spårljus

lämnar varje ord ensamt på marken

 

jag försöker tänka

nytt men samma sak

bara återkommer

utan att jag förstår

varför, och jag vill

egentligen bara säga

ett par grå ord

till dig om någon-

ting grått, runt

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

om igen

om igen

igen om

 

jordens allra sista nakna duvor

blåser runt runt på parkeringen

där taxibilarna idisslar nyheter

 

en ovanligt stor askflaga lider

stilla i kaffe som ryker av kyla

medan bänken där vi sitter

långsamt töms på solsystem

 

alla utom vi verkar hitta

skäl att lämna alla smutsiga

fullskrivna träbänkar ifred

 

du röker ett helt paket

men vi kan omöjligen

bestämma om vi

ska gå tillbaka in

eller sitta kvar tills

vi lyckas ta mark

 

din frånvaros våldsamma närvaro

brinner brinner ljudlöst i kanterna

som ett oskrivet porträttfotografi

men jag vet inte vad jag ska säga

eller om jag behöver säga någonting

alls längre, nu när vi bränts ihop

 

sjukhuset ligger inbäddat

i ett sorts elliptiskt ansikte

vars hud vi inte kan loda

 

alla röster verkar vara

döda och drömmande

 

den tatuerade blå texten

på din handled skimrar

svart

 

du viskar att månen täcks

med kött hud och hår nu

 

när jag försöker svarar svarar jag

lika lösryckt som du brukar svara

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

det går aldrig att säga

om man faktiskt vill veta

vad man kommer dö av

om man alls kommer dö

 

när du speglar dig i ett fönster ser

jag att pupillerna är vita asteroider

 

jag vet att Guds stämband

liknar stickspår av bärnsten

 

så har vi suttit alldeles för länge

men någonting har jag i alla fall

skrivit två små rader kanske hela

utvecklingsbara om ett hundöga

 

ett hundögas måne

forslar livets vatten

 

utan att drunkna har har skrivit

att jag skrivit om livets vatten

 

livets vatten

detta hällregn

som bara går

att kamma ut

utanför tiden

 

ett hundögas måne

gjuter livets vatten

 

ambientia animi

 

vi säger

äntligen

 

äntligen är alla

samtal omöjliga

 

och så ger du mig ett smutsigt kuvert

från Försäkringskassan där du skrivit

medan jag suttit och kedjerökt oändligt

 

du har skrivit: SS/opiat/ambientia

 

eller kanske ger du

tillbaka ett kuvert

jag nyss gett till dig

eller så spelar det

ingen som helst roll

längre, lilla hjärtat

 

SS/opiat/ambientia

 

SS/opiat/ambientia

 

SS/opiat/ambientia

 

Kram

hjärtsäck

ambiens

 

stopp

stopp

stopp

< Föregående		Nästa >