Gustav Borsgård, Dikter

jan092012

Skrivet av Gustav Borsgård

Litterärt

Gustav BorsgårdMitt namn är Gustav Borsgård och jag skriver därför att det finns för lite kvar annars. Jag är hittills ansvarig för två romaner, ett dramatiskt verk och en sonettsamling.

Min första roman kallades – och kallas väl fortfarande – för Lejonet. Den skrevs i ett fult funkishus på Telefonplan i Stockholm sommaren 2008 och handlar om en man som blir leds på att vara människa och beslutar sig för att bli ett lejon i stället. Tre separata influenser kokades ner till detta uppslag: Herman Hesses Stäppvargen, Italo Calvinos Klätterbaronen och Ulf Lundells Sömnen. I de tre nämnda romanerna drömmer huvudkaraktären om att bli en varg, en apa respektive en fågel. I min debutroman ville huvudkaraktären bli ett lejon – vilket också fick tjäna som symbol för en uppdämd manlighet.

Hösten 2010 skrev jag min andra roman, Min broder Georg, i ett dragigt höghus i Istanbul. Min broder Georg var på många sätt en motreaktion på Lejonet – den använder sig av en allvetande berättarform, utspelar sig i historisk tid (förra sekelskiftets Stockholm) och tar avstånd från utpräglat självbiografiska inslag. I stället blev Min broder Georg en hyllning till och pastisch av en rad fantastiska epiker – Dostojevskij, Cervantes, Hjalmar Bergman, Kerstin Ekman – samt ett vädrande av trosfrågor och gudsproblematik. Den kom också att få ett starkt metanarrativt inslag, och handlar väl på sätt och vis om det här med att skriva.

När Min broder Georg var fulländad kände jag mig hjärtligt trött på mitt eget språk. Men eftersom jag fortfarande hade en hel del dödtid i Istanbul bestämde jag mig för att råda bot på ledan genom att skriva ett lyriskt verk – det som kom att kallas Istanbulsonetterna och som finns i utdrag på denna sida. Att underkasta sig form och stränga rimflätor kändes i sammanhanget som en välsignelse. Sonettens restriktioner tvingar diktaren att vända ut och in på sitt språk. Den går i dialog med vårt litterära arv. Men framför allt lyckas sonettens regler provocera tanken.

Mitt senaste verk Öar skrevs så sent som sommaren 2011 – denna gång i Strömstad – och är en pjäs där fyra familjemedlemmar samlas på en ö i augusti 2011 för att äta middag. Under förrätt, huvudrätt och efterrätt utspelar sig en modern skärgårdstragedi som också blir till en skoningslös deklaration om generations-, klass- och könsbarriärer, och viljan och svårigheten att överbrygga dem. Syftet var att återvända till samtiden efter den förbigående romanen såväl språkligt som tematiskt. Bland stilförebilderna kan räknas Stig Larsson och Göran Greider. Annars är det en tidsbunden historia med enkel ramhandling; ett samtida familjedrama i tre akter om fyra stycken människor som alla kämpar efter att bli förstådda, och att förstå.

Och där är vi nu. Ifall ni har intresse av att ta del av dessa verk återfinns de i sin helhet på sidan http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard. Annars är ni inbjudna att följa mig – kanske dyker ett nytt verk upp snart? – på min blogg http://www.kryddhyllan.blogspot.com/. Ni är också varmt välkomna att kontakta mig på Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Petrarca

En rörelse. Skelettet genom munnen

som sluter sig kring nuet. Stänger grinden

för ögonblicken. Inkapslar ett minne,

av dikt rekonstruerad. Återfunnen

Från botten skrapas orden. Diktarbrunnen

med samma vatten alltid. Versen. Rimmen

som väktare vid grindstolparna. Inne

i fångenskap är tiden övervunnen

av takterna. Petrarca lägger grunden,

en snara för ett dödsmärkt nu. Men stormen

som bor i ögonblick – så lätt försvunnen

när tanken inte kedjas fast! Men bunden

vid regelverken fångas den av formen

som töjer varje nu. Fördröjer stunden

Taormina

Sicilien och sand. Omslutna vyer

som timglas. Stränder långa. Liven korta

men nu och här är vi. Är hon. Steg forta

längs vattenlinjen, saltstänkt axel, plymer

ur Etna. Det kan kvitta. Plattityder

ur munnen min. Hon ler. Hennes aorta

slår fortfarande kroppen varm. Jag borta

i tankar för det mesta. I kostymer

men inte nu och här. Vid dessa dyner

så upphävs själva tiden utav fjället

på hennes bruna axel. Handen stryker

bort salt från hennes fräknar. Hon antyder

att himlen börjar skymma: ”Mot hotellet?”

Och just nu finns hon. Bara hon. Jag lyder

Istanbul, nyår -10

På nyårsafton. Glasen gäspar. Borden
har trötta ben. Men tjugohundratalet
är yrvaket. Ur minglet, skratten, skvalet
hörs löften. Vibrationer genom orden

De stiger som en röst från underjorden
och lämnar röda värmevågor. Valet
är ditt. Är mitt. Är vårt. Förhoppningsskalet
och drömmarna. Som lysrör från kontoren

och utomhus moskéer, mörker. Tornen
är bruna ärr. Ett handledssnitt i tiden
som sluts för varje år passerat. Morden

som krävs för att ge plats åt efterorden
Summering, resuméer. Men framtiden
är vita snitt. Som spårljus längs Bosporen

Namnlös

Han räknar alla ljus från fönstret. Grannen

som tänder sitt. De hus där han har varit

en gäst i någon gång – som han har farit

från ansikten och skyltar! Minnesspannen

har sprungit läck. Den uttorkande dammen,

den saknar något. Tanken söker varligt

men hittar inte namnen. Lättförklarligt

när läckan når till djupet av hjärnstammen

och leder minnets rännil bortåt. Famnen

som var förståndet. Allting eftersläntrar

Allt oförlöst. Förlist. På drift ur hamnen,

ett spökskepp. Själva tanken, som han fann den,

ska också driva bort. Han drömmer. Väntar

på platsen där vi alla tappar namnen

Ögonblicksbild

Ett ögonpar. En saga aldrig skriven

på svart på vitt. Den finns i kroppen. Huden

som stängsel, hårda fjäll. För skaparguden

finns inga skrupler. Snittet lägger kniven

längs pannan. Kartan gömd i hjärnarkiven

där ingen tar sig in. En portförbjuden

besökare på håll häver förbuden

med våta ögon. Kamerablick, driven

att kapsla tid i provrör. Stämpla liven

på svart på vitt. Som om det bara duger

att finnas om man tronar på motiven

Det blixtrar till. Det prasslar. Negativen

förklarar dig. Förråder dig. Förljuger

det sanna. Spegelbilden återgiven

Marcel

Vad var det med dig som fick dig att fälla

beslutet? Var det tystnaden och kölden

i väggarna och golvet? Var det skölden

av äggkartong som fick din dröm att svälla

som kakan i ditt te? När minnet fjälla

och blir till flagor, flikar, damm. Hur höll den

ihop för dig, Marcel? Din värld – var föll den?

Var fann du den igen? När sinnet välla

sitt pusselbitsintryck av bilder, grälla

som mosaik. Hur gjorde du? Förlåter

du spökena från barndomen? Att ställa

sitt liv på stora scenen. Minnets källa

är skopad ur ett okysst barn som gråter

Marcel – fäll inga tårar längre. Snälla

Gustav Borsgård