39. Lina, Tobbe & Nils-August

sep212012

Skrivet av Lina, Tobbe & Nils-August

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vatten”Men vad ska vi göra då?”

Lina tittade på Tobbe. Han stirrade tyst upp i taket. Inte likt Tobbe-godiset att bli svarslös. Men det hade varit en del av den sorten på sistone. Kändes inte bra.  Hon fortsatte:

”Alltså. Asad är infångad och mår svindåligt. Vad är det för land vi lever i? Jag menar, i vilket århundrade? Trodde liksom att Baltutlämningen var historia. Typ.”

Tobbe teg fortfarande.

”Tobbe?”

Han reste sig upp ur sängen och gick ut. Lina låg kvar. Det var en morgon på Bällstorp i augusti och vädret ovanligt varmt. Sommaren var en sen företeelse i Skåne i år, den var sen i hela landet. Så passande. Det var sent på jorden. Men nu ett par milda och sköna dagar, som om vädrets makter plötsligt fått ett sangviniskt kompensationsryck.

Tobbe hade just berättat det han inte kunnat säga i telefon då han ringt Lina kvällen innan. Asad hade gripits. Efter att ha varit försvunnen i några veckor hade han äntligen ringt Jenny från Åstorp. Klart det var skönt att få veta var han var och att han var oskadd. Men där av alla ställen. Samma som fängelse, hade Lina lärt sig via nyheter och det som asylgruppen berättat för henne.

Hon steg upp ur sängen och gick ut i köket. Ingen Tobbe, men däremot Nils-August bakom en renskrapad frukosttallrik och en uppslagen dagstidning.

”Men se god morgon. Finns gröt kvar, bara att värma på.”

”Tack.” Lina gick fram till spisen och hällde i någon halvdeciliter vatten i den kallnade grötkastrullen. Värmde på svagt och rörde om tankfullt.

Hon vände sig mot Nils-August. ”Såg du vart Tobbe gick?”

”Näe. Har han gått?”

”Aääh, inget.”

”Har du varit på Gotland någon gång?”

”En gång, för ett par år sedan. I Visby. Åkte dit med några kursare på ett seminarium. Fantastiskt vacker plats. Men vi lyckades pricka in decenniets kallaste majhelg. Höll på att frysa häcken av oss. Varför frågar du?”

”Ojnareskogen.”

”Jaha?”

”Äntligen lite motstånd för de där jäkla skogsskövlarna! Hoppas manschetten darrar nu.”

”Va?”

”Ja. På landsbygdsminister Erlandsson.”

”Mmm.”

”För övrigt kan rapporteras att vi haft en Blåmåne och att Gula floden färgats blodröd. Vi lever i märkliga tider.”

”Va? Blå måne?”

”Någon enstaka gång infaller två fullmånar under en och samma månad. Så är det nu, fullmåne den andre augusti och den trettiförste, ett väldigt intressant fenomen. Enligt gamla källor kan mycket ovanliga saker hända då.”

”Och gul flod?”

”Man vet inte Lina. Det kan vara gifter, vi talar total miljökatastrof. Eller så handlar det om mineraliska rörelser i jorden, ingen vet egentligen. När ska folk inse att de inte kan överblicka allt? Verkar så kaotiskt. Men vi kan räkna med Kina i framtiden, det är ett som är säkert. Kanske kommer det att bli ont om mat vad det lider? Priserna kommer att stiga om man betänker att kineserna snart är en och en halv miljard. Om vi säger att alla vill ha en kyckling på middagsbordet, hur många kycklingar behövs då?”

”Eh..?”

”Mark är en av de saker som med största sannolikhet kommer att bestå i värde. Man ska aldrig avyttra fast egendom, det är vad jag alltid sagt. Ska du ta över gården, Lina?”

”Oj. Det var en stor fråga.”

”He …ja, det är klart. Men istället för att allmänna arvsfonden ska få den efter mig. Det är det sista jag vill, att skänka ett öre till den där brackefnesen.”

Ibland var det svårt att hänga med Nils-August i svängarna när han kom igång.

”Vem menar du nu?”

”Eskil Erlandsson såklart! Det skulle göra ont Bällstorp skulle gå till banditerna som styr det här landet.”

Lina åt fundersamt sin gröt. Vad var det med Tobbe? Så tyst, så matt i ögonen. Hon kände ett skavande någonstans, några flashbacks for igenom huvudet, några bilder hon inte ville veta av, snarare stänga dörren kring, låsa och glömma bort nyckeln.

Hon gick ut. Hittade Tobbe i hängmattan. Han såg blek ut. Ansiktet liksom stängt. Lina ställde sig helt nära honom, kände honom med höftkammen genom tyget. Han låg och stirrade på något diffust långt borta. Hon ville fråga hur det var fatt, men visste inte hur hon skulle börja. Han drog efter andan och släppte ut en pressad, utdragen suck. Lina kröp upp i hängmattan och höll om honom. Strök med fingret längs med kindbenet och borrade ner näsan i bakom hans öra. De låg så, stilla i en halvtimma eller mer.

De tog det lugnt under helgen och passade på att vara utomhus mycket. Badade, spanade efter kantarell, granskade och reparerade stängslen kring betet. Men hela tiden var det som om Tobbe var ganska seg. Det blev lätt så att Lina var den som tog tag i saker, pushade lätt, tog initiativ.

Tillbaka i Lund rullade vardagen snart igång som den brukade göra i september. Gatorna fylldes av ovanligt mycket folk snäppet yngre än dem själva. Eller var det inbillning? Kändes det inte likadant förra hösten? Lina började leta efter jobb och Tobbe tog upp sin avhandling. Eller tänkte göra det. Snart. Nästa dag. Eller nästa. Sedan …

Han satt fast. Luften omkring honom var kletig som sirap, det var faktiskt svårt att andas. Hur kunde det vara att Lina och alla andra runtomkring honom orkade gå upp på morgnarna, fixa frukost, duscha, klä på sig anständiga kläder, sätta igång med det de hade för händerna, med sina liv? Var fick de ork från?

En vecka gick, två. Lina kom hem en eftermiddag och hittade Tobbe i sängen. Han sov. Hon skramlade extra högt med ett paket knäckebröd hon hittade på nattygsbordet, öppnade och stängde en garderobsdörr. De hade tvättdag. Ikeakasse, prassel prassel. Tvättkorg, duns duns. Tobbe rörde på sig.

”Afan, va e klockan?”

”Mycket. Nu jävlar säger du vad det är med dig!”

”Mah vaddå? Inget med mig. Somnade bara. Var så trött.”

Tobbes blick flackade slött. Lina påmindes obehagligt mycket om något hon inte ville bli påmind om.

”Men Tobbe, jag känner inte igen dig. Du är rätt hängig.” Linas röst skruvades ironiskt i slutet av meningen. Hon visste att han var ambivalent till medicineringen, men trodde inte på allvar att han slutat ta den. Det kunde han bara inte. Inte utan att prata med henne.

Tystnad.

”Tobbe!”

En harkling.

”Säg!”

”Fan. Känner mig så jävla dum. Slutade med medicinen.” Tobbe såg på henne blankt och grått. Inte ett spår syntes av hans vanliga lugna värme och energi.

Oönskade minnesbilder rann genom Linas inre syn, minnen från en svart och smärtsam period för två år sedan. En tid då Tobbe och hon färdades utan karta genom beckmörkt land. Han gled in i en depression, en läskig och bedräglig sjukdom. Ett fasansfullt tillstånd som kom smygande och syntes inte utanpå.

Sköne, coole Tobbe, ingen kunde ha trott det om just honom, och de flesta av deras kompisar visste fortfarande ingenting. Han ville ha det så, ville tona ner, skämdes lite, trots jagstödjande akutsamtal hos en bra psykolog och sedan längre bearbetning i terapi. Inte hans stil att bli svag, tyckte han och hade svårt att släppa den självbilden.

”Men Tobbe … älskade vän … älskade…” Hon tog hans hand, kysste fingrarna. ”Om jag kunde göra något för dig, så skulle jag, det vet du …”

”Jag ville så gärna prova. Sa inget till dig, tänkte att du bara skulle bli orolig. Och jag blev helt låg, nästan direkt. Funkar inte, fan, fan.” Han vände på sig, lade sig på sidan och stirrade tomt på mattan.

”Men. Varför?”

”Det går inte att veta, det är ingen som vet. Förresten läste jag att varannan svensk eller så drabbas någon gång …”

 ”Mmmmhm.”

”Älskade. Vi måste ju snacka. Eller hur. Så länge vi pratar, klarar vi allt.”

”Men varför just jag?!”

”Såja. Min ängel. Har du ätit nåt idag?

”Njae, vet inte. Men jag har börjat äta pillren igen. Igår.”

Dagarna gick, en vecka. Långsamt. De talade mycket, ofta och började om med det mest basala. Vardagen. Rutiner. Gå upp på morgonen. Duscha. Tvätta håret. Laga mat. Gjorde mycket tillsammans. Från att ha stuckit hål på tigandets bubbla, kom de nära varandra igen. Sakta blev Tobbe starkare, en liten bit varje dag. En snabb glimt i ögat, ett knappt synbart leende. Men Lina såg. Hjärtats skutt. Efter två veckor åkte de ut till Nils-August. Det var hög tid att sko om Svartöga.

Nils-August kom ut på trappen så fort han såg dem köra upp på gårdsplanen, hojtade om en panna nykokt kaffe. Tobbe gick bort till en astrakan på gräsmattan och tittade närmare på några äpplen som svällt sedan de var där senast. Lina såg efter honom.  Nu hade det vänt på allvar. En tyngd föll från hennes bröst. Hon gick in i köket, hällde upp en kopp kaffe och småpratade med Nils-August.

Efter en stund gick Lina in i kammaren bredvid köket. Lyfte telefonen och slog numret till Mia, som svarade efter tre signaler.

Nils-August satt kvar vid köksbordet och kunde höra Linas del av samtalet.

”Hej Mia, det är Lina, läget?”

”Jo då, helt okej. Ja, jag vet, mmm…”

”I förra veckan läste jag i tidningen om en kille på tjuge som avvisades till Afghanistan, men som var så knäckt att han bröt ihop på planet i Kastrup. Medpassagerare och flygpersonal reagerade och piloten ville inte lyfta, killen kördes tillbaka till Åstorp och ligger där och skriker på nätterna.”

”Hur går det med allt hos er?”

”Mmm. Ja. Joo. Ja fattar. Mmm …”

”Du, jag tänkte på en sak. Det har varit mycket på sistone. Vi skulle kanske behöva muntra upp oss lite till kvinns. Förra året hade vi en rolig kräftskiva härute på Bällstorp med några kompisar. Och nu tänkte jag att ni kanske hade lust att komma ut, vi kunde ha en liten lugn kväll bara vi, du och Malin, fråga Ingrid också och Erik och Ines. Inget stort, bara koppla av, lite vin, sallad, kräftor för den som vill och så. Vad säger du?”