36. Ingrid

aug312012

Skrivet av Ingrid

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vatten

En vecka efter det som hänt var de hemma igen. Tre. Inte fyra. Tre kvinnor och en kista. Mia och Malin hade åkt med en gång, första bästa flyg ner till Ingrid. Hon skulle inte behöva vara själv. Sen hade det varit Malin som ordnat med allt det praktiska, kontaktat ambassaden, ringt försäkringsbolaget som skulle ordna med hemtransporten. Ingrid och Göran hade alltid varit noggranna med försäkringar och trots den stora sorgen kunde Ingrid känna lättnad vid tanken på hur smidigt allt gick, och tacksamhet över flickorna som kom till henne. Oron vid tanken på att komma hem till ett stort tomt hus var en del av sorgen. Sorgen tycktes så abstrakt. Att Göran inte längre skulle vara vid hennes sida gick inte att föreställa sig, men tanken på huset, tomt och mörkt var konkret och skrämmande.

Inte förrän de stigit ur taxin som kört dem från flygplatsen hade Ingrid vågat säga något. ”Ni kan väl stanna hos mig i natt?”

Hon skämdes nästan över att be om mer, de hade redan gjort så mycket för henne, men innan de hunnit svara såg hon att det lyste i köksfönstret och att någon rörde sig där inne. När de passerade genom trädgårdsgrinden öppnades entrédörren och där stod Ines. Hon sa inte något, kramade bara om dem, en efter en när de kom in i hallen.

Det gick tre veckor efter hemkomsten, tre långsamma, overkliga veckor, innan de begravde Göran. Hans kropp var kremerad och begravningen hölls i Klosterkyrkan, men han begravdes på Östra kyrkogården. Det var sedan länge bestämt, både han och Ingrids gravplatser fanns där. Göran hade ordnat det utan att först samråda med henne. Där är man i gott sällskap, hade han sagt och skrattat. När hon invände lät han henne förstå att det inte var något att diskutera. Han hade verkat så övertygad om att det just var på Östra kyrkogården som han ville vila. Bara det att han lyckats få plats där. Hon visste att det var nästintill omöjligt. Det var när hon frågat hur han fått gravplatsen som Göran berättat om Sällskapet. Därefter hade han tagit med henne på sammankomsterna. Ingrid brydde sig inte om Sällskapet, varken på kyrkogården eller det högst levande. Döden hade legat så långt in i framtiden för dem båda, ännu inte greppbar. Hon tänkte att hon kunde ta diskussionen längre fram, när det började bli verklighet och att han då skulle känna som hon, tänka på Bosse.

Östra kyrkogården var vacker men offentlig. Hon var inte övertygad om att det verkligen var här Göran hade velat vila, inte längre. Veckan efter begravningen hade hon kommit till graven varje dag, men hon kände sig hela tiden iakttagen. Hon orkade inte gå dit så ofta längre. I stället hade hon tagit för vana att cykla ut till den lugna kyrkogården i norr där Bosse låg. Men den här dagen var staden var folktom. Det var en vacker dag, asfalten låg varm och luften stilla och hon hade bestämt sig för att promenera österut. Snart skulle studenterna återvända och universitetslektorerna med sina familjer skulle flytta från sommarhuset in till staden igen. De som inte kunnat ta sig ifrån Lund sökte sig till parkerna. Botaniska trädgårdens grönska och den lummiga skuggan på kyrkogården lockade människor med barnvagnar, vinflaskor och picknickkorgar. Hon kunde höra dem där hon stod framför den nya gravstenen i tung, mörk granit. På andra sidan gjutjärnstaketet trampade då och då en ensam cyklist förbi, långsamt med svalkande fartvind i den tryckande värmen. Bilisterna bromsade in för rött ljus. En äldre man korsade övergångsstället, beige poplinbyxor och ljusblå kortärmad skjorta. Svetten pärlade sig i pannan under hatten, överläppen var fuktig, han tryckte en vit näsduk mot tinningen, svepte den över ansiktet, ner i nacken. De mörka fläckarna bredde ut sig under armarna och längs med ryggen. 

Trots att alla tycktes kunna se henne där hon stod vid Görans grav grät Ingrid. Hon grät för att det smärtade i bröstet av oro, rädsla, saknad och hon grät för att hon kände att det inte alls var på den här platsen hon ville hamna när det var dags. Hon glömde att hon inte skulle dö nu, tankarna kastades än hit än dit. Och hon grät än mer intensivt när hon insåg att oavsett vad hon skulle bestämma sig för så skulle det bli fel. Om hennes kropp försvann, om hon drunknade, hon kunde hoppa från en båt, då skulle hon kunna få ligga på havets botten och vara död och det skulle inte vara ett svek mot Göran, inte mot Bosse. Ingen kan begära att man fiskar upp en gammal tant från havsbotten för att lägga henne på en kyrkogård i Lund. Så tänkte hon på Göran som skulle ligga ensam där under den stora tunga grå stenen. Och lille Bosse, i det ständiga regnet och den skånska vintern, övergiven och kall och hon grät ännu mer vid insikten om att det var Göran som lämnat henne kvar levande och ensam. Till slut orkade hon inte gråta mer. När hon torkat tårarna kom förståndet och klarheten tillbaka. Perspektiven rättade till sig, det som verkat stort och oöverstigligt kändes vid tanken på vad hon faktiskt hade kvar i livet inte fullt så överväldigande och förlamande. Huset som beboddes av Mia och Malin och Ines. De var där allihop och de var nära henne hela tiden. Även när hon drog sig undan för att få vara ensam med sin förtvivlan kände hon deras omsorg.

Ingrid tänkte på Mia och det sög till i magen, ännu en gång hade det varit Mia som tagit hand om henne. Det skulle inte vara så. Hon hade inte ens pratat med Mia om hennes sorg. Visst, Malin var där, men det var hon som mamma som borde värna om sin dotter. I kyrkan och senare vid jordsättningen hade de stått nära varandra. Mia hade hållit hennes ena hand, Ines den andra. Sen under receptionen som Malin ordnat med hade de svepts bort från varandra. Ingrid hade stått ensam och mött beklagan från alla människor som kommit för att visa sin respekt eller kommit för att, ja hon undrade varför de kommit egentligen. När hon stått där hade dessa personer som de kallat sina vänner känts så främmande. Där var medlemmarna från Rotary som hon träffat många gånger, på fester och middagar, men aldrig spontant, och medlemmar ur Sällskapet Lundensia som hon mött på sammankomsterna varje månad de senaste åren. Där hon stod, klädd i svart och sträckte fram handen till den ena efter den andra, kunde hon inte komma ihåg hälften av namnen ens. Några gamla kolleger från skolan dök upp, det var som om de kom från en annan tid, ett annat liv. Kopplingen mellan henne och dem kändes overklig och hon blev nästan arg över att de var där. Så hade hon känt igen Erik bland alla anonyma ansikten. Hon tänkte att han måste ha läst dödsrunan i tidningen. Eller kanske var någon av de äldre från Rotary eller Sällskapet hans föräldrar? Hon lyckades inte få ihop pusselbitarna då men hon hade blivit förvånad över glädjen och värmen som kom över henne när hon såg honom komma in i rummet.

Hon vandrade hem från graven med vinden i nacken, genom Botaniska trädgården och förbi de solbadande människorna på gräsmattorna och började fundera över Erik igen. Att han dykt upp sådär. Hon grävde runt i minnet och trodde sig komma ihåg att en av Sällskapets medlemmar på en sammankomst nämnt sin son. Det kom tillbaka. Hon mindes att hon blivit så upprörd över sättet han pratat om honom, uppgiven och besviken trots att det så vitt hon kunde bedöma tycktes vara en flitig och begåvad ung man om än inte ett geni. Hon kom ihåg nu att hon sagt något om att det ändå måste ses som en prestation, doktorand i konstvetenskap, det kunde inte finnas så många doktorander i ämnet. Kanske var det Erik de talat om.

Sällskapet. Hon hade bestämt sig för att inte gå dit mer oavsett vilka konsekvenser det skulle få. Inte bara för att det inte skulle vara samma sak utan Göran, utan för att hon faktiskt aldrig tyckt om det. Allt det hemliga och allt prat om dem som ledande, som de främsta. Kopplingarna som inte skulle synas utåt men banden som knöts allt starkare i skymundan från det offentliga. På hemsidan som bara medlemmarna hade tillgång till med nytt lösenord varje månad stod det visst något om att skapa ett bättre och starkare samhälle, men hon hade aldrig upplevt att det fanns någon annan strävan än att skydda det redan etablerade. Hålla om ryggen och lyfta upp de egna, skuffa undan de andra. Gå ur Sällskapet gick inte, eden som svors var bunden till kropp och själ på livstid. Vetskapen om att hon inte skulle gå på de där mötena igen, slippa ifrån rollen hon iklätt sig varje gång tillsammans med långklänning och pärlhalsband fick henne att känna sig lätt och hon tyckte sig kunna ana ett nästan omärkligt pirr någonstans mellan mage och bröst. Det sög till som av förväntan. Hon öppnade trädgårdsgrinden och leendet kom av sig vid erinran om det tomma arbetsrummet, den stora sängen och saknaden efter det som varit och rädslan inför det nya.

Dörren var olåst och Ingrid kunde höra de högljudda rösterna redan innan hon tryckt ner handtaget. Försiktigt lät hon dörren glida upp. Hon blev stående i hallen, hon ville inte tjuvlyssna, inte heller störa. Det var ett riktigt gräl. Mias röst var ena stunden kall och hård, i nästa uppeldad och gråtfärdig. Då och då avbröts den av Malins röst i försvar eller i avfärdande. En fråga, ett svar, en anklagelse.

”Du borde ju för fan tänka på vad det innebär när du springer omkring på sånt. Har du tänkt på att någon kan känna igen dig?”

”Det är väl klart jag har, jag är väl inte helt dum i huvudet. Men vad tycker du jag ska göra då? Bara sitta hemma som alla andra som pratar om hur hemsk världen är men inte rör sig en millimeter av rädsla för att missa en enda sekund av sitt heliga fredagsmys!”

Ingrid kunde inte få klarhet i vad samtalet rörde sig om. Mia anklagade Malin för att vara oansvarig. Malin Mia för inte förstå eller för att inte bry sig.

”Det går ju för helvete inte att prat med dig. Du fattar ju inte! Fattar du inte att du kan hamna i register, att de kollar upp folk?”

En hand på Ingrids arm och Ines stod där bredvid i sina tofflor och med ett garnnystan i handen.

”Vad handlar det om?” Ingrid vände sig frågande till Ines.

”Det är nog bäst att du pratar med flickorna själv. De har varit igång länge nog nu.”

Det blev alldeles tyst när Ines och Ingrid kom in i köket. Mia stod i ena änden av rummet, Malin i andra.

”Vad händer?”

Ingrid stod kvar i dörröppningen. Hennes fråga fick ingen respons.

Ines slog sig ner vid bordet.

”Kom och sätt er flickor.”

Malin tvekade, Mia tvekade. Ingrid stod kvar vid dörren. Mia var den som först började röra sig, drog ut en stol och satte sig bredvid Ines. Ingrid satte sig och till slut kom Malin.

”Malin har varit på demonstration i Malmö”, det var Mia som började. ”Hon fattar ju inte, om någon ser henne där så riskerar hon ju allt.”

Mia vände sig mot Ines när hon talade. Ingrid tittade på de tre kvinnorna runt köksbordet. Det var sammansvurna och hon stod utanför. Hon kände sig dum, orolig och nyfiken på samma gång.

”Jag är försiktig. Det var dessutom bara en liten demonstration, en aktion. Vi delade ut flygblad och det är ingen som känner igen mig. Jag har huva och har koll på kameror. Det är ju inte heller så att de inte redan vet vem jag är, eller hur?”

Malins röst var stenhård och signalerade tydligt att ingen, absolut ingen, skulle tala om för henne vad hon fick och inte fick göra.

Trots att Ingrid, efter alla år i skolan, var van vid att hantera konflikter fick skärpan henne att avvakta. Samtidigt såg hon hur Mia laddade upp för en ny omgång, fäste blicken på Malin och tog sats, men Ines som också såg bröt in.

”Nu räcker det.” Ines röst var lugn och saklig.

”Malin, lyssna på Mia. Hon har rätt. Du riskerar mer än du åstadkommer med ditt agerande. Just nu är det Jenny som behöver dig. Tänk på Asad, han är bara ett barn.”

Det blev alldeles tyst i köket. I fönstret satt Charles, han tog ett skutt ner på golvet, gick fram till Ines, hoppade upp i hennes knä och rullade ihop sig under de gamla varma händerna.

Malin hade sjunkit ihop mot köksbordet med huvudet i armarna. Mia reste sig, ställde sig vid hennes sida och strök hennes rygg.

Den tidigare så hårda rösten var nu tjock och bruten.

”Jag blir bara så frustrerad, ingen gör något. Folk som kunde ha ett liv här, som har sina familjer, släktingar här, skickas tillbaka trots att man vet vad som kommer att hända. Jag fattar det inte. Jag kan inte bara sitta här och inte göra något.”

”Du gör ju något Malin. Vi, gruppen gör något. Vi hjälper Asad.” Mia stod kvar.

”Men han är bara en, alla andra då?” mumlade Malin mot Mias mage, de kunde höra att hon grät.

”Det finns alltid fler Malin, alltid, det tar aldrig slut. Nu är det Asad som kommit in i vårt liv, då är det honom vi måste hjälpa, han som står oss närmast nu.”

Ines röst var mjuk. Den fick Malin att torka tårarna och titta upp, utan att släppa taget om Mia.

Ingrid såg från den ena till den andra.

Dörrklockans ringsignal bröt tystnaden. De tittade på varandra. Ingrid var den som reste sig och gick mot dörren medan de andra satt kvar i köket.

Alla obesvarade frågor gjorde Ingrid mer och mer nervös. Asad, vem var det? Och gruppen, vilken grupp? När hon närmade sig dörren tvekade hon med handen på handtaget. Någon rörde sig där utanför. En ensam skugga syntes genom det frostade glaset i dörren.

Försiktigt öppnade hon dörren och blev stående.

”Erik?”

”Förlåt att jag bara kommer så här, men jag …” Han grät.

Ingrid stod handfallen, i huvudet snurrade tankarna. Hon hann tänka att det var märkligt, att trots allt det nya, trots alla oförutsägbara situationer hennes liv tycktes försätta henne i så kände hon sig just i detta ögonblick, då Erik stod framför henne, blottad och utelämnad, aldrig så sammanhållen. Det var som hon redan förstått vad detta handlade om, trots att ingenting sagts. Hon var inte rädd. Hon insåg att lugnet kom sig av tillit, till sig själv.