34. Ines

aug172012

Skrivet av Ines

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vattenGudrun tittade sig omkring, tog sedan några viga skutt i rabatterna innan hon snabbt gled in genom altandörren och fram till maten som Ines precis satt fram åt henne.

”Så ja mitt lilla hjärtegull”, sa Ines och ställde ner koppen på fatet, drog fram lite mer garn ur nystanet, vevade om virknålen och gjorde en dubbelstolpe.

”Charlesstackarn är inte hemma nu, du har gott om tid på dig, stressa inte. Du kan väl sitta här med mig och fika en stund. Vi behöver nog lite elvakaffe båda två.”

Hon hade börjat gå igenom Görans arbetsrum, sortera vad som skulle slängas eller ges bort, och hade hållit på ända sedan hemtjänsten lämnat henne efter morgonpasset. Här skulle hon få in sin säng sedan, så slapp hon trapporna till övervåningen, och så fick Ingrid sova själv, det skulle hon nog klara nu. Ines var bra på att döstäda, och det behövdes något att ha tankarna på, något som kunde tränga undan Asad och Jenny och den där saknaden efter Göran, som kliade så. Medan han levde hade hon aldrig känt att hon gillade honom på riktigt. Han bara var där, gjorde varken till eller från.

Men sorgen var större än hon kunde ana, tomheten också. Det var inte bara för Ingrids och Mias skull hon var ledsen, utan också för sin egen. Hon saknade Göran, hur gubbig och självgod och blind för sina egna tillkortakommanden hon än tyckte att han var. Och fånig med sitt Rotary, och det där märkliga sällskapet som skulle vara så speciellt och hemligt.

Han var nyligen kommen ner i jorden på Östra kyrkogården och där skulle han förbli och hon tänkte på den där middagen med asylgruppen som aldrig blev av. Då, när Malin kom ut i trädgården och berättade. Hon tänkte på världen, på hur allt hängde ihop på ett eller annat sätt, på hur stora planer kunde gå i stöpet av de mest konstiga anledningar, på hur en somalisk pojkes liv påverkades av en svensk gubbes hjärtstopp på semestern. Och på att hon, det gamla russinet till tant, hade gått och blivit någon slags spindel i ett märkligt nät av flyktingar, sörjande släktingar, asylgruppsmedlemmar och Jenny. Hon fick allt se till att hänga med ett tag till, särskilt nu när hennes lägenhet så väl behövdes till viktigare saker än att hysa en gammal tant. Det skulle grannarna veta, tänkte hon, att flickan som låtsashyrde i andra hand inte var den de trodde att hon var. Det skulle de veta, medan de satt där och lät både det ena och det andra gå åt helvete utan att lyfta ett finger, bara de inte själva kom till skada. Jo, Ines insåg att hon i alla fall fick stanna på jorden så länge att den här soppan redde ut sig. Hur det nu skulle kunna göra det när de inte ens visste om Asad var i livet, och om han i så fall var kvar i Sverige.

Gudrun var redan klar med maten och smet ut igen. Kattan verkade så nöjd med sitt nya utomhusliv att hon inte kunde vara inne mer än för att äta. Hela dagarna strök hon omkring i och runt trädgården, smög på fåglar och jagade flugor, låg och sov i solen när den då och då visade sig, sket i rabatterna och hårade ner i hammocken. Inomhus var Charles domäner. Han fräste och burrade upp sig när Gudrun någon gång visade sig där. Igår hade hon fått nog och fräst tillbaka och det hela slutade med att Charles hade fått ett fult sår över nosen, vilket Ingrid och Mia nu var och visade för en veterinär.

”Jaha då är det väl inte mer än rimligt att kärringen också får något vettigt gjort”, sa Ines till sig själv och hällde i sig det som var kvar i koppen, la ifrån sig den halvfärdiga amigurimin som skulle sitta på Majas grav, reste sig upp och hasade iväg i korridoren. Det var konstigt, men skönt, att vara ensam i huset. Vad hon kunde komma på hade hon inte varit det någon längre stund sedan hon flyttade in, och det var minst sagt en omställning att ha folk omkring sig dagarna i ända, även om hon gillade det. Det var över tjugo år sedan hon senast bodde i kvinnokollektiv.

Göran hade så mycket grejer! Pärmar och böcker och stora högar med papper. Ines satt vid skrivbordet med dokumentförstöraren intill sig. Jädrar vad den fräste på! Varje gång hon körde in något där låtsades hon att hon satt på migrationsverket och förintade Asads avvisningsbeslut. Nu var det dags att undersöka skrivbordslådorna. Den översta var inte svår: post-it-block, gamla reservoarpennor, häftapparater och hålslagare. Gem i drivor. Tyvärr ingenting som skulle tuggas sönder. Allt hamnade i ge-bort-högen.

I nästa låda låg kvitton och garantier och en tjock mapp märkt med ”SF, HLF”. Hon öppnade den, höjde förstoringsglaset och läste, tänkte att det var väl någon fånig hemlig förkortning för nåt sällskap han hade gått och blivit hedersmedlem i. Göran hade varit svag för allt sådant, drällde medaljer och diplom och nomineringar så fort han kom åt, ville väl vara viktig. Överst i pappersbunten låg en rad tackbrev för stora gåvor, därunder en tjock hög med kvitton på insättningar till Spädbarnsfonden och Hjärt-Lungfonden. Göran hade tydligen skänkt tiotusentals kronor till jul varje år. Vad hade han fått alla de pengarna ifrån? Och var det här något som Ingrid visste om? Ines tvekade. Dokumentförstöraren lockade och frestade med sina vassa, tuggande tänder, men visst borde hon visa Ingrid detta innan hon strimlade vidare?

Det smällde i dörren och ett par skor sparkades av.

”Hallå! Ines!”

Det var Malins röst. Den lät tung, och den där tyngden syntes också i kroppen när hon kom in till arbetsrummet.

”Hej mitt hjärtegull”, sade Ines. ”Du låter trött. Hur är det fatt?”

Malin lyfte blicken och tittade på Ines.

”Asad är i Åstorp” sa hon.

”Tack och lov, fan helvetes jävlar”, sa Ines.

”Han ringde tydligen till Jenny igår, hade inte vågat innan för han trodde att hon skulle kunna råka illa ut om polisen fått reda på var han varit. Så han har suttit där nu i säkert en månad utan att ha kontakt med någon.”

”Fan helvetes jävlar”, sa Ines igen. ”Stackars barnet, älskade vännen då! Tänk att han lever i alla fall! Men käraste lilla pojken, där ska han ju inte sitta. Och hur är det med Jenny?”

Malin svarade inte. Hon grät.

”Bra”, sa Ines. ”Gråt, bara gråt mitt barn. Först ska jag krama dig och sedan när jag gjort det ska jag sätta på kaffe, och sen får du berätta allt du vet. Vi ska fanimej lösa den här situationen om det så är hårdhandskar som behövs.”

Kaffet rann ner i kannan och Rakel Chukris sommarpratarröst hördes svagt från radion. Ines plockade finska pinnar och chokladbröd ur burkar och Malin var på toaletten när den enda mannen i huset kom hem igen. Han promenerade sakta och mjukt in i köket, med huvudet högt som för att återta någon förlorad värdighet. Över nosen satt några stygn, men stoltheten var nog den som var mest sårad. Ingrid och Mia kom efter, men deras nackar var böjda, huvudena hängde. Ines såg genast till att ställa fram två koppar till på bordet, lade fler kakor på faten.