32. Jenny

aug032012

Skrivet av Jenny

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vattenDet händer ingenting i Lund på sommaren. Gatorna är tomma. Så också uteserveringarna. Sent om nätterna står inga vinglande, hånglande par utanför nationerna. Gräset växer högt eller bränns i villaträdgårdarna. Kommunen kämpar tappert med utomhusevenemang och blomsterarrangemang men njutarna av alla deras försök är ytterst få. Utanför domkyrkan cirkulerar ett par japanska turister som bortglömda flugor i en stängd sommarstuga. Frisörerna reser utomlands, professorerna till sina respektive sommarnöjen, till och med kajorna verkar flytta någon annanstans och Lundagård ligger tyst så när som på gruset som knastrar under däcken på Jennys cykel när hon rullar nerför grusplanen framför AF-borgen.

Hon drar in den varma luften, det känns som den första riktiga sommardagen den här kalla blöta sommaren, och andas ut igen. Försöker ta långa, lugnande andetag, få hjärtat som slår hårt i bröstet att stilla sig. Det trycker mot tinningarna, kanske ska det åska, hon sneddar höger över Stortorget, kastar ett snabbt öga över axeln, ser ingen grön buss komma rusande, innan hon rullar ut på Stora Södergatan och behöver bara ta ett par tramptag innan hon kan rulla igen, förbi Åhléns och Katedralskolan, förbi Försäkringskassan och CSN, innan hon svänger höger in på Magnus Stenbocksgatan och parkerar invid stadsparken. Ser upp på de pampiga fasaderna. Det är alltså här hon bor: Ines.

Jenny bläddrar fram Erikas sms igen. Hon har redan läst det flera gånger, så hon borde kunna koden till porten utantill men det är som att den inte vill fastna. Egentligen är det ingenting som fastnar, allt är en röra, en cocktail av ilska, nervositet, vilja, förtvivlan och osäkerhet. Asad är försvunnen. Han har varit det i flera veckor nu. Hon hade kommit hem från Högevallsbadet en eftermiddag i maj och då var han inte längre där. Alla hans saker låg kvar. Ett par skor stod i hallen. Hans säng var obäddad. Ingen lapp, inget meddelande. Ingenting. Hon väntade. Hon lagade middag och åt framför teven, väntade, det mörknade och maten hon sparat åt honom kallnade. Hon stod vid fönstret och spanade. Ringde Erika som inte heller hört något, vars röst spändes likt en pilbåge, ingen av dem sa det men de visste ju att något var fel. Gick in och ut ur hans rum som för att kolla att han inte bara dykt upp, plötsligt, som om han gömt sig under sängen eller i garderoben som Maja brukade göra när hon inte ville tvätta håret. Hon gick ett varv runt kvarteret. Vågade inte ropa efter honom. Letade i källaren och tvättstugan. Varför skulle han vara där? Tog sig tillbaka till lägenheten, till soffan, vakade, med teven på låg volym för att inte missa telefonen om den ringde. Vaknade med mobilen i handen tidigt på morgonen nästa dag. Ingen Asad.

De följande dagarnas hopplöshet. Var börjar man leta? Vem frågar man? Hon kunde ju inte ringa polisen, vad skulle hon säga? De letade ju också efter honom men av helt andra anledningar. Dessutom trodde hon inte på dem längre. Tilltro. Ett begrepp innan Majas död. Nu verkade polisen mest vända papper, titta på henne med sorgsna ögon, och där bakom det sorgsna pockade det irriterade, det stressade; inte hon igen, med alla sina frågor och tårar. Det kändes som att de duckade för henne när hon kom in på stationen. Och medias intresse hade sedan länge kallnat.

Inte heller kunde hon fråga grannarna om de sett Asad. Inte sätta upp lappar. Inte ringa någon. Hon kunde bara vänta. Vänta och både hoppas och inte – att polisen skulle dyka upp eller att de inte skulle. Att Asad bara plötsligt skulle stå där på hennes trappa, blöt och kall men hel och utom fara. Det var säkert den där jävla gubben i tvättstugan. Vad hade han gjort? Kunde han ha Asad gömd inne i sin lägenhet? Hon försökte se in genom hans fönster men det var släckt. Han verkade aldrig vara hemma. Eller låtsades han bara? Hon tog en kopp från köket. Genomskinligt det visste hon, att be om en kopp socker men ingen bättre idé uppenbarade sig, ringde på men ingen öppnade. Istället ringde hon på nästa dörr. Frågade om hon kanske sett sin granne på sistone men fick bara svaret att nej, han hade rest till sin stuga i Halland för sommaren. Kunde han ha tagit med sig Asad dit? Nej, det verkade otroligt. Polisen? Fanns han där? Men borde de inte i så fall ha kontaktat henne? Eller försökte han skydda henne, hålla henne hemlig? Erika hade inte någon aning, inte heller någon av hennes kontakter på asylgruppen. Dessutom var hon utomlands. Satt i ett hyrt hus i södra Portugal med hela familjen och en 70-årsfirande pappa och kunde inte göra mycket mer än att ge Jenny ett namn, en adress och en portkod.

Och här är hon nu. På Gyllenkroks Allé. För att träffa Ines.

Hon slår in koden, tar trapporna upp, trapphuset är instängt och varmt och hennes tröja klibbar mot ryggen. Sedan Maja dog har Jenny inte gjort det här – tagit kontakt, träffat nya människor. Men nu har hon inte bara sig själv att tänka på längre. Hon vet att något är fel. Han skulle aldrig försvinna så där, utan att säga varför eller vart, utan att säga hej då. Nej något har hänt, medan han var i hennes beskydd, under hennes ansvar och hon tänker inte förlora igen. Inte mista. Inte misslyckas. Inte igen.

Hon ringer på och hör hur signalen får resonans i lägenheten bakom dörren, sen ljudet av mjuka, toffelklädda fötter, en kedja som lossas, lås som vrids om.

Möter klara, blåa ögon.

”Du måste vara Jenny”

”Och du Ines”

”Kom in, kom in. Jag hoppas att du inte är allergisk mot katter. Jag har satt på kaffe. De andra kommer snart.”