28. Ingrid

jun292012

Skrivet av Ingrid

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vattenVykortet med bilden av kvinnan i vit klänning, i skuggan med en bok, hade fått sällskap. Varje vecka kom det nya hälsningar från Ingrid. Först bara några korta meningar, när veckorna gick blev hälsningarna längre och fler. Förra veckan tänkte Mia att hon äntligen började känna igen sin mammas röst. Hon läste upp kortet för Malin som höll med, jo, det fanns en annan energi i orden nu. Beskrivningarna av de små bergsbyarna, Nice och Genua som de besökt, människorna, det blågröna havet, maten, solen: Hon skrev och berättade om Göran. Mia och hennes mamma hade fortfarande inte pratat i telefon sedan de for. Göran hade ringt ett par gånger. Osäkerheten, sårbarheten som funnits i hans röst veckorna innan resan hördes inte längre när han förhörde sig om hur Mia och Malin hanterade skötseln av hushållet. Kunde de logga in på banken som han instruerat och betala räkningarna? Motorgräsklipparen, om de inte kunde starta den så fick de be grannen om hjälp, han kunde nog få igång den. Bilen skulle besiktigas, hade de löst det? Jo, allt var i sin ordning intygade Mia. Hon hjälpte gärna till men Görans tvivel på hennes förmåga att klara enkla sysslor som att klippa gräset med motorgräsklipparen gjorde henne fruktansvärt arg.

”Skit i det.”

Malin satt i pyjamas vid köksbordet med hakan lutad mot knäet och läste tidningen.

”Han vet inte bättre. Släpp det nu.”

”Men det är ju bara helt sjukt!”

Mia stod och väntade på att kaffet skulle rinna igenom. Rosorna på kinderna och glansen i ögonen avslöjade att hon inte hade långt kvar till gråt. Det blev ofta så när hon var arg, att hon började gråta, och hon hatade det.

”Du, skit i det säger jag. Det säger mer om honom än om dig.”

Malin reste sig upp och la armarna om Mia. En stund stod de så i Mias föräldrahem. Det var lördag morgon. Trots att det var tidigt hade solen redan hunnit värma upp rummet nog för att ett fönster skulle ha slagits upp och fågelsången trängde in med ljumma vindar.

”Ja, ja jag vet, det är bara det att …”

”Att det är känns så orättvist.” Fyllde Malin i. ”Det är orättvist. Det viktiga är att du inte själv börjar tro på hans bild av dig. Du vet bättre. Du var ju till exempel jätteduktig på starta gräsklipparen, och du klarade att klippa hela gräsmattan alldeles själv.”

Mia tittade på Malin, de var nästan lika långa, ganska lika varandra också, Malin var bara en mörkare variant av Mia. Något kantigare i formerna och lite hårdare, tuffare i framtoningen. Mer självsäker. Mia tyckte om känslan av att Malin var mer än hon själv, det var inget destruktivt i det. Snarare utmanande. Det fick henne att våga mer, tro sig klara av mer än hon tidigare gjort, bli mer orädd. För Malin ville vara där med henne och hon ville gärna tro att det var en bekräftelse på att hon hade något värt att vara nära. Ibland trodde hon sig se det där i sig själv som Malin ville vara nära och då ville hon gärna ge det där större plats. Hon tog större plats sedan hon träffat Malin, hon visste det och hon trivdes bättre med sig själv på det viset.

”Riktigt duktig var du, jag behövde inte hjälpa till ett endaste dugg, kunde bara ligga där i skuggan och njuta av den vackra utsikten.”

Malin försökte se allvarlig ut men kunde inte hålla tillbaka skrattet.

Mia älskade det där skrattet, det fick värme att stiga i henne och när Malins läppar kröp upp längs hennes hals försvann snart alla andra tankar. Med lätta, kittlande handrörelser tog sig Malin innanför Mias morgonrock och kvävda skratt hördes snart från dem båda.

En telefonsignal och Mias mobil vibrerade på köksbordet. Den ringde igen och igen. Efter tredje signalen försökte Mia lösgöra sig.

”Nej, strunta i den.”

”Jag måste …”

Med Malins armar om sig släpade sig Mia mot telefonen som hann ljuda ännu en gång. INES stod det på displayen. Mia harklade sig innan hon svarade.

”Hej Ines.”

Malin stod kvar med kinden mot Mias nacke och lyssnade.

”Bra, bara bra och du?”

”Nej, jag har inte pratat med henne än. Jag pratade med pappa igår.”

”Det verkade bra. Jag berättade att vi varit vid Bosses grav på hans födelsedag.”

”Jag vet inte, han sa inte så mycket. Sa att han skulle berätta det för mamma.”

”Det verkar som de kommer hem snart. Kanske redan nästa vecka.”

”Jag vet inte, jo det är nog bra? Det ska i alla fall bli fint att mamma kommer hem. Jag saknar henne.”

Mia kände Malins armar krama till i omfamningen. En annan slags omfamning än den de befunnit sig i för några minuter sedan. Trygg och tröstande.

”Säg till Ines att jag kommer med bilen.”

”Ines, Malin säger att hon kommer och hämtar dig med mammas och pappas bil.”

”Nej, du behöver inte baka. Jag ordnar både fika och lunch och Malin fixar med middag till allihopa, Tobbe, Lina och Jenny. De kommer vid fem.”

”Ja, klockan tolv blir bra. Ses snart.”

”Kram, kram.”

Mia la på. La ner telefonen på bordet. Charles hade smugit in i köket och satt i köksfönstret med uppmärksamheten riktad mot flickorna. Mia gav honom en blick tillbaka.

”Titta du Charles, för något finare än det här hittar du inte.”

Så vände hon sig in i Malins famn igen. Det var flera timmar innan det var dags att hämta Ines.

Malin var sen. Hon körde långsamt och trafiken stoppades ständigt upp av cyklister och alla bilister som tagit sig in till Lund för att gå på stan och shoppa i det fina vädret. Trots att ingen var där och lyssnade till henne beklagade hon sig högljutt hela bilfärden om allt som vore bättre att ta sig för en ledig dag med strålande sol än just shopping. Hon hade i alla fall tur med parkering. Mitt på Gyllenkroks allé mot Stadsparken lämnade en ljusgrå BMW fullstuvad med barn och man och fru plats för hennes lånade bil av samma storlek och samma märke. Kanske samma modell, hon visste inte så noga. När hon låste bildörren tittade hon på klockan och konstaterade att hon var nästan en tio minuter sen. Hon ringde på dörren och öppnade samtidigt. Efter alla besök hos Ines på sista tiden började hon känna sig hemma. Samtidigt som dörren gled upp insåg hon att hon inte behövt använda sin nyckel och att säkerhetskedjan inte var på.

”Ines?!”

Ines satt på stolen i hallen hon hade handväskan i knäet. Tyst och blek.

”Men Ines! Sitter du här? Har det hänt något?”

Den gamlas blick var tom och fäst på långt bort. Malin tände lampan i taket. Det tog en, två, tre …

”Malin, kära, så fint att du kommer nu.”

Ines var mötte Malins blick med lika pigga och vakna ögon som alltid.

”Hur är det fatt Ines? Har du suttit här länge?”

”Nej, nej, tänk inte på mig. Jag ville bara vara redo när du kom.”

”Men du hade inte låst om dig.”

”Hade jag inte låst?”

”Nej.”

Malin såg hur något drog över det rynkiga ansikte. Så reste Ines sig med överraskande spänst.

”Nu får vi allt ge oss av!”

Hon sträckte fram en burk till Malin.

”Några finska pinnar.” 

Mia hade dukat upp med kaffe och lunchmackor i trädgården. Den stora boken vars lövverk lyste ljusgrönt gav lummig skugga och syrenerna, vita och lila, doftade. Längre in i trädgården blommade rhododendronen ännu, men kanske skulle de vita blommorna vara vissna redan i morgon. Det gick snabbt. Magnolian stod vid grinden och Ines och Malin klev på de ljusrosa kronbladen som fallit ner över grusgången.

De satt kvar i flera timmar och solen vandrade över den klarblå himlen, trädets skugga försvann och eftermiddagssolen fick värma dem. Så småningom blev det var dags för Malin att påbörja middagen. Hon lämnade Mia och Ines ensamma i trädgården. De pratade om pojken. Ines var mycket orolig för honom. Malin hörde den gamlas röst när hon gick mot huset. Trots oron, en fast och bestämd röst som inte hade någon ålder, bara erfarenhet.

”Vi måste göra något, snart, innan det blir för sent. Jag står inte ut med det här.”

Några minuter i fem hoppade Tobias och Lina av sina cyklar. De kunde se den äldre damen och den unga kvinnan vid det stora trädet, huvudena tätt ihop uppslukade i samtal.

”Hallå där!”

Tobias ropade högt mot kvinnorna och öppnade samtidigt grinden för Lina som bar sin cykelkorg fylld med flaskor och en påse bröd. De hade hunnit fram till Mia och Ines och omfamnat dem båda när Malin kom ut genom husets ytterdörr. Hon blev stående på trappan med telefonen i handen och betraktade sällskapet på gräsmattan. Solen sken fortfarande, luften var varm, det var en vacker dag. De fyra personerna i hennes blickfång såg på avstånd mycket lyckliga ut. Deras skratt nådde henne men hon kunde inte höra vad de sa. Långsamt gick hon ner för trappen. För att skjuta upp sitt ärende gick hon längs grusgången bort till trädet, sneddade inte som vanligt över gräsmattan. Under tiden funderade hon på hur hon skulle berätta, vad hon skulle göra. När hon kom fram hade hon fortfarande inte kommit fram till hur hon skulle säga det. 

”Hej Malin!”

Det var Tobias som upptäckte henne först. Det var Ines som förstod att något var fel, men sa inget. Hon mötte Malins blick och såg hur oron gjorde de annars bruna ögonen nästan svarta.

Malin gav Lina och Tobias varsin hastig kram och ställde sig sedan bredvid Mia, som hamnade mellan henne och Ines.

”Mia.”

Malin la sin hand på Mias arm och fick hennes uppmärksamhet.

”Vad är det? Har det hänt något?”

Blickar riktades mot Malin och det blev tyst. I handen hade Malin fortfarande telefonen och hon lyfte den i en matt gest. Tog sats innan hon började berätta.

Ingrid satt vid sjukhussängen i ett varmt land, långt hemifrån och försökte förstå vad som hänt. Sökte klarhet i vad läkarna velat förmedla på bruten engelska. En hjärtattack, hon hade förstått så pass mycket och att det inte stod rätt till. När hon ringt till Malin, hon klarade inte av att ringa Mia, hade Göran varit vaken. Men nu hade han legat stilla med slutna ögon i flera timmar och hon kunde inte få någon kontakt med honom. Malin och Mia skulle vara på plats följande dag, hon hade inte behövt be om det. Malin hade talat om det för henne.

Tusen tankar for igenom Ingrids huvud. Hon visste att Göran skulle dö, ingen hade sagt det till henne, hon bara visste det. Hon försökte jaga bort insikten, som om vetskapen skulle kunna påverka utgången.

De hade varit här nere länge nu. Ingrid hade aldrig förr varit hemifrån en så lång tid. För någon vecka sedan hade saker och ting börjat kännas bättre. Göran hade under hela vistelsen varit omtänksam och öm mot henne. De började prata med varandra och hon tänkte att hon känt sig sedd av honom. Ett fånigt uttryck som hon aldrig använt förr, men det var just så hon kände. Han hade sett henne de här sista veckorna. Läget stabiliserades långsamt. I takt med att hon började känna igen sig själv verkade det också som Görans gamla jag började hitta tillbaka. Hon önskade att det inte skulle göra det och just den tanken fick henne att känna skuld. Att hon inte önskade att den gamla Göran skulle komma tillbaka, innebar det att hon önskade livet av sin man? Det var den oron, den skuldkänslan som fick henne att börja gråta. Insikten om att hon snart skulle vara ensam hade ännu inte hunnit falla över henne.