25 Asad

jun012012

Skrivet av Asad

Litterärt - Lund har allt utom vatten

 Lund har allt utom vattenShit Don't Stop. Jag vaknade med Tupacs stämma i huvudet och en känsla av att allt skulle lösa sig. Att jag till slut skulle få leva mitt liv i frihet. I det här kalla landet. I den här underliga staden. Det skulle ta tid, det förstod jag, men på något sätt skulle allt bli bra till slut. Vissa dagar var bara så självklara. Då hoppet återvände till mig och jag kände att jag hade makt över mitt liv. De dagarna var sällsynta, men när de väl kom så njöt jag av dem och tänkte att jag skulle spara dem på ett speciellt ställe i mitt huvud. En plats där ingen kunde ta dem ifrån mig. Idag var en sådan dag. Allt det mörka fanns kvar inne i mig. Polisens sparkar och slag, deras spottade förakt. Flyktingförvaret i Italien. Lik som flöt i havet med ansiktena nedåtvända. De minnena fanns där men idag kunde de inte fånga mig i sitt nät av ångest. Jag var stark och hård och allt skulle lösa sig.

Jenny verkade också må bättre. Det märktes när vi åt frukost. Det fanns något nytt, något kraftfullt i hennes blick. Något hade vaknat.

Jag hade hjälpt Jenny att vika tvätten när mannen kom in i tvättstugan. Han var lång, skallig och på näsan satt ett par runda glasögon. Om det är något jag har lärt mig under min resa så är det att känna av människor. Den här mannen omgavs av kyla. Den var så stark att den trängde in i mitt bröst och fick mig att dra axlarna in mot kroppen. Sen var det hans blick. Jag kände den blicken. Det var blicken från en gränspolis. Han såg på mig som man ser på en råtta, en insekt.

Mannen såg inte på Jenny när de pratade. Han tittade på mig. Det bytte några ord sen vände han plötsligt och gick.

”What did he say?” frågade jag när luften i tvättstugan hade återgått till sin normala temperatur.

”Some of his clothes were stolen earlier today.”

Jag nickade och vek ihop Jennys jeans och la dem i tvättkorgen.

“He thinks it's me ...”

”Don't worry about him. He probably just lost his clothes somewhere.”

Vi gick upp till lägenheten igen och sorterade tvätten. Sen satte vi oss framför teven och tittade på nyheterna. Jenny förklarade vad inslagen handlade om. Grekland var i kris och landet var nästan bankrutt. Jag tyckte det lät konstigt att ett land i Europa kunde få slut på pengar. Men det kanske var Greklands tur nu. Somalia hade aldrig haft pengar. Nästa inslag handlade om en man som stod in för rätta i Norge för att ha skjutit sextionio ungdomar på en ö. Under rättegången hade en bror till en av de döda kastat en sko mot mördaren. Innan jag kom till Sverige trodde jag att Norden var en trygg plats. Där polisen inte misshandlade människor. Där folk brydde sig om varandra. Där barn inte dödades. Jag frågade varför alla de där ungdomarna hade mördats och Jenny försökte förklara. Jag förstod inte. Kanske på grund av min dåliga engelska eller så visste hon inte vad hon skulle säga. Jag lät bli att fråga mer. Jag hade för länge sen gett upp tanken på att försöka förstå den här världen.

Nyheterna övergick till vädret och Jenny tystnade. Moln, sol och regn. Kraften i Jennys ögon värmde mig. Det var motstånd. Det påminde mig om att även jag hade rätten att vara arg trots att jag inte ägde ett pass.

Jenny gick och simmade och jag bestämde mig för att gå ut. Jag visste hur man kämpade. Jag tog ingen skit från någon. Jag tänkte gå ut och promenera och låtsas att jag var en människa som var lika mycket värd som alla andra. Jag hade också rätt att röra mig fritt, att sitta på ett café och prata med människor utan att var rädd. Jag var Asad. Jag hade tagit mig själv över hav och öken. De skulle aldrig kunna hindra mig från att vara fri. Aldrig.

Jag satte på mig jackan och snörde mina skor. Allt skulle ordna sig bara jag fortsatte framåt. Jag fick inte var rädd nu, inte när jag hade tagit mig så här långt. Jag låste dörren bakom mig och tog två trappsteg i taget på väg ner i trapphuset. Jag tänkte på Nadifa, min äskade syster. Jag var säker på att vi skulle få träffas här i Sverige snart. Det pirrade i min kropp.

Först såg jag grannen från tvättstugan, sen såg jag poliserna. Grannen pekade på mig och sa något på svenska när jag kom ut igenom dörren. Jag tvärstannande. Tupacvar borta. Kvar fanns bara en enorm tomhet. Ingen tanke på att fly. Ingen tanke på att kämpa. Allt det svarta kom tillbaka. Jag var inte längre en människa. Jag var inte längre Asad. Jag var ett tomt skal som inte var välkommen någonstans… Shit Don't Stop.