66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

feb112011
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism

Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av historisk kontakt och en tillvaro i skärpa. Länge trodde jag att subjektiv nostalgisk konservatism helt var beroende av det nostalgiska elementet, men det visade sig att jag hade fel. Saker och ting var verkligen annorlunda då jag växte upp. Mentaliteten var annorlunda, människorna var annorlunda, umgänget var annorlunda. Staden var annorlunda.

 

Fas efter fas av indoktrinering i form av underhållning ledde till ett schablonartat övertagande. Det mekaniska handlandet ersatte det privata initiativet, både på konsument- och produktionsnivå. I detta försvann handlandets själ, precis som själen tunnats ut även inom andra områden. Termer och språk banar vägen för de fysiska manifestationerna. Mest illavarslande naturligtvis i de områden där en gång de färska generationerna utbildades till att axla manteln, att ta över, att förvalta: skolorna och universiteten. Som så många ord i samtiden, är ordet "Campus" synnerligen illavarslande.

 

 

Det är i sammanhanget lustigt att se hur socialismens ideal av blind lydnad och total likriktning, sänkandet av det höga och nivellerandet av allt till låg nivå, är exakt det som väller över oss genom den amerikanska kapitalismen som, paradoxalt nog, hävdar att den representerar det motsatta.

 

I grund och botten är de två politiska grundriktningarna en och densamma: materialism. En kines och en amerikan förstår varandra bättre när de väl kan kommunicera. Deras smalspåriga referensramar av produktion, vinst, kalkyl, budget o.s.v. är skrattretande enkla - jag törs skriva låga - för en europé. Dock inte mindre tongivande för det.

 

De europeiska städerna har präglats och pryglats hårt men hälsosamt av tiden. Med tiden har följt ett brett spektrum av erfarenheter som passerar vidare genom generation efter generation: triumfer såväl som katastrofer. Det amerikanska spektrum som dikterar dagens Europa bygger på extrem kortsiktighet. Det verkar som om ingenting byggs för evigheten, ingenting är förankrat i andra ideal än de sant förgängliga: de attraktionsestetiska och de materialistiska.

 

Vi valde att lämna storstaden i självpåtagen exil. Likriktning, hänsynslöshet och aktiv integration av värdelöshet utgör inte någon bördig mylla. En stad kommer bli den andra lik, befolkningars karaktärsdrag kommer suddas ut i skenet av ett fåtal igenkänneliga symboler: enkla, trygga, tillfredsställande... En generation till av storögda och gapande och allt som en gång var kommer att vara förbi för alltid.

 

Det finns ingenting så sorgligt som att se något eller någon man älskar förfalla. Det är sorgliga tider vi lever i.

 

 

Drömfilter 2: Den vita vågen - optimism

 

Vissa handlingar, de som tangerar större skeenden än de rent vardagliga, får naturligtvis effekter som vida överstiger det normala orsak/verkan-tänkandet. Trots att det kan vara svårt att fatta stora beslut och handla därefter, är det dessa beslut som förändrar världen, om än bara den egna. Med vetskapen om att ruiner alltid är en bra grogrund för ny växtlighet är det dock enkelt att fatta mod!

 

Att se det önskade manifesteras, att delta i den process som utgör det dynamiska utvecklandet av en högre och starkare identitet - närmandet av det befintliga och idealet - är lön för all livets möda.

 

Inte undra på att jag därefter vaknade både utvilad och nöjd! Att drömma texter är inte detsamma som att drömma drömmar: emotionella palimpsest-orgier. Det handlar väl helt enkelt om sändningar på olika kanaler. Jag misstänker att det finns en mängd kanaler kvar att utforska, inte minst den som handlar om vår uppfattning av musik vis-à-vis "sfärernas harmoni".

 

Människan är endast ett filter med inneboende tolkningsförvirring och panisk individuationsångest. Man pratar om att mänskligt DNA, fingeravtryck o.s.v. är unika exempel från unika individer, men jag är inte övertygad. I alla fall inte på makronivå. Har man inte ett mikroskop eller en DNA-analys framstår ju de flesta människor som oerhört lika varandra i både parningslek och konsumtionsvanor (de två huvudsakliga måttstockarna i samtiden, inte sällan tätt sammanlänkade).

 

Det enda väsentliga på en högre nivå är graden av klar filtrering (läs: medvetenhet och öppenhet). Ju mer man kan filtrera, desto mer kommer man att kunna öppna sitt filter ytterligare, och därmed se ännu klarare. Det kräver inte några speciella förutsättningar. Det kräver ett viljeförankrat beslut. Konsten (vagt begrepp, det är jag smärtsamt medveten om) är det mest relevanta verksamhetsområdet på den mänskliga apokalypsens rand. Synd att inte fler konstnärer är medvetna om det.

 

Apokalypsen? Nu igen? Det här ledde osökt till en annan text jag funnit i högarna, så den fick komma härnäst. Det är inte så märkligt att en överhängande global känsla av ångestladdad katastrof skulle påverka även mig. "Jag är en människa bland människor." Men vad handlar det egentligen om? Reella faror eller upplevda? Apokalyps och katastrof för vem? Svaret är skrattretande enkelt: för den hybrisuppblåsta lilla människan såklart.

 

 

Insignifikant antropocentrism

 

Det finns ingenting så personligt som förhållandet till slutet. Förhållandet till döden, förhållandet till konstaterandet att en fas, period eller epok definitivt är över, till ända, finito.

 

För de flesta människor är slutet något icke önskvärt. Hur mycket motgångar och smärta livet än generöst bjuder på, finns inom människan en vilja till liv och en vilja till kamp som är mycket svår att bryta ned. Denna vilja är inget unikt mänskligt - den återfinns i allt levande. Man skulle snarare kunna säga att dess motsats, viljan att avsluta livet och kapaciteten att utföra själva handlingen, är en av få genuint mänskliga förmågor.

 

Förhållandet till det finita på en övergripande nivå - det kollektiva slutet, livsförutsättningarnas slut, alla de ödesdigra resultaten av kortsiktiga mänskliga gärningar - blir ett uttryck för oviljan att förstå eller inse det ofrånkomliga. Skygglapparnas tidevarv, underhållningens storhetstid.

 

Istället för ett nyktert kalkylerande och vägande av förhållanden mot varandra, föredrar den emotionellt kompensativa samtidsmänniskan att måla tablåer av Sturm-und-Drang, osynliga hot och profetior om domedagen: APOKALYPS. Romantisk självförnekelse under stolta illusioners baner: "Kärleken kan aldrig dö...", "Hoppet är det sista som lämnar oss..." Förnekandet av långsamma, livskraftiga traditioner till fördel för nya överlevnadspaket och snabba, lönsamma lösningar... En diger doft av desperation i dödens dunkla förmak.

 

Människans faktiska insignifikans trängs undan av ett makalöst storhetsvansinne, ofta stående i direkt förhållande till just distinkt obetydlighet på ett personligt plan. Tomma tunnor bullra mest. Det är inte förvånande att vi lever i en kultur som blir alltmer högljudd för varje dag som går och att tystnad blivit en lyxprodukt.

 

Alla rörelser och riktningar som utlovat Slutet, många till och med med exakt angivna år och datum, har gjort detta av en enda anledning: girighet. Det messianska behovet, det vill säga behovet av att hänga upp hela sitt liv och hopp på något eller någon som är utom en själv och dessutom aktivt omhändertaget av andra, är bara en av många samtida kvaliteter synnerligen ovärdiga den högre, skapande människan. Konceptet "Messias", oavsett färg, form och uttryck innebär dock alltid goda affärsmöjligheter.

 

Jag minns den "globala" ångest som florerade i media inför millennieskiftet. Kanske var det så att viktiga datasystem inte skulle kunna registrera övergången till sifferkombinationen "00" på ett "korrekt" sätt? Vilka konsekvenser skulle detta kunna få? Skulle vi kunna leva vidare? Man lyckades med små, vaga medel, om än på bred front, piska upp en ogripbar rädsla för fullständigt abstrakta sifferkombinationer. Skickligt.

 

Precis som vanligt hände ingenting. Ja, om man bortser från en markant ökning av konsultverksamhet och dataprogram som skulle skydda våra binära livlinor från det apokalyptiskt hotande. Skickligt. Snillrikt.

 

Historien visar två läger: de som utnyttjar och de som utnyttjas. De förstnämnda ser inget slut i det att de är tämligen glädjefullt fasta i nuet, medan de andra mer eller mindre konstant lever i en genomträngande rädsla för slutet - såväl som för sträckan dit. Själva rädslan är, som alltid, kättingen som fjättrar initiativ och insikt. Här är definitionen på intelligens hur pass mycket man kan sätta sig in i en annan människas förhållanden, hennes perspektiv. De utnyttjande kan det - och utnyttjar det till sin fördel. Den utnyttjade fastnar i sitt eget lidande och självömkande - själva grogrunden för apokalyptiska tankegångar.

 

Apokalypsen är, som alltid, en chimär, en illusion, ett girighetens verktyg.

 

Precis som alla arter och organismer har människan ett bäst-före-datum. Huruvida vi närmar oss detta eller inte kan ingen vetenskap förutsäga eller avgöra. Dissemination och dissektion är inga givna kanaler för kunskap och visdom - ofta blir det i själva verket precis tvärtom. Vetenskapens profetior har helt enkelt ersatt det vidskepligas. Det handlar dock fortfarande om samma spelplan, bestående av två halvor: den intuitiva rädslan och den påtvingade rädslan. "Vi kommer inte överleva om vi inte med snabba krafttag löser cancerproblemet eller AIDS-problemet eller miljöföroreningarna eller växthuseffekten eller terrorismen eller..." Finns inget katastrofhot, föreligger inga möjligheter till ökad kontroll. Ej heller till försäljning av mirakulösa motgift.

 

Den apokalyptiska (mar)drömmen är en mänsklig dröm och därmed synnerligen ointressant för andra än oss själva. Det antropocentriska perspektivet är irrelevant för en kackerlacka. Kackerlackan sköter sig själv, gör vad den ska och lever ett liv baserat på en skapande anpassning till den omgivande miljön. Människans oförmåga att se en större helhet kommer, om något, bli hennes frusna svansång. Det finns inget egentligt slut, endast en konsekvent utveckling. Låt oss inte kalla den "apokalyps" eller ens "undergång". Låt oss kalla den människans "sista suck".

 

 

Här blev även jag tvungen att sucka en smula. Det kändes onekligen lite tungt, lite dystopiskt, lite för mycket av den där intellektuella beschäftigheten. Men vad kunde jag göra åt det? Jag tog istället en långsam promenad i ett våldsamt spöregn. Guds tårar, växthuseffektens gyllene dusch, syndaflodens försmak... Avant moi, le deluge?

 

Nej, gladare tongångar måste in igen. Ge läsarna lite hopp, lite förtroende för framtiden, lite amerikansk gåpåaranda. När jag var hemma igen, tacksamt uppvärmd av lite hederligt svenskt kaffe (jag undrar var i Sverige det svenska kaffet odlas?) och uranisk fjärrvärme, slog det mig att det fanns något om just USA i gömmorna. USA versus Europa. USA versus världen. Någonting sådant. Jag letade och fann texten i fråga. Då jag läst den fann jag den ensidig och chauvinistisk från mitt europeiska perspektiv. Det är samma sak som med kaffet. Allting kommer någon annanstans ifrån - egentligen - men tradition och hävd gör saken till vår. USA är en steroidfylld dröm, en proteinstinn homunculus (numer mest kolhydrater verkar det som) som löper amok. Medieflöde är trots allt inte detsamma som yttrandefrihet. Men missförstå mig rätt (författarens bön!): Jag älskar USA och tror på den amerikanska drömmen till 100 %. Jag önskar dock allt oftare att den kunde hålla sig i USA.

 

 

Den missanpassade dottern

 

Amerika är en reflektion av Europa. Amerika är hennes manifesterade skuggsida, hennes hormon- och kolhydratgödda lillasyster. Eller rent av Europas missanpassade tonårsdotter.

 

Psykologin är ingen exakt vetenskap och de olika teoretikernas drömmar inga religiösa eller moraliska rättesnören. Psykologin är en ung och intrikat väv av en genuin vilja till förståelse för hur människan fungerar blandad med viljan att vara herre på täppan över en egen grupp, ett eget följe och, måhända, ett slutgiltigt erkännande som vetenskap.

 

Mycket har kunnat utrönas under det senaste århundradet som kastat ljus över människans skuggsida - det nedtryckta, det ej önskvärda, det primala och det skamfulla. Att dessa insikter hjälpt en hel del människor att komma till klarhet om egna problem ifrågasätter ingen. Att de olika teorierna och metoderna varit till gagn för utvecklingen av det moderna samhället, på gott och ont, är uppenbart.

 

Men håller man inte konsekvens genom till exempel en process av psykoanalys under många långa (och dyra) år är risken att man inte når fram till det önskvärda stadiet av ren- och klarhet. Problemen kvarstår.

 

Vad händer när man som så kallad civiliserad människa inte vill handskas eller konfronteras med sina primala drivkrafter? När man varken vill se livet eller döden i vitögat? När man inte vill säga eller leva ut vad man egentligen vill? När man fruktar sig själv och inte vill möta konsekvenserna av sina egna handlingar?

 

Legio insikt tycks vara att dessa mörka, instinktiva krafter måste skickas någon annanstans. Lämpliga termer har varit det "omedvetna", det "undermedvetna" och som schematiska bilder duger dessa utmärkt.

 

Vår själsliga sopstation. Ett lager vi inte har insikt i, så mäktigt och hemligt att det kan påverka i det dolda, få oss att göra saker vi inte själva förstår men som vi ändå är ofrivilliga skapare av. Vi som betraktar oss själva som så kallade rationella varelser gör ofta (och gärna?) så kallade irrationella saker. Det undermedvetna påverkar oss genom förföriska signaler, genom drömmar, genom drifter, genom symboler vi inte vill eller kan tolka utan hellre ger efter för. Det ger oss obönhörligen tillbaka det vi allra helst inte vill ha.

 

Legio insikt här tycks vara att de krafter vi inte vill hantera, de sidor av oss själva vi inte finner lämpliga, de sidor av oss själva som inte vill anpassa sig till det trygga och det bekväma måste bort. Vi förpassar det hellre än att, som med trollen i sagorna, dra ut det okända i solen så att de mörka lertrollen spricker i solskenet och blir suggestiva stenblock.

 

Amerika är en reflektion av Europa, en manifestation av Europas undermedvetna sfär. Storslaget, mäktigt, imposant men fortfarande endast en spegelbild av ursprunget. Amerika är Europas manifesterade skuggsida, hennes hormongödda lillasyster. De missnöjda, icke anpassningsbara, utfrusna delarna, rebellerna och tillika visionärerna, de utstötta och de aparta drog eller tvingades över okända mörka oceaner för att skapa en ny organism. Europas själsliga, kulturella exkrement och, inte att förglömma, hennes lustfyllda girighet, byggde Amerika.

 

Kolonisering och exploatering medförde enorma rikedomar för Europa, den ständigt hungriga och blodtörstiga civilisationens moder. Den nya kontinenten ingav hopp om nya rikedomar och därmed associerad makt. På många nivåer ligger Nordamerika i linje med Europa - inte endast geografiskt. Det var inte ett långt steg själsligt att flytta till Amerika. Värre var det med Afrika, den mörka kontinenten, eller med Asien, vars på många sätt högre stående kultur utgjorde en källa till frustration.

 

Amerika var Tabula Rasa och en frestelse både för de som själva ville bort och för de som av organismen Europa måste stötas bort.

 

Snabbt uppstod ett symboliskt Europa på ny mark. Ingrodda religiösa och feodala mönster byggdes direkt upp på nytt i Nordamerika, men under blatant hycklande former av "frihet för alla". Den franska revolutionen och den nordamerikanska gick hand i hand, en affekterad frigörelse från Moder Britannias konservativt kvävande inflytande och en fruktan för växande, allt starkare styvmodern Germania. Efter det nordamerikanska inbördeskriget, mindre än hundra år senare, hävde man på papper slaveriet och instiftade var och ens suveräna frihet. Än idag är de amerikanska fängelserna till bredden överfulla av ättlingar till slavar.

 

Fysikens lagar kan tillämpas även på det undermedvetna. Kraften med vilken man trycker ned något är densamma som avgör styrkan i återkomsten. Raseriet och hastigheten i Nordamerikas tillväxt reflekterar den metodiska och militant krassa framstegsivern i Europa, om än i primitivt kompensativa och accelererande uttryck.

 

Att på grund av kultiverat obehag stöta ifrån sig problemen härrörande från den egna utvecklingen av en monstruös maskinkultur och en själakrossande industrialism var ingen långsiktig lösning. Problemen visade sig endast i annan dräkt och på en annan kontinent.

 

Europas kluvna förhållande till den egna kolonialismen tog sig nordamerikanska uttryck i den allra mest brutala behandlingen och exporten av slavar från Afrika. Vill man betrakta allt oerhört krasst, finns slaveriet de facto kvar än idag i Amerika, om än med en mer varierad hudfärgspalett. Uttryck för samma syndrom som alltid funnits i Europa: Syd närmar sig Nord för att få ta del av överflödet och ordningen.

 

I Nordamerikas hemlighetsfullt intrigerande Frimurarutopi skulle sedermera även alla de som utnyttjats och brutalt exploaterats under hundratals år plötsligt med sammetshand integreras i helheten. Detta i en illusorisk tro om att "tiden läker alla sår" och en tro om att alla människor verkligen vill vara en del av samma utopi, en del av samma "amerikanska dröm" (som de i alla fall har insikt nog att kalla den).

 

Uppdelningen av den nya kontinenten i Syd och Nord baserade sig på varifrån makten kom. Det katolska, påvestyrda Europa tog över Sydamerika och införde en hård militär makttradition, ett skick som levt vidare alldeles fram till vår egen tid. Det protestantiska Europa tog över Nordamerika och skapade utifrån sina franskinspirerade ideal en så kallad kulturell smältdegel utan att reflektera över om ingredienserna överhuvudtaget var kompatibla eller inte.

 

Europas lugnt konstaterande förhållande till utveckling och bedrifter, till landvinningar inom vetenskap, kultur, ekonomi och så vidare har i Amerika tagit sig uppstickarens form. "Jag vill vinna! Jag måste vinna! Se mig vinna!" Det är barnets perspektiv, barnet som till varje pris inte bara nöjer sig med att vinna per princip utan även måste få omgivningens erkännande. Det psykologiska konceptet "mindervärdeskomplex" har sällan tagit sig så starka och tydliga uttryck som i Nordamerika. Och erkännandet man söker ligger, som alltid, djupt förankrat i det europeiska skötet.

 

Europa arbetar långsamt. Amerika arbetar snabbt. Europa arbetar metodiskt för att agera som byggherre av kultur och ekonomi, för att ta vara på de likheter som finns naturligt mellan de europeiska folken, alla konflikter sinsemellan till trots. Amerika arbetar emotionellt i reaktion över att alla inte delar samma åsikter, över att alla, varken innanför eller utanför landets gränser, vill anpassa sig efter "amerikanska" intressen, vad nu denna term egentligen betyder. Den arbiträra skapelsen har inte visat sig fungera till fullo i verkligheten. En dröm byggd på attribut och inte essens måste kollapsa förr snarare än senare.

 

Om framförallt Nordamerika utgör det europeiska undermedvetna i manifestation, kan man enkelt se var det brustit under seklens lopp. Kortsiktiga lösningar får aldrig betraktas som något annat än just det. Utslungade frön kan få fäste på annat håll och bli till bittra blommor med hämnd i sikte. Dessa blomster ger oss obönhörligt och definitivt tillbaka det vi allra helst inte vill ha. Ideal som låter poetiska och rättvisa i dikten behöver inte nödvändigtvis vara det i realpolitikens avskalade skeenden.

 

Förpackandet av säljbara och njutbara drömmar i individuellt orienterad underhållning får aldrig ges större utrymme än genuin gemenskap. Annars måste de mäktiga chimärerna betraktas som det de förmodligen är - propaganda. En tom påse är och förblir en tom påse, hur attraktiv förpackningen än är. Arbiträra svärmerier och till synes charmerande harmlösa intellektuella eskapader kan aldrig ersätta prövad tradition eller genuin kultur. När "drömfabriken" (återigen en synnerligen passande term!) Hollywood antog status som stad inom Los Angeles 1903 fyllde Stockholm 650 år.

 

Hemlighetsmakeri vilande på esoteriska fantasier i maktens tempel gagnar aldrig folket som sådant. Man kan inte krama vatten ur en sten, hur mycket makt man än har att kasta stenen vart man vill. Man kan aldrig undkomma det oundvikliga - det faktum att historien alltid hinner ikapp en förr eller senare.

 

Någon smärtfri frigörelseprocess från Modern är det naturligtvis inte tal om. Nordamerika är tonårsdottern som vill straffa både Mor och Far för allt som har med Europa att göra, många hundra år senare, genom idel provokationer. Hon har egen makt, egen veckopeng, hormoner och protein i överflöd - för att inte tala om kolhydrater - och världen är hennes lekplats. Hon ger oss nu helt enkelt obönhörligt tillbaka det vi allra helst inte vill ha - Insikten om att Europas framsteg haft ett pris vi själva till fullo aldrig varit villiga att betala.

 

Tonårsdottern är ung, vacker, attraktiv, kreativ och kaotiskt förförisk. Hon inger hopp inför framtiden - både sin egen och de kommande friarnas. Men hennes stormande humör och unga emotionella labilitet kan komma att välta hela matbordet om inte Modern, för att inte tala om Fadern, sätter ned foten och kärleksfullt visar till rätta.

 

 

Ah, det är verkligen underbart att vara Besserwisser-chauvinist vid sitt eget ödmjuka skrivbord! Men om sanningen ska fram (och det ska den väl?) så kommer man inte långt på andrahandsrapporter. Ut i världen måste man, alla globala hot till trots. Det är lite pseudoparadoxalt: man talar om att avstånden minskar tack vare kommunikationernas effektivitet (och bränsleförbrukning). Och uppmuntrar till att man därmed kan öka sin välbehövda självdistans. Jag undrar ibland om det inte vore bättre tvärtom: om avstånden ökade, resandet minskade och avståndet till en själv därmed minskade. (Om så vore fallet, skulle jag själv anamma ett decimerat resande? Inte troligt.)

 

Resandet i det yttre såväl som i det inre kan självfallet innebära andra faromoment. De bittra och de hämndlystna där ute i det okända kan sätta pinnar i våra utforskande hjul på våldsamma sätt. Inte bra. Men har det egentligen inte alltid varit så, i alla tider och kulturer? Vår globala samtid skänker dock ständigt möjligheter att granska oss själva och vår kultur på belysande sätt. Och apropå det...

 

[Fortsättning följer...]

 

Carl Abrahamsson

 

 

Inline article positioning by Inline Module.