66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

jan282011
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger

Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle och reaktive anarkistens. Anarken står utanför och betraktar och kan i vissa fall, såsom Jüngers, kommentera eller kritisera. Hans aristokratiska och ofta drömmande attityd la hinder i vägen för en framgångsrik militär karriär - trots dekorerat deltagande i två världskrig. Men attityden blev också hans räddning, i det att nazisternas flörtande med den framgångsrike och heroiske författaren aldrig ledde till något samarbete. Även efter 1945 förblev Jünger en av Tysklands mest kontroversiella och skarpa författare och filosofer.

- Herr Jünger, hur står det till?

 

EJ: Inte så dåligt. Jag har haft tid i fem år nu att vänja mig vid mina nya omgivningar. Jag klagar inte. Jag är så, i sammanhanget, lyckligt lottad att jag bor nära den skog där alla utrotade djurarter hamnat. Det håller mig sysselsatt, att vandra i skogen och iaktta dess skönhet och mångfald.

- Det är skamligt att man numer måste dö för att uppleva den typen av naturlig harmoni igen.

EJ: Sannerligen. Det är fortfarande titanerna som styr över jorden. Människan tycks ha återvänt till en ryggradslös tillvaro i vilken det blir allt svårare att finna en övergripande mening. Kopplingen till historien är på väg att suddas ut. Det finns väl ingen som tvivlar på att den stora katastrofen är nära?

- Några råd till oss som alltjämt lever kvar i dystopins träskmarker?

EJ: Som du vet valde jag att stå utanför, att betrakta, att jämföra med tidigare skeenden i historien. Jag avundas er inte. Situationen tycks pressad som aldrig förr och det krävs en enorm styrka om man vill hålla distansen och bibehålla en historikers attityd. Filosofi och historia kan tyvärr heller inte uppfylla ett helt liv: det finns praktiska omständigheter att ta hänsyn till. Herkules börda blir tyngre och tyngre.

- Som både före detta aktiv soldat och krigsteoretiker, har ni följt med i utvecklingen de senaste åren?

EJ: I ärlighetens namn föredrar jag att samla insekter, då det faktiskt lär mig mer om människans natur. Då jag slogs fanns fortfarande hederskodex och en ridderlighet kvar. Även i skyttegravarna kunde vi högljutt önska engelsmännen god jul eller liknande. Idag är detta en omöjlighet. Den teknologiska krigföringen är symptomatisk för allt som gått fel: en blind destruktion utan känslor. Reaktionen blir därför ännu tydligare: utplånandet av den egna existensen i självmordsattacker t.ex., en renodlat emotionell manöver. Däri ligger större heder naturligtvis, men när det inte finns någon struktur eller pliktkänsla, såsom hos japanerna under andra världskriget, leder dessa manövrar ingen vart. Lång tid har förflutit sedan Saladin lät skicka snö från bergen till den febersjuke Rickard Lejonhjärta. Fokuset på civila mål är också för mig motbjudande.

- Ni verkar inte optimistisk inför vår framtid...

EJ: Goebbels kallade mig en drömmare och det må vara hänt. Men jag är fortfarande realist. Historien skrivs om för att möjliggöra maximal kommers. Det finns en anledning till varför Jesus kastade ut månglarna ur templet. Där kommersen träder in som rådande kraft, skickas idealen ut bakvägen i samma hastighet. Idag har även Jesus och religionerna blivit handelsvaror, plåster för tomma själar utan förankring i eviga ideal. Den fragmenterade samtiden är ingen slump, den är en skapelse.

- Är ni besviken över att ni aldrig fick Nobelpriset för er voluminösa och tankerika författargärning?

EJ: Sådana saker var aldrig betydelsefulla för mig. Under båda krigen fick jag ett antal utmärkelser. I första världskriget skadades jag 14 gånger i skyttegravarna och blev tilldelad Pour Le Mérite som en av de yngsta tyskarna någonsin. Det betydde något för mig. Att tilldelas pengar och en utmärkelse från en dynamitards minnesfond skulle för mig ha varit alltför absurt.

- Ni blev 102 år i jordelivet. Vilken är nyckeln till ett så långt och produktivt liv?

EJ: En hälsosam distans tror jag är den främsta anledningen. Naturligtvis lärde jag mig mycket om döden under båda krigen, främst det första. Det gjorde mig inte storhetsvansinnig eller religiös utan snarare just hälsosamt distanserad till livet i allmänhet och människan i synnerhet. Hälsa har väldigt mycket med attityd att göra. Det verkar som om läkemedelsindustrin har fullt upp med att upprätthålla och utveckla hypokondrin.

- In retrospect, betraktar ni ert författarskap som profetiskt?

EJ: Jag fann det en smula roande då vissa av mina romaner kallades "science fiction". Profetiskt? Möjligtvis på samma sätt som Wells eller Verne, i det att de båda var känsliga och intuitiva för större riktningar och skeenden kring dem. Vissa saker snappas upp och manifesteras med råge av titaniska krafter. Fonoforen i min "Heliopolis" och era mobiltelefoner t.ex. Jag betraktar dem som en gräshoppssvärm av bibliska proportioner, en apokalyptisk föraning.

- - -

 

Also sprach Freddie N. Also sprach Jünger als Jung. Om du inte tror mig, läs om texterna en gång till.

Nu blev jag hursomhelst en smula trött. Dags att vila. Jag tog en kort promenad nere på Kungsholms Strand för att rensa huvudet, titta på vattnet, träden, hundarna och deras kopplade mänskliga husdjur. Dag ett i skapelsen var över och jag hade kommit en liten bit på väg.

 

- - -

 

Fotografi har alltid varit ett av de ben jag inte heller kunnat stå på. Vad kallas det lite diplomatiskt för nu igen? En passion? En hobby? En amatör är väl någon som älskar det han håller på med? Hellre det än prata babyspråk med den vuxna professionella världen, vars synvinkel väldigt sällan handlar om bilden i sig. Jag har haft svårt att formulera tankar och definitioner kring allt som rör bilder och musik (det tredje benet), men det har verkligen inte hindrat mig från att försöka!

Mest konkret blev det nog i texten till en katalog för den norska samlingsutställningen "Gothic" (2003). Någorlunda väl lyckades jag här definiera mig själv som det jag är: en intellektuell fluktare.

GOTHIC

Jag har lärt mig själv att betrakta. Mina generella livserfarenheter har skapat ett visuellt selektionsmönster genom vilket jag arbetar då jag fotograferar. Kulturella miljöer innehåller intressanta människor. Naturen innehåller överflödande skönhet och ständig inspiration. Människan innehåller en aldrig sinande förmåga att skapa monument, storslagna eller misslyckade, ofta vilande och ruvande på dunkla, dolda hemligheter.

Det kan i mitt fall röra sig om, för att vara extremt realpolitisk, ett snudd på cyniskt utnyttjande av människor då det rör sig om porträtt. Det ska dock inte förglömmas eller förnekas att den mänskliga fåfängan är oerhört stark. Jag har aldrig mött någon (mer eller mindre) offentlig person som inte velat bli fotograferad. Ögonblicket då slutaren fälls, likt en fåfängans giljotin, och ljuset reflekteras från den person jag siktar på är en ömsesidig bekännelse av mänsklig svaghet. En symbios baserad på klarhet.

Mitt essentiella behov av att dokumentera tillfredsställs och jag är evigt tacksam. I utbyte erbjuder jag en plats i ett galleri av andra existenser, liknande eller inte alls, där reflektionen i fråga kan visas på lit de parade (eller lit de joie) i en evighet vars längd vi inte ens tillsammans kan råda över.

Det kan också röra sig om ett meditativt grafiskt och filosofiskt sökande i det "abstrakt figurativa", där de egna livserfarenheterna styr min blick och jag snabbt komponerar, gör ett snitt i och av verkligheten och bevarar det.

Vad exakt dikterar erfarenheten? Hur styr den min blick och, än viktigare, mina kameror? Strukturer, mönster, färgkombinationer, kontrastlekar, spår... Spår av mänsklig storhet, plötsligt som bortblåsta av den egna destruktiva andedräkten... Skeenden och scener är intressanta, spåren av dem än mer. I varje ögonblick finns val att göra, ställningstaganden att manifestera, storhet att beundra, vansinne att förundras över... Tvärsnitt och selektioner kan ofta vara mer talande än helheter... Detaljer och oväntade vinklar berättar ofta suggestiva och fascinerande historier...

En visuell tapet av subjektiva tvärsnitt kan tillsammans, förhoppningsvis, skapa en ny helhet där vad det nu är man söker - den intellektuella programförklaringen - framstår klart och tydligt. Om det är mest intressant för mig själv eller andra vet jag inte. En sak är dock oerhört säker: Jag lär mig om mig själv då mina tvärsnitt visas för och kommenteras av andra. Det har aldrig varit riktningsgivande, en anledning till anpassning, utan snarare genuint revelatoriska moment där jag plötsligt sett nya saker i en bild jag upplevt att jag känt så väl.

Det finns naturligtvis en fara i det rent meditativa dokumenterandet. Om jag lägger all min tilltro till en visuell intuition, baserad på egna livserfarenheter, kommer jag någonsin att komma vidare? Kommer jag någonsin att kunna se något nytt? Finns inte risk för att en fotografisk evighetsmaskin skapas i samspelet mellan mig och kameran, en suggererande symbios mellan dystopi och estetik?

Om jag betänker hur mycket tid och energi jag lägger ned på konstnärliga uttryck, finns inte risk för att det oändliga universums möjligheter bantas av mig själv till en trädgård av konst för konstens skull? Visserligen prunkande och väldoftande, inte sällan moraliskt dunkel och provocerande, men ack så skyddad... Om jag ständigt söker mig till samma slags miljöer, stämningar, spår, mönster, abstraherade människoresultat, så utgör ju även dessa mina "nya" erfarenheter och jag kommer, sett från ett rent logiskt perspektiv, att driva vidare i samma spår, om än kanske kantade av nya specifika motiv och nya tekniska färdigheter...

Dilemmat är dock uteslutande intellektuellt och därmed underordnat det genuint konstnärliga. Bilder, texter, musik får inte samma direkta laddning och spänning om de skapats i det intellektuella och därefter byggts, konstruerats, strukturerats. Jag högaktar och dyrkar verktygen och lever för den process i vilken jag kan använda verktygen för att dokumentera. Om min intuition, mitt språk, min vilja att dokumentera för mig framåt eller bakåt, uppåt eller nedåt i ett arbiträrt konsthistoriskt perspektiv känns fullständigt ovidkommande. Jag känner ofta att jag inte har något val... Jag måste fotografera och endast ögonblicket kan avgöra vad, när och hur... Frågan "Varför?" håller jag helst på hälsosamt och vidskepligt avstånd.

- - -

Ibland har jag försökt (med betoning just på försökt) hantera icke-narrativa aspekter i kommunikationen mellan ord och bild. Det är alltid intressant som ren process och resultaten medför oundvikligen nya möjligheter att betrakta gamla fenomen och företeelser. Surrealister och andra likasinnade gick gladeligen vilse i de specifikt juxtaposerande dimensionerna men endast få kom ut på andra sidan med karriär och konsthistorisk signifikans i behåll. Jag känner mig för tillfället rätt nöjd med att fortfarande vara vilse.

- - -

Jag läste dessa texter och såg på dessa bilder. Inombords fick jag därmed en resonans, en kontakt med alla de hundratusentals bilder jag "tagit" under färdens gång, oavsett vem eller vad de "föreställer". Där finns ett mönster, en historia, en förklaring. Jag kan tyvärr inte tyda just det språket. Det kräver en kommunikation med en betraktare som inte är jag själv. Kommande utställningar blir trevande steg, tematiska experiment, reflekterande ytor där betraktarnas ögon blir mina huvudsakliga speglar - inte fotografierna i sig själva.

Ack ja, fortsatta abstraktioner och tillrättalägganden i natten. Jag hade precis vaknat igen efter några timmars lätt sömn. Arbetet kallade och det är aldrig någon idé att kämpa emot. Men arbetet på natten är inte detsamma som det på dagen. Andras drömmar tränger igenom väggarna. Tågen som gnisslar på Centralstationen gnisslar oavsett om jag sover eller inte. Men det aktiva lyssnandet medför större möjligheter att ge efter för stadens symfoni. Den är brutal, atonal och kraftigt illusionsframkallande. Det tog inte lång tid innan jag bestämde mig för att lägga ned mina utskrifter igen. Jag slöt ögonen i hopp om att något skulle hända, att en dröm skulle visa mig vägen. Jag behövde inte vänta längre.

Jag drömde snabbt två texter. Det kan ha rört sig om mer, fler, längre. Men det som kvarstod blev för mig ett levande exempel på att dagens redigeringsarbete öppnade upp kreativa kanaler även under nattetid. Jag visste att det var möjligt och att det även fungerade vice versa. Ja, förutsatt att jag skrev ned mina drömmar vid uppvaknandet (vilket jag gör).

Jag ville på detta sätt skapa en rundgång mellan impulserna från det så kallat vakna och det så kallat drömmande tillståndet. Inte som kliniska bevis i ett psykologiskt eller neurologiskt forskningsarbete, utan snarare som en öm omfamning av en dikt, en text som visat sig vara självskrivande. Den skrivs i mig på mitt sätt men det är inte en sedvanlig formuleringsapparatur som är igång. Denna apparatur sover, vilar, nannar, knoppar och är för det mesta rätt så uttråkad. Men att lyckas fånga det emellanliggande är en ansträngning värd namnet. Och då jag skrivit ned texterna på papper belönade jag mig med att sova igen.

[Fortsättning följer...]

 

Carl Abrahamsson

 

 

Inline article positioning by Inline Module.