66 metagram för mycket – ett oavslutat kapitel i många delar. Del 3

jan172011
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

Tillbaka till soffan. Jag bläddrade vidare i pappershögen efter att jag lagt den veritabla masslakten åt sidan. Vad hittade jag här nu då? "Den bästa av världar"? Det lät bra. Jag kom inte ens ihåg att jag skrivit texten, men den fick duga. Oj, här var det mörkt och dystert. Men det är det ju ibland. En frisering eller utrotning av denna text vore att förringa helhetens dynamik. Det putslustiga var tacksamt borta och ett destillat av bitterhet rådde istället. Inte helt fel som balanserande energi. Den bästa av världar? Knappast. Men utan en balanserad syn på ljus och mörker kommer man absolut ingenstans.

 

Den bästa av världar

 

I tystnad, i mörker närs den kreativa tanken. I stillheten finns den grogrund som möjliggör antingen evolution eller revolution.

I ljuset, i dånet finns de och det som hindrar, förvirrar och motarbetar. Allt och alla i krig, kämpande mot illusioner och den egna dödligheten.

Ljuset och dånet är förutsättningar för framsteg på den dikterade arenan, den scen som värderas högre än det relaterade arbetet i sig.

Låter man ljuset och dånet tränga igenom till den inre kärnan (den av identitet) skapas en påverkan, en negativ inflation.

Låter man ljuset och dånet tränga igenom till den enda kärna av sanning man kan känna i Alltet, löper man omedelbart risk att förblindas och dö den slutgiltiga, själsliga döden.

I ögonblick av totalt mörker, i en allnärvarande stillhet, kan allt skapas, allt förändras och förädlas. Det är i de ögonblicken tiden inte bara upphör att existera utan även blir ett begrepp på intuitiv snarare än rationell nivå.

Koncentration på en tanke, ett moment, ett fragment ur evigheten, skapar den stämning som är nödvändig. Om stämningen dessutom förstärks av mörker och stillhet, tystnad, finns inga gränser för den skapande kraft som en gång skapade det universum vi idag filosoferar i.

Andra kan slita i en endast om man finns tillgänglig.

Andra kan slita på en endast om man finns närvarande.

Andra kan slita ur en endast om man är öppen.

Anpassning av den egna identiteten till andras krav, uttalade eller outtalade, leder till en liknande onaturlig "neuros" i framtiden, även hos dem man "smittat" med sin egen bristande styrka och konsekvens. Identitet, energi, konsekvens. Fundamenten för liv, fundamenten som inte får kränkas eller negligeras. Brusten identitet, brusten energi, brusten konsekvens - fundamenten för lidande och död.

Att så många belackare kritiserar njutningsorienterad filosofi beror på att de själva aldrig upplevt någon njutning.

Den skarpaste kritiken finner man alltid hos de som passionerat längtar till det kritiserade, men som aldrig vågat närma sig.

Ju starkare en individ blir, desto fler kommer att ansluta sig - som vänner eller fiender. Vänner blir de som vill få eller ta del av det konstruktiva. Fiender blir de som i någon annan - individen - ser egna drömmar gå i uppfyllelse.

Var går skiljelinjen mellan den skapande och det skapade? Där och då kritikern kommer till insikt om sitt eget förhållande till den skapande. Och skäms.

Influens är kreativt på tanke- och känslostadier i den mänskliga existensen. Om den tillåts etablera sig i den skapande processen har en veritabel smitta uppstått. Den smittade bör lägga till ett litet A efter det begrepp som nu tagit överhanden.

Skapandet av en identitet är näst prokreation det viktigaste för den högre människan. Det är fullt möjligt att välja och vraka bland andar, själar och föregångare av olika slag. Risken är dock, om dessa blir för många, att de får ett eget liv och börjar slåss om herraväldet i den heliga identitetssfären. Den utväljande ser sig plötsligt inte längre som formulerande utan som en trollkarlens lärling med fler problem och valsituationer än när den formulerande forskningen sattes igång.

Insikten om det absurda och onaturliga i min samtid leder till insikten om ett konkret behov av två praktiska åtgärder: Sänkning av ljudvolym och sänkning av rörelsehastighet. Om min tid är begränsad, varför inte låta den gå långsammare så att jag kan njuta av livet mer?

De största problemen, de ekvationer som är svårast att lösa, de krav som är mest påfrestande, är de som är upplevda, inbillade, illusoriska.

Att ha en nykter syn på verkligheten och livet är att slippa ha merparten av de problem andra upplever att de har.

Om man siktar mot mål, kommer man sannolikt i alla fall halvvägs.

Den farligaste typen av miljöförstöring är då oönskade individer stör en.

Moment 23: En perfekt miljö skapar ett gudomligt tillstånd. Ett tillstånd som krävs för att skapa en perfekt miljö.

I forna dagar betraktades filosofen antingen som dagdrömmare eller som politisk polemiker med ett finare ordförråd. Idag betraktas filosofen inte alls.

Livskvalitet är då dörren äntligen stängts.

Makten och härligheten är mina, i tystnaden och mörkret.

Man måste konservera energin för att kunna konversera den.

Ur stillheten rör jag mig dit jag ska. Ur tystnaden kommer de ord jag vill förmedla. Ur mörkret kommer de tankar som är mina och ingen annans.

De fruktande med kryogeniska förhoppningar borde inse att det är enklare - och billigare - att frysa tiden istället. Allt som krävs är tystnad, stillhet, mörker... Och tålamod.

Dagens framgång består av konstaterandet att man gått från tanke till handling. Än mer av att andra konstaterar detsamma. Då man börjar söka de andras konstaterande mer än det egna, kommer framgången bli total.

Något är endast något i relation till intet. Den genuint skapande vet följaktligen i vilken ände man bör börja.

Hur mäts en sanningshalt?

"Dödsfruktande" är ett bättre uttryck än det i dagligt tal vanligare förekommande "livrädd". Livrädd borde endast användas vid ögonblick av insikt om hur mycket tid man i sitt liv faktiskt slösat på personer och företeelser utan mening, utan mål.

Den starkaste viljan är oftast den svagast uttalade.

Riktlinjer kan dras av vem som helst. Att se bortom målen kräver dock självkännedom och ärlighet.

Jag läste texten om och om igen. Kunde jag stå för den (som det så fint heter)? Jadå. Men hur skulle jag nu gå vidare i min bok för att inte bli alltför dyster? Kanske lite lättsam poesi? Ja, varför inte? Något uppspelt, luftigt, frivolöst? Ja, som sagt, varför inte?

Oacceptablett

 

Vämjelig var stanken

Av de rättfärdigas andedräkt

Frätande

Deras ord och tankar

Så mycket perversion

Under en och samma yta

Blank, skinande glans

I dyrkan av smärta

Kängans sula

På annans andra kind

I kamp knuten näve

Om annans hals

Moral är att tala högre

Om andras svagheter

Än om de egna

Av en kulturellt orienterad veckotidning blev jag en gång tillfrågad om jag ville skriva några "omöjliga" intervjuer. Underförstått intervjuer som av olika anledningar inte var möjliga att genomföra p.g.a. tids- eller rumsaspekter. Det lät för en gångs skull både meningsfullt och lockande. Jag kastade mig över två favoriter: Friedrich Nietzsche och Ernst Jünger.

Båda intervjuerna fick mig att inse journalistikens enorma fiktionspotential. Varje dagstidning och varje magasin är i grund och botten ett skönlitterärt verk med massor av egentligen oförstående journalister och redaktörer - för att inte tala om ägarstrukturer - som omedvetna (?) författare. Jag har sagt det förr: "En seriös fråga till poesiredaktörerna: Vem behöver svenska debutanter när det finns rutinerade kvällstidningsjournalister?"

Ett samtal må vara ett samtal men det kan också vara mycket mindre eller mycket mer än bara det. Vi är alla konglomerat av faktiska impulser från fiktiva källor. Så även jag (alltid). Så även du, inte minst just nu.

De omöjliga intervjuerna: Friedrich Nietzsche

En av 1900-talets mest missförstådda filosofer och tänkare var onekligen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Med sitt skarpa sinne och dito penna skapade han ett dynamiskt livsverk som, till skillnad från många andra filosofers, känns färskt och användbart än idag.

- Herr Nietzsche, hur står det till?

FN: Tackar som frågar.

- Ni är ständigt aktuell genom andras försorg, i idel nya studier. Det genomgående tycks vara att sätta er och ert arbete i en kontext som passar författarnas egna åsikter och riktningar.

FN: Jag är smärtsamt medveten om det, men kan inte påstå att jag kan tillåta mig själv att ens reagera. Uppenbarligen har de inte förstått något av vad jag ville få uttrycka. Men jag hävdar heller inte att jag på bästa sätt kunde uttrycka min vision och mina tankar. Fick jag chansen igen, skulle allt se mycket annorlunda ut.

- En av stötestenarna är begreppet "Vilja till makt". Vissa ville gärna politisera det, medan dagens kritiker är väldigt snara att indikera att det inte har några som helst politiska implikationer...

FN: Mänskligt, alltför mänskligt! Man läser vad man vill läsa, tolkar vad man vill tolka. Begreppet genomsyrar naturligtvis allt och alla, oavsett om man betraktar naturen eller det mänskliga sinnet. Hur det tar sin form har med individens förutsättningar och kompensationsbehov att göra. Alla politiker och alla politiska rörelser drivs naturligtvis av en vilja till makt. Kritisk blir man när budskapet i fråga inte stämmer överens med det egna. Viljan till makt är dock en konstant. Om den skulle kunna tvättas bort är det destruktiva ödet beseglat för människan. Viljan till makt är en förutsättning för livet i sig.

- Vad hände egentligen vid jul/nyår 1888? Det är uppenbart att en kraftig förändring skedde i ert tänkande och i er livsstil.

FN: Det kan man lugnt säga. I det att jag ägnat mitt liv fram till dess åt att försöka upplysa, om än på mitt eget sätt, slog det mig hur futilt det varit. Jag insåg att jag gjort mitt när det gällde den typen av kunskap och tänkande. Att dela med mig upplevde jag plötsligt vara en otacksam lek där pärlor, en stor mängd sådana, kastades för svin. Inte ens de lismande jasägarna fyllde mig med annat än avsmak. Så jag agerade konsekvent och återvände till en renare och renande tankeprocess: en där jag inte längre kände behovet av att få andra att förstå.

- Så det var i själva verket inte sinnessjukdom det handlade om?

FN: Naturligtvis inte. Jag blev bara mer konsekvent i mitt agerande. Om någon störde en tankeprocess, så blev jag naturligtvis provocerad och aggressiv. Jag fann det osmakligt att folk ens kunde komma på idén att störa mig. När jag väl hamnat i ett fullständigt kreativt flöde var jag lycklig. Kanske för första gången i mitt liv! Behovet av att dokumentera tankarna och filosofin minskade i takt med att jag gled djupare in i dem.

- Vilket verk skulle ni säga bäst uttrycker er essens?

FN: Det måste vara Zarathustra. Att uttrycka filosofi i den mer tillgängliga formen var klokt. Jag tycker också den på ett väldigt bra sätt summerar vad allt handlar om: viljan till makt är viljan att sätta sig över både egna och andras problem och sträva efter ständigt icke-rationellt och icke-intellektuellt förbättrande. Vilken väg man sedan väljer i strävandet: den extatiska, dionysiska, eller den mer reflekterande, apolloniska, är i sammanhanget av mindre betydelse. De som är kallade har alla olika förutsättningar att övervinna sig själva.

- En del betraktare i er egen samtid hävdade att ni höll på att utarbeta ett mystiskt orienterat system baserat på tanken om "den eviga återkomsten" och att det var denna tanke som fick er att isolera er i er själv?

FN: Till viss del sant. Jag brottades med det gudomliga och fann det essentiellt mest gudomliga i övermänniskans vilja att skapa utan eftertanke: den rena skaparkraften. Kristendomen förtjänade, och förtjänar alltjämt, inte annat än förakt. Men den korrupta kyrkostrukturen ska inte förväxlas med övermänniskans sökande efter en ny identitet som kan uttrycka den explosiva kreativiteten. Återkomsten är när det mänskliga sinnet återkommer till insikten om nödvändigheten av kontakt med det primala, med det instinktiva, med det med naturen resonerande... Återkomsten är återkomsten till det ordlösa omfamnandet av den eviga, rasande essens som de judeokristna parasiterna försökt utrota, men uppenbarligen misslyckats med. Återkomsten är evig, en konstant. Den kultur som uppmuntrar och uppmanar till förenande med det primala är en kultur som hör hemma i evigheten.

- I vilken mån handlar det då om ett system och i vilken mån är det rätt att kalla det "mystiskt"? För vissa låter det mer som om det handlade om sunt förnuft...

FN: Jag har, vad jag kan erinra mig, aldrig kallat den eviga återkomsten för ett "mystiskt system"... System är endast den fattiga hjärnans försök att förstå. En blomma är inte mer eller mindre vacker för att den katalogiserats av von Linné. Häri ligger vetenskapens och även er samtids dilemma: Viljan att dissekera och inte se skönheten. Det mystiska ligger förmodligen i, om något, att upplevelsen och insikten endast kommer till den som redan är på väg. När moralen och konventionens slöja är kastad finns plötsligt utrymme för den inre, rena dialogen eller, om man så hellre vill, monologen. Övermänniskans behov ligger inte i ritual utan i ren, av det intellektuella obesudlad, handling. På så sätt en mystisk, i bemärkelsen gnostisk, visdom. Men när saker ska kläs i ord eller förklaras för andra är förfallet aldrig långt borta!

[Fortsättning följer...]

Carl Abrahamsson

 

 

Inline article positioning by Inline Module.