66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

jan132011
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

Del 2

Författaren satte sig till rätta vid det lilla bordet på scenen. All nervositet hade nu lagt sig. Han plockade lite med sina anteckningar. Någon hade hävdat att det var bra om han sökte ögonkontakt med publiken och inte bara läste innantill som han brukade. Men varför, undrade han? För att det skulle vara mer underhållande? Han kunde se sig själv som den svenska litteraturens Liberace eller Elton John på scen, i plymer och blinkande glasögon med vindrutetorkare. Underhållande ja, men inte i linje med vad han ville uppnå. Inte direkt kulturkonservativt korrekt heller. Kanske han skulle ackompanjera sig själv med musik, vore det roligare? Entonig stämningsmusik som endast skapade en tafflig tidsvolt till 80-talet? Eller någon gammal favorit, "Baby Elephant Walk" eller "Horst Wessel Lied", på dotterns leksakssynt?

Nej, är man en brillolle ska man nog helst så förbli, blev resonemangets slutsats. Han tänkte på gaget en kort sekund och satte därefter igång att läsa. Först sakta, trevande och sedan mer bestämt och flytande. "Hmmm, det här går bättre än jag trodde", tänkte han. Orden i manuskriptet strålade upp till författarens näthinnor, trängde sig igenom ögonen och in i hjärnan. Författarhjärnan började sakta vibrera i resonans med informationen som undrade var den skulle ta vägen härnäst. "Det här var verkligt bra grejer", välkomnade intellektet. "Formuleringarna stämmer helt överens med hur jag själv skulle uttrycka det hela..." "Det är ju du som formulerat det, din idiot", sade författarens med åldern alltmer dominerande reptilhjärna så att resten av hjärnan kunde höra det. Alla delar, alla små grå celler, all pulserande substans skrattade ljudligt åt intellektets enfald. Författaren var tvungen att dricka en klunk vatten och koncentrera sig. Vad var det egentligen som hände därinne i huvudet?

Han fortsatte som han börjat: lugnt och metodiskt. Ett slags redogörelse för filosofin bakom författarens vanligtvis så högtravande ord- och ämnesval var första punkten på agendan.

"Ett behov, en nödvändighet är att texten i sig ska vara så suggestiv att läsaren gärna tappar den röda tråden. Finns det fler trådar får de gärna överlappa varandra och skapa en ännu högre grad av suggestion eller rationell vilsenhet. Läsarna ska vaggas in i en tillvaro som kan tyckas gordisk, olöslig, oläslig, för att vips förstå att det räcker med att dra försiktigt i en tråd för att få det hela att lösas upp i en fullständig klarhet. Eller, beroende på vem läsaren är, en ännu högre grad av förvirring."

Författaren förstod att denna typ av lekfullhet inte skapar någon konstruktiv grogrund för linjära berättelser, vars uppbyggnad, form och innehåll är böner till högre makter om framgång. Högre makter som i denna avgränsade värld kallas agenter, förläggare och manusscouter från filmbolag.

Visst hade även författaren själv sått lite frön både här och där, men det fanns egentligen bara två vägar till denna typ av genombrott. Ja, om det ska vara på riktigt, där ansenliga summor är inblandade. Antingen en total anpassning till ett socialt liv som innebär idogt frotterande med människor man inte tycker om och en anpassning av sitt material för att behaga dessa. Eller motsatsen, där man säljer sin ogenomträngliga integritet. Inte till extrapris, som i det förra fallet, utan till högstbjudande. Där blir butterhet och introversion två starka trumfkort. Och den litterära formen kan vara precis hur den vill.

Författaren var nu inte intresserad av någondera variant. Hans massiva ego hade många gånger ställt till med karriärmässiga problem i olika branscher, men det kunde han gott leva med. Fora finns alltid så länge det skrivs, resonerade han. Och han hade helt rätt. En sak leder vidare till minst en annan sak. Hade man tur, kunde man kanske dessutom på vägen stöta på människor som till fullo förstod och resonerade. En i varje världsdel skulle gott räcka till en början, tyckte han. Hyser man för stora förhoppningar, grusas de så lätt. Hyser man små, blir man glad när det sker något oväntat och positivt.

Han fortsatte med sitt orerande: "Det är en extremt privat process som måste skyddas med emotionell taggtråd och apterade aggressioner. Skrivandet är inte endast ett gestaltande av inre skeenden eller kluriga formuleringar av en tankebana eller två. Det är även i allra högsta grad ett frikopplande av krafter som kan förändra saker och ting och skeenden. Måleri, fotografi, musik och andra konstformer bygger alla på en typ av kommunikation som är direkt. I bemärkelsen att den inte behöver passera via ett rationellt tolkningssystem för att kunna uppskattas eller förstås. Text, det skrivna ordet, är det som vanligtvis ligger och skvalpar i rationella territorier. Vi använder det dagligen som skapare eller konsumenter eller både och. Vi är vana vid att instruera eller instrueras. Satser, meningar, ord och bokstäver är kommandon. Så även i skönlitteratur eller poesi eller andra former som kanske kan tyckas..."

Författaren tog en kort paus. Han avskydde verkligen när han tillät sig glida in på semantik eller tolkningar eller försök att förstå helheter som andra redan formulerat. Och formulerat bättre. Han var medveten om den förändrande kraften. Det fick räcka. Vad är det för mening med teori när alla förutsättningar i hela världen finns för praktik? När allting faktiskt alltid är mycket lättare än man tror? När allting faktiskt alltid är möjligt? "Måtte floskelperioden vara över nu", sa författaren i förtroende till ett blankt papper på bordet. Det stirrade tillbaka tomt, mållöst, stumt och blankt. "Vi har ett bra förhållande, du sköna, tomma blad", sa den unge mannen och började skriva istället för att läsa vidare. Publiken började skruva på sig och kände sig en smula illa till mods. Vad höll han på med?

"Då ska vi se, då ska vi se... Vad är det som ska åtgärdas?", frågade han sig själv. "En författarkarriär var det visst. Det vore trevligt. Hmmm, vad innebär det då?" Han funderade i det att han kladdade på papperet. En kostymklädd man i glasögon, krampaktigt hållande i en portfölj, växte fram och till liv med enkla streck. Han stod på taket på något som liknande en rymdfarkost, med antenner och blinkande lampor.

Författarens sinne var tomt på definitioner, ord och formuleringar så han valde att rita vidare. Inne i farkosten låg en naken kvinna i en minst sagt utmanande ställning. Utomjordiska tentakler kröp sakta mot henne, programmerade för kortsiktig njutning och långsiktigt världsherravälde. "Varför kretsar alla mina teckningar kring samma temata hela tiden?", suckade författaren. "Fokus, fokus..."

Han ritade en tentakel till en siffra ett, strax till vänster om rymdskeppet. Han skrev och läste hackigt inför publiken samtidigt: "Glamorösa middagar med internationella celebriteter... Jag upplevde att jag blivit något av en i sammanhanget obegriplig skepnad. Välkommen överallt, inbjuden, leende, profilerat profiterande utan att någon egentligen förstod vem jag var eller varför jag var där. Men där var jag och det var huvudsaken. Försiktigt ätande lite parmaskinka med melon, insåg jag att jag egentligen måste vara en skapelse ur Ernst Jüngers fantasi, en betraktande anark - artig, välartikulerad, berest, beläst och belevad - snarare än en anarkist med specifika reaktiva mål..."

Han la pennan ifrån sig och läste igenom det han skrivit. "Vilket nonsens... Nåja, alltid leder det vidare någonstans. Man får ju inte glömma bort att även det uppdiktade är en del av verkligheten", log han, citerandes sig själv. Några i publiken började gå.

Nästa punkt då? Världen som arbetsfält. Punkt två. "Världen är mitt ostron", yttrade han och skrattade till. "Fy fan vad äckligt. Obscent. Vi prövar med "Universum är min livmoder" istället. "Pretentiöst så det skriker om det, men pretentiös har å andra sidan alltid varit mitt mellannamn", skrockade han till de som satt kvar i lokalen. "Universum är min livmoder. Om jag accepterar att detta är fallet och en ofelbar sanning, innebär det ett skrämmande ansvar för vad jag skriver. Om jag t.ex. i pornografiska syften vecklar ut min latenta sadism, kan ju mina lustbaserade litterära hugskott skapa enorma lidanden på platser jag aldrig kommer att se, hos människor jag aldrig kommer att träffa..." Författaren suckade uppgivet. Megalomanins baksida och dess inbyggda snubbeltråd - en väl utvecklad medkänsla...

Han beslöt lämna även dessa spekulationer. Han nöjde sig med att konstatera att teoretiserande kändes mycket tryggare och fortsatte därför med geografiska aspekter: "Eftersom jag teoretiskt sett kan skriva varhelst jag befinner mig på jorden - ett ord i Paris, kanske en hel mening i New York, ett frågetecken i Stockholm, ett utropstecken i Bangkok - är världen de facto mitt arbetsfält..." "Logik är som bäst när den passar mina syften", skrev han sedan efter, inom parentes.

Vid nästa springande punkt i definitionen av författarlivet, den om ackumulerade rikedomar, stannade han upp för att tänka till lite. "Det är nog lite för krasst att endast se till förskotten och de rent monetära aspekterna. Ingenting kan ske eller skrivas utan erfarenhet. Erfarenhet är rikedom som, om den förvaltas på ett smidigt sätt, kan slås mynt av." Författaren tackade sin lyckliga stjärna för att denna insikt kommit vid tidig ålder. Han hade samlat erfarenheter frenetiskt och metodiskt på yttre såväl som inre plan. Dessa utgjorde en bred och användbar bas han trivdes oerhört väl med. Så synd att han inte kunnat förvalta dem smidigare bara...

Nu började han tänka högt och stirrade bortom tomma intet: "Varje penna är en symbol och ett verktyg. Egentligen borde det inte spela någon roll om man skriver med en BIC E-23 från ett restlager från 1992 eller en synnerligen sällsynt Celluloid LeBoeuf från 1927 eller en Conklin Symmetrik från 1931..."

Författaren kunde dock inte undgå att hänga kvar i sin fetischism. Han ville inget annat heller. Generellt sett levde han i en praktiskt tillämpad filosofi som uppmuntrade alla typer av egenheter, inklusive udda former av materialism och rara hobbies. Om objektet som sådant inte endast var en skönhet utan också hade ett talismaniskt värde i sökandet efter inspiration, kunde allt berättigas.

Han fattade tag om sin pennas skaft och kände försiktigt på helheten för att finna en perfekt balans. Han slöt ögonen och tryckte udden mot papperets yta. Kontakten blev nästan för mycket. Han höll andan och började svettas. Papperets ytfibrer vek sig sensuellt för den påtryckande kraften och svart bläck flöt besinningslöst ut ur pennans spets. Författaren skrev snabbt: "Papper. Penna. Dominans." strax ovanför rymdfarkosten och mannen med portfölj. Enklare än så kunde författargärningen inte beskrivas. Han upprepade orden för publiken: "Papper. Penna. Dominans."

Han var dock fullt medveten om att en eventuell samlings kvantitet, oavsett om det gällde pennor eller skrivmaskiner, inte kunde mäta sig med det konkreta, enstaka verktygets kvalitet i ögonblicket. Varje penna måste ges chansen att visa sig värdig i det kreativa arbetet. De som uppfyllde kraven blev trogna vänner. De som inte till fullo lyckades på det praktiska planet, skulle i alla fall kunna bli vackra och inspirerande prydnader.

Nu hade delmålen, de åtråvärda resultaten, summerats eller åtminstone luddigt tänkts igenom. Några hade delgetts för det auditorium han nästan helt glömt bort. Återstod en motiverande kraft att ta upp: beundran. Ingen av dessa egentligen ganska vaga resultat kunde mäta sig med själva processen, det insåg han. Men att vara människa och dessutom en neurotisk, kreativ människa är också att ha speciella behov. Han tecknade snabbt en slags schablonkvinna med minst D-kupa och signerade hennes bröstkorg med sitt namn och orden "was here". Det såg bra ut. Det såg ut som om hon stirrade i nervös beundran på sin tecknade vän på raketen. Hon undrade säkert om även hon en dag skulle hamna på farkostens insida, ett offer till tentakelvarelsen vars betydelse författaren ännu inte utrönt. Kanske monstret var processen...? Själva skrivandet...?

En harkling i publiken fick honom att inse att han inte var ensam. Han ryckte till. "Oj då... Kul att vara här...", fick han ur sig. Han letade försynt bland sina papper på bordet och hittade den lilla lappen. "Många är alltför kloka för att vara poeter, och andra alltför mycket poeter för att vara kloka. Sannerligen, måste en man vara inget mindre än en filosof för att bli poet, när det är tydligt att några av de största idioterna i vår tid är de mest betydande utövarna av verskonsten?"

Författaren sneglade på sin klocka lite diskret. Den överenskomna tiden hade ungefär passerat och han var mer eller mindre klar. Något utrymme för improvisation ville han inte tillåta eftersom det inte låg i hans kompensativa ordning-och-reda-natur. Hur skulle det se ut om alla på scen improviserade och lättade på sina tryck i impulsiv spontanitet? Nej, det var verkligen inte hans melodi.

Han spejade ut i lokalen en sista gång, där han upplevde att de få församlade antingen somnat eller viskade till varandra, "torr som fnöske", "meningslös", "vilken tönt"... Själv var han mycket nöjd med ett professionellt framförande. Det hade trots allt inte varit så farligt. Och nu återstod ju det bästa, att hämta den lilla pengen. Han plockade ihop sitt manuskript, reste sig, bugade och lämnade scenen.

- - -

Varpå jag plockade ihop mitt manuskript, reste mig, bugade och lämnade scenen. Jag hade förmedlat det jag trodde mig vilja förmedla och jag var nöjd med det. Lätt förvirrade kommentarer från andra deltagare följde "backstage", som artighetsmanövrar för att slippa undan en mer substantiell samvaro, misstänkte jag.

[Fortsättning följer...]

Carl Abrahamsson
Inline article positioning by Inline Module.