Stefan Whilde

Stefan WhildeStefan Whilde

Stefan Whilde, 43 år, bosatt i Malmö. Debuterade som författare med romanen Pojkguden 1999. Frilansar som litteraturkritiker och krönikör sedan 2001. Föreläser och undervisar vid sidan om. Gillar olikheter och snäll anarki, är skeptisk till baddräktskulturen.

Läs mer på: www.stefanwhilde.se

 

Den första kyssen

PDFSkriv ut
Skrivet av Stefan Whilde
nov012013

Stefan WhildeStefan WhildeMin familj flyttade från Tornfalksgatan med sitt rödbrända tegel och sina glidtacklade gräsmattor till Ormvråksgatan på andra sidan konditoriet där vi brukade handla stadens godaste Schwarzwaldtårta och två påsar mandelskorpor till kvällsteet. Vi drog möblerna på en stor kärra och det var maj och varmt och jag skulle sluta sjuan. Jag hade klippt håret i punkfrisyr, men far tvingade mig att vattenkamma det. Han ville inte att jag skulle urskilja mig och hamna i centrum. Det var lika osvenskt som vitlök, att hamna i centrum alltså. När jag hakade på polarna till Gustav Adolfs torg för att stjäla t-shirts på Gul & Blå brukade jag rufsa till håret mellan ytterdörren och gatan.

På Ormvråksgatan, denna sjuttiotalsallé av grå höghus, bodde K. Hon var tretton, jag fjorton. Hon brukade dansa i sitt rum så att man kunde se henne från gatan och jag hade börjat snusa. På vänstra jeansfickan hade dosan redan satt sitt märke.

K och jag kivades som man gör i den åldern när man inte vet hur man ska närma sig. På långfredagen brottades vi i sängen, hon ovanpå mig med världens finaste skratt och hon var så nära mig, ett par millimeter med läpparna. Hur gör man för att få uppleva sådan oskuld igen? Kan man stilla alla erfarenheter och törnar under ett ögonblick och bli ren på nytt, om så bara i tio sekunder, en minut? Mitt i kittlandet dog hennes skratt ut och något annat fanns i hennes ögon, sedan kysstes vi. Hon smakade jordgubbstuggummi och jag glömmer det förstås aldrig. Jag hade kysst flickor innan, men aldrig så. Det var magiskt.

Den grekiske historikern Herodotos sa för 2 500 år sedan att Egypten är en gåva från Nilen. Världen har rest sig upp ur vattnet, så Herodotos metafor duger gott. Och upp ur vattnet steg också Afrodite, den skönaste av kvinnor. För mig måste K ha varit en inkarnation av havsgudinnan och dessförinnan förkroppsligad genom hustrun till farao Djoser och hemlig älskarinna till Djosers arkitekt Imhotep. Det låter säkert högtidligt, men jag ber inte om ursäkt för det. Jag skulle ha målat en tavla och låtit tavlan förklara allt om jag kunnat måla.

Sida 10 av 46.