Stefan Whilde

Stefan WhildeStefan Whilde

Stefan Whilde, 43 år, bosatt i Malmö. Debuterade som författare med romanen Pojkguden 1999. Frilansar som litteraturkritiker och krönikör sedan 2001. Föreläser och undervisar vid sidan om. Gillar olikheter och snäll anarki, är skeptisk till baddräktskulturen.

Läs mer på: www.stefanwhilde.se

 

Tankar från ett moln

PDFSkriv ut
Skrivet av Stefan Whilde
okt012013

Stefan WhildeStefan WhildeMina synder heter lättja och frosseri. Och då har jag ändå sansat mig och varit återhållsam i min bekännelse. Den svenska kulturen bär på en lång och gedigen tradition av avund och småsinthet, ord som ”lagom” har förgiftat vattnet i landet. Mitt jobb som författare och människa är att leka omkull den traditionen.

Om man lyssnar riktigt noga på tonerna från en dulcian, som brukar kallas fagottens föregångare, till exempel medan man njuter den kenyanska rätten kachumbari – som passar fantastiskt fint ihop med det italienska kökets pancetta (jag äter sällan eller aldrig griskött, men pancetta har mindre med gris att göra och mer med de kryddor som används när köttet torkas; kryddnejlika, muskotnöt, enbär och kanel!) – så kan det hända att man för ett kort ögonblick lyckas höra ljudet av livets hjärta. Som författare är jag en spårhund, jag spårar sådana ljud.

Jag är en hårt arbetande man. Jag har ett tangentbord, sex strängar på en gitarr och ett skälmskt fnittrande piano. Dygnet föder mig med sina tjugofyra timmar. Jag ser gryningen varje morgon, hur den slår in genom fönstret som en röd klänning. Jag drömmer romaner om natten och skriver musik i varenda skrymsle och vrå av en upplöst tillvaro. Muserna rider mig, det river och sjunger i själen. Telefon talar jag ogärna i, så vida det inte är rent sexuellt. Att fika aktar jag mig för. Baler och banketter får vänta. Jag har ett pactum turpe med Ordet. Vi korsar skogar och floder.

Vi sliter och drar i varandra bakom skjul, på bryggor och verandor, i stillatigande gränder och under månen när midnattsvindar tjuter. Redan i min lyckliga barndom lekte vi doktorslekar bland sidorna i en anteckningsbok. Vi försonas och förgås i ett enda handslag.

Sida 10 av 45.