Stefan Whilde

Stefan WhildeStefan Whilde

Stefan Whilde, 43 år, bosatt i Malmö. Debuterade som författare med romanen Pojkguden 1999. Frilansar som litteraturkritiker och krönikör sedan 2001. Föreläser och undervisar vid sidan om. Gillar olikheter och snäll anarki, är skeptisk till baddräktskulturen.

Läs mer på: www.stefanwhilde.se

 

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

PDFSkriv ut
Skrivet av Stefan Whilde
sep012013

Stefan WhildeStefan WhildeDet fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a jour, följa med i tiden. Men jag var motsträvig. Det handlade om trots, om självbevarelsedrift, om prioriteringar. Jag skrev väldigt mycket, hela tiden, även under sömn, och levde i det; artiklar, romaner, kolumner, essäer, biografier, parafraser, patafysiska experiment, medicin, alkemisk filosofi och lyrik.

I mars 2011 hade jag en lucka mellan två bokprojekt och fick frågan för vilken gång i ordningen vet jag inte: ”Varför är du inte med?” Så jag slutade vara emot och anslöt mig till Nät-familjen. Och det första som slog mig var att det formligen kryllade av människor. Riktiga människor. Och berättelser. Livshistorier, till och med mellan raderna och bakom kulisserna. Allt, eller väldigt mycket, skulle berättas. Devisen ”less is more” gällde i så motto att många inlägg, eller statusuppdateringar som det kallas, var som korta sms, men annars tycktes det mer luta åt Knausgårdsyndromet – ut med rubbet, kalsongmärke, omelettrecept, bokstavsdiagnoser.

Jag var förbluffad. Rörd, störd, smått förförd och framförallt förd in i salongen till det som går under beteckningen livets teater. Och tänkte ändå, det här kanske trots allt passar mig och min läggning som frossare med vurm för det överdrivna, överdådiga och övervintrade. Här kan man säkert låta paradoxerna frodas, tänkte jag och tände mig en indisk rökelse inne i skrivarlyan, porlade upp ett glas sydafrikanskt, blodrött vin och bet i ett fettdroppande kycklinglår medan Beethoven hamrade i raseri på pianot från CD-spelaren.

Facebook påminner, vid närmare eftertanke, en hel del om månen med sin klart lysande, solljusspeglande sida och med en lite hemlig, mörk baksida. Dit ville jag resa redan som barn. Jag brukade sitta i fönsterkarmen och drömma mig bort. I mars 2011 klev jag på den där rymdraketen. Vad skulle jag finna i månlandskapet bland kratrar och stoiska, uråldriga berg?

Sida 8 av 42.