Stefan Whilde

Stefan WhildeStefan Whilde

Stefan Whilde, 43 år, bosatt i Malmö. Debuterade som författare med romanen Pojkguden 1999. Frilansar som litteraturkritiker och krönikör sedan 2001. Föreläser och undervisar vid sidan om. Gillar olikheter och snäll anarki, är skeptisk till baddräktskulturen.

Läs mer på: www.stefanwhilde.se

 

Litteraturkritikens etik

PDFSkriv ut
Skrivet av Stefan Whilde
apr012014

Stefan WhildeStefan WhildeJag debuterade som författare 1999 med romanen ”Pojkguden” och har sedan dess släppt dryga tjugotalet titlar inom olika genrer. Ett par år efter debuten började jag också frilansa som krönikör och litteraturkritiker. I rollen som författare lärde mig tidigt att ”relationen” mellan en författare och recensent ibland kan bli en smula märklig. Jag lärde mig också att inte gå i svarsmål mot en kritiker oavsett vad kritikern skrev om mig eller mina böcker.

Som litteraturkritiker kunde jag inledningsvis vara raljerande när boken/ämnet retade upp mig på ett eller annat sätt. Den raljerande tonen handlade om mig och mitt perspektiv istället för om den aktuella bokens perspektiv och i de stunderna var jag en svag kritiker.

2003 träffade jag författaren, konstnären och kritikern Jean Bolinder. Han skulle skriva förord till min bok ”Guide till lidelse & laglöshet” och vi åkte runt i hans bil, vi strövade i den skånska naturen och pratade om kultur. Han berättade att han, när han recenserade en bok, alltid försökte se det bästa i boken för bokens egen skull. Och han lyfte fram detta för läsarnas skull. Ansåg han sig behöva kritisera negativt så gjorde han det ärligt, konstruktivt och respektfullt. Men kritik var aldrig ett självändamål. Han menade att många recensenter missförstått detta och kritiserade för sakens skull (för att hävda sig själva). Jag lärde mig mycket av samtalen med Bolinder.

Sida 6 av 47.