En ostmacka kan också sitta fint

jun092011
Skrivet av Stefan Whilde
PDFSkriv ut

altaltJag är sannerligen ingen mästare i köket, men jag gillar att laga mat. Jag sätter mig aldrig framför teven för att se på matlagningsprogram, men hamnar jag framför Per Morbergs program sitter jag kvar. Han har en skön stil och inspirerar i varje fall mig till att klucka ner lite rött vin i glaset och rota fram kastrullerna och gå husesyn i skafferi, kylskåp och frys på jakt efter råvaror.

För en tid sedan fixade jag till en gratäng. Det var potatis, tonfisk, röd paprika, purjolök, gröna oliver, skivad tomat på toppen, ost, riktig grädde, salt och svartpeppar samt ett par nypor citronpeppar. Med gratängen i ugnen kokade jag en handfull haricots verts som jag sedan sköljde av och brynte i rapsolja och gurkmeja och salt. Jag lyssnade förstås på Charlie Haden & Pat Metheny medan jag donade i köket och i vardagsrummet brann indisk rökelse. Det blev en fin krock mellan tonfisken och rökelsen.

Gratängen serverades med gurkstänger, haricots verts, rädisor och limefrukt. En flaska rödvin skulle ha passat perfekt, gärna något franskt eller spanskt med framträdande vaniljsmak, men vid just det här tillfället drack jag mineralvatten med fläder.

Jag äger inga kokböcker. Hela nöjet med matlagning är att experimentera, chansa, ta det som finns och se det bli något. Jag har till exempel fått tillbaka ett gammalt sug efter kycklinglever och kycklinglever är en tacksam grund i grytan, för man kan verkligen testa och överskrida gränser med lever. Nästan allt i grönsaks- och fruktdisken går ihop med lever. Sedan kan man servera grytan till ris på persiskt vis, det som kallas "tadig" och lagas så att riset får en knaprig skorpa undertill. Riset ska med fördel vara riktigt knallgult av gurkmeja. Gurkmejan smakar inte mycket, men ger fin färg och har fantastiska egenskaper som naturmedicin. Den skyddar bland mycket annat mot cancer och är dessutom anti-inflammatorisk.

Förr använde jag ofta banan i grytor, gratänger och andra varmrätter, men jag tröttnade. Broccoli och musslor åt jag också för mycket av och musslor tror jag inte jag kommer äta igen, det känns avlägset och jag får kväljningar bara jag tänker på musselsoppa, ungefär som när jag tänker på kall mjölk.

Men broccolin har jag hittat tillbaka till. Den gör sig i många rätter eller kokt vid sidan om och som tilltugg till hemmagjord dippa. Bananen har numera sin givna roll till kyckling med jordnötssås. Jordnötssmör är förresten fint på en riskaka med sesamfrön. Jordnöten skyddar prostatan, så den är inte bara god att äta.

Starksprit dricker jag sällan eller aldrig, ett glas kallt öl kan sitta fint en het sommardag och champagne är kul att bli berusad på ibland, annars håller jag mig till rött vin. Jag är ingen kännare, ingen expert, men lite av en finsmakare ändå, en njutare, i all enkelhet. Men svampen i Marqués de Arienzo har mina smaklökar svårt för att lokalisera. Jag tycker att chokladen tar över. Svampen finns där förstås, djupt ner i gommen med antydan av äldre herre som Robert Gustavsson kanske skulle ha beskrivit saken.

Sedan är det alltid skönt att komma till dukat bord. Min bror är en maestro i köket, han tillbringar timmar om dagen i de regionerna. Jag blir allt mer övertygad om att matlagning för honom är som skrivandet för mig, ett sätt att leva livet, uthärda det, att leva ut de bergmanska dämonerna eller att helt enkelt ha roligt, att bli uppslukad av något, engagerad, bönhörd, förbannad, lycklig.

Men som jag själv brukar säga framför badrumsspegeln medan jag drar ut näshår med pincett: En ostmacka kan också sitta djävligt fint.

Stefan Whilde
Inline article positioning by Inline Module.