Rumlarens guide till paradiset

mar032011
Skrivet av Stefan Whilde
PDFSkriv ut

 

Stefan WhildeStefan WhildeJag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat tillsammans i Blekinges insjöar, pallat äpplen på Söderkulla och kysst flickor under kastanjeträden.

Många har valt att missförstå honom. Folk har pratat illa om honom bakom hans rygg och kallat honom suput, playboy och vivör. Man har tagit honom för nattsuddare och bonvivant när han egentligen bara vill leva i nuet och tända små eldar att lysa upp vardagen med.

Han heter Rumlaren och har ett hem i människors hjärtan. Jag brukar hålla dörren öppen för honom. När han kommer ställer jag fram mat i grytor på bordet. Han äter med fingrarna och rapar illmarigt bakom servetten, sedan sträcker han ut sig på soffan i en snarkande siesta.

Han lever enkelt och gör ingen hemlighet av att vara fräck och frodig. Ibland hoppar vi på tåget till kusten och badar nakna som den dag vi föddes. Det kan vara i smällheta augusti eller när den första snön faller i november och temperaturen sjunkit under nollstrecket.

Han dricker gärna ett glas vin, han läser böcker för barn som samlas i ring runt honom och han spelar klarinett och gitarr som en ängel. Han har lärt mig konsten att klättra upp i träd och från högsta grenen riva sönder deklarationsblanketter till ett hav av konfetti.

Han är snäll som en hund och lat som en katt. Han lever efter afrikansk tid så till den grad att klockorna börjar gå baklänges. Kärleken är villkorslös i hans värld. Försöker man köpslå med honom rycker han bara på axlarna och går sin väg. Men han kommer tillbaka, beredd att ge vänskapen ännu en chans.

Det händer att vi inte träffas på ett tag. Då oroar jag mig plötsligt för pengar, jobb och hälsa. Jag får för mig att man måste kämpa för att nå någon vart, jag drabbas av dåligt samvete utan anledning, jag börjar tvivla på mina förmågor. Jag inbillar mig kanske att plikten trots allt är nyttig för barn, att lagar och normer tjänar ett samhälle väl. En tomhetskänsla smyger sig på. Jag känner mig luttrad, inträngd i ett hörn av ledan.

Då står han där en dag. Som om inget har hänt.

"Ska vi ta en promenad?" säger han.

Och vi går i timmar, genom Malmös sönderbyggda stadskärna, ut till Kirseberg och de mysiga smågatorna där, iväg till parkerna, längs kanalen, till havet. Vi låter vinden rufsa om i håret, vi matar fåglarna som två vresiga pensionärer, vi beställer in bakelser på kafé och rotar bland tummade böcker inne på ett sömnigt antikvariat.  Jag har glömt mobilen hemma och han strör komplimanger över kassörskan i närköpsbutiken.

Han är en dagdrivare, en Huckleberry Finn. Han reser luftslott bland de andra luftslotten och målar dem i grälla färger, sedan spränger han dem i bitar med ett skratt.

"Ser du regnbågen?" ropar han. "Kom så kollar vi om vi kan hitta en säck guld!"

Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi lekte att det spökade i skjulet på ängen bakom sommarstugan. Han lever enkelt och hans kärlek är villkorslös. Vissa tror att han heter Tomten, andra kallar honom fylltratt och bandit. För mig är han hoppet, livets spegelbild.

Stefan Whilde

 

 

Inline article positioning by Inline Module.