Anteckningar från svunnen sommar

okt012012

Skrivet av Stefan Whilde

Krönikor - Stefan Whilde

Stefan WhildeHär går man annars mest omkring och ser ut ungefär hur fan man vill, gärna i samma kläder som i går. En och annan fiskmås blänger kanske, om man tar sig ner mot havet.

Rycktes tillbaka av mobiltelefonen. En nära vän. ”Jag stannar här”, sa jag. ”Okej”, sa hon. ”Jag vägrar”, sa jag. ”Okej”, sa hon. ”Jag kommer aldrig tillbaka”, sa jag. ”Okej”, sa hon. ”Jag har fått smak på lantlivet igen. Jag säger upp alla kontrakt. Jag river deklarationsblanketten, jag omkullkastar pulpeterna, jag går i pension!” sa jag. Okej”, sa hon. ”Jag vet, jag är helt omöjlig. Förlåt”, sa jag. ”Okej”, sa hon.

Försöker bistå en rundmagad humla som förirrat sig in på altanen, men den är sur och besvärlig och trilskas. Jag vill gärna säga åt den att ta det lugnt, kliv upp på den här handen utan krumsprång så fixar vi saken, men den har av någon obskyr anledning fått för sig att det är mycket bättre och betydligt mer framgångsrikt att stånga huvudet mot fönsterrutan. Råkade f ö se mig själv i en spegel tidigare i dag. Det var en vacker syn. Nu har humlan somnat på fönsterbläcket. Jag låter den ta igen sig en stund, sedan gör vi ett nytt försök.

Ställde mig i vägrenen och pratade med en ungtall. Men det var en svårpratad jävel. Sedan började grannarna 70 meter bort såga träd som blåst omkull under vinterstormarna. Det blev ett fasligt oväsen och ändå använder de handsåg. Begriper inte hur jag någonsin ska kunna återvända till storstaden, civilisationen, det konforma. I nuläget räcker det att jag ser en bil på avstånd för att jag ska rota fram både tillhyggen och bastanta svordomar.

Skymningen tar vid. Hon faller oförlåtligt över dagen. Hon säger: ”Sa du något?” Och man backar och svarar: ”Nej , för fan, jag sa inget.” Och skymningen skrattar. Och man håller om henne, rädd för att förlora sig själv.

Äter fet köttgryta med fingrarna. Det kallas bordsskick, brukar jag säga till junior. Elva timmar sedan jag såg en levande människa. Lyssnar på irländsk folkmusik. Vildkatterna och rådjuren kan inte vara still. Det spritter i benen på dem. Det är fest. Skogen susar, havet ryter. Jag tänker på alla kvinnor som slagit an en ton i mig. Nu ligger solen och lockar alldeles över den högsta tallen.

Skogen överväldigar mig, havet dundrar, ängarna kallar hem barnen. Laxkotletter svepta i bladspenat i ugnen. Tänker på kvinnor som tagit mig till sitt hjärta genom åren, all denna lyx, kärlek som jag har upplevt, så bortskämd jag är, så omhuldad, av människor, kvinnor, som slagit an en ton i mig. Nu ligger solen och lockar alldeles över den högsta tallen. Nu rappar hackspetten en virvel mot den sista björken.

Sätter mig i trädgården och knäcker en kall öl. Så gott som molnfritt här på Österlen. Jo, förresten, ett par kilometer söderut ligger den exotiska fiskebyn Kåseberga. För si sådär tolv år sedan friade jag till en kvinna ute på piren där. Det var i mars och det blåste som fan. Vi bodde på ett slags mystiskt motell som serverade haj och bjöd på champagne. När natten kom gick vi upp till Ale stenar och låg med varandra under stjärnorna. Vi gifte oss aldrig, men skrattade och älskade mycket.

Tonfiskgryta med oförskämt mycket oliver och fetaost. Ute på oklippt gräs. Har inga pengar med mig. Det går inga bussar härifrån. Jag har inget körkort. Såg ett rådjur över diket för en stund sedan. En bil passerade på avstånd, men det var nog mer än en timme sedan (har ingen klocka). Ingen teve, inga tidningar. Ingenting, inga grannar. Bara jag.

Nu slår det om. Nu drar vindarna in. Det är kolsvart utanför verandan. Jag var i trädgården och rökte en cigarett. Molnen hopade sig. Tallarna, som stått här i flera hundra år, började krokna. Det viskar i skogen. Det river och sliter. Man hör hur havet reser ragg över landsvägen. Jag gillar det. Kom igen, ge mig mer. Blås ner taket, slå ut väggarna.

Juli drar sin sista suck med augusti skälmskt viskande om hörnet. Regnet faller och fönstren står vidöppna.

Kvällspromenad. Mellan träden leker hästar, katter och kråkor. Skymningen tänder det sista ljuset som en fyr. Luften är så klar och ren att man skulle kunna tappa den på flaska och sälja som livselixir. Detsamma gäller tystnaden när all lek stannar upp för ett ögonblick. Till och med syrsorna i det höga, vilda gräset håller andan.

Stefan Whilde