Alf laila wa-laila

aug012012

Skrivet av Stefan Whilde

Krönikor - Stefan Whilde

Stefan WhildeDen arabiska litteraturen är en gömd och glömd skatt. Som ung läste jag om Sinbad Sjöfararen och om den sovande som blev väckt och jag läste utan att känna till Holbergs Jeppe på berget. I Sinbads tredje resa får den människoätande jätten sina ögon utsugna och jag visste inget om Odysseus äventyr med Polyfemos. Tusen och en natt– som först kallades Tusen berättelseroch sedan Tusen nätter– heter Alf laila wa-lailapå arabiska. Om detta visste jag inget fram tills igår då jag läste nyutgåvan av Christopher Tolls Den arabiska litteraturen.

Tusen och en natthar, såvida jag förstår det rätt, inte översatts till svenska från arabiska utan till svenska från tyska, engelska och franska. Den har alltså översatts via en översättning och därmed förlorat delar av sin klang, rytm, melodi. Nu kan jag ha fel i detta och ber då ödmjukast om ursäkt. Oavsett minns jag boken som ett hisnande äventyr bortom tillvarons plikttrogna söndagsstekar och gabardinförsedda släktträffar.

För några år sedan njöt jag Jacques Berques mustiga verk Arabvärlden – Kultur och mångfald. I kapitlet Dikt, språk och samhälle återfinns palestiniern Mahmúd Darwíshs kärlekspoem Den vackra kvinnan i Sodom:

”På din kropp får döden förlåtelsens ansikte/jag skulle vilja dö/i njutningen, åh min frukt/jag skulle vilja dö/utanför detta universum, i intets storm.”

Orden öppnar portar in till den gömda och glömda skatten.

När första utgåvan av Christopher Tolls Den arabiska litteraturenutkom 1964 menade professorn i semitiska språk, Bernhard Lewin, att boken var en suverän översikt i paritet med liknande verk skrivna på de stora kulturspråken. Ganska omgående visar sig boken vara ett mastodontarbete. Jag förundras över hur Toll lyckats iscensätta en spännande resa genom femtonhundra år på 150 sidor. Det börjar med ängeln Gabriel som uppenbarar sig för en fattigpojke från stammen Quraish i handelsstaden Mekka. Pojkens namn är Muhammed, blivande profet och härskare. Muhammed gifter sig med en rik köpmansänka, Khadîdja, och lyssnar till ängelns första ord: ”Läs upp i din Herres namn, som skapat, som skapat människan av stelnat blod!” Det dramatiska tonfallet är en talande ingrediens i arabisk litteratur, det har jag blivit väl medveten om under senare års botaniserande. Afrikansk litteratur lever i symbios med det arabiska tonfallet vilket kanske delvis beror på att vi hittar islamska kulturer i Afrika. Så får vi det till oss av Léopold Sédar Senghor från Senegal:

”Nakna kvinna, svarta kvinna/höljd i din färg som är liv/i din form som är skönhet!/Jag har vuxit upp i din skugga/Dina händers ljuvhet var min ögonbindel.”

Här hemma möter vi sällan samma omedelbara kraft, den ligger inte riktigt i vårt arv, men Stoika Hristova slår an själva urtonen i romanen Danaë & Dylan:

”Och jag är strålen som en gång passerade förbi detta svarta hål och sögs in; livet slets ur min kropp och löpte besinningslöst och jag dog. På håll såg det dock ut som om jag böjdes ner mot marken, men egentligen var det själva rummet och tiden som krökte sig på grund av det svarta hålets dragningskraft.”

Personligen skulle jag inte ha något emot ifall Hristova nominerats till Augustpriset när det begav sig. Fast å andra sidan, hennes vilda roman – där Gud är olydnaden – står stadigt på egna ben utan priser och diplom.

Irakisk litteratur i världsklass drabbade mig när jag recenserade exilförfattaren Najem Wali och hans En stad vid namn Komeit. Läs den och du möter dig själv, din längtan och ditt frihetsbehov!

1704 översatte Galland Tusen och en nattoch arabisk sagokonst blev en inspirationskälla för europeiska författare. Voltaire, Lessing och Byron lockades av det orientaliska och enligt Christopher Toll skulle Robinson Crusoealdrig ha skrivits om inte herr Dafoe bekantat sig med Sinbad Sjöfararen i Alf laila wa-laila. Toll väver samman koranen med förislamsk diktning, skaldekonsten under abbasiderna, den orientaliska filosofins historia och arabisk skrift och metrik. Hans bok är en nyckel in till den gömda och glömda litteraturskatten.

Stefan Whilde