Veckan från... Sarà mago?

jul102011
Skrivet av Gregor Flakierski
PDFSkriv ut

altaltHela den svenska politiska eliten, de som verkligen är det, de som tror att de är det, och de som vill vara det, är på plats i Almedalen. Med vad som hände utanför Smolensk för ett drygt år sedan i färskt minne blir jag betänksam och får en del idéer.

Almedalen ligger ju på Gotland, som är en ö. Och då skenar fantasin iväg. Tänk om hela den församlade eliten drabbade av ett olycksöde av något slag. Eller om ön isolerades av någon anledning - pest? Hur skulle det gå för landet Sverige? Skulle vi klara oss utan vår elit? Eller, hemska tanke, vi skulle inte ens märka skillnaden? Eller, en ännu hemskare tanke, allting skulle bli mycket bättre?

Till syvende och sist handlar det om vem som egentligen styr. Och vem som borde styra.

Men visst är det en tilltalande tanke. Borde definitivt undersökas. Det är verkligen en romanidé värdig en José Saramago. Han gillade sådana skruvade upplägg, alla blir blinda, alla röstar blankt, det var hans grej.

Det är ett år sedan han gick bort. Mitt bidrag till Almedalsveckan blir texten som jag skrev till minne av José Saramago:

Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.

I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: "Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde."

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som "hormonell kommunist": "på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag". Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.
Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen "normaliserades", och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.

Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.

Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.

Gregor Flakierski

 

Inline article positioning by Inline Module.